Sorgestad – Prolog & Kapitel 1

13 augusti 2007

Lyssna.
Hör du trummorna? Det är bergen som sjunger.

Jag antar att du vill höra en berättelse om ädla riddare och mörka tyranner.

Då har du kommit fel, för jag är ingen sagoberättare. Det enda jag gör är att få människor att drömma.

Hör du bruset?

Det sägs att hoppet är det sista som lämnar en. Nå, drömmarna gör det aldrig.

Vet du vad ett liv är värt? Det är värt lika mycket som en droppe i den här älven.

Ett liv i evighetens älv där årtusenden forsar förbi på ett ögonblick, där det oklara förflutna blandas med den oundvikliga framtiden. Älven är mänsklighetens samlade drömmar.

Jag ska berätta en saga om drömmar. En människas hopp om att ändra det oundvikliga.

Du kommer fråga mig om den är sann.

Jag vet inte.

Hur sanna tycker du dina drömmar är i vanliga fall?

Sätt dig här i det varma gräset vid älven och slut ögonen. Låt dig uppfyllas av de sorglösa bergens eviga musik och ljudet från ändlösa önskningar som stormar förbi likt kristallklart källvatten.

PROLOG (Vad som komma skall)
Färger.
Varma färger som dansar med det kalla tomrummet. Det svarta intet där evigheten försvinner likt en droppe i oceanen.
Stjärnor.
Iskalla stjärnor som pulserar av ensamhet. Så många och så ensamma. Deras önskan att sträcka ut en hand till varandra över tomrummet. Deras tårar av is som hänger i mörkret likt glittrande juveler.
“Att ändra det som är, det oundvikliga, är omöjligt” viskar de. “Vi glömmer det som varit. Vi ignorerar det som är. Vi fruktar det som kommer. Det är så fruktansvärt. En förbannelse är det att tvingas uppleva det som komma skall.” En storm drar ihop sig vid horisonten. En storm som med förändring rider genom tomrummet.

Smärta, sorg, förtvivlan sjunger stormvindarna.

Död.

Gabril vaknade kallsvettig. Han satte sig upp i sängen och förde handen till pannan. Gud, så levande. Stjärnor dansade fortfarande inuti hans huvud. Kalla, ensamma stjärnor som förtvivlat viskade om död.
Skakande steg Gabril ur sängen. Det lilla rummet var mörkt. Han kunde höra sin rumskamrat Pastors djupa andetag. Med frossbrytningar som fick hans kropp att skälva ragglade han fram till det lilla skrivbordet som upptog det mesta av det lilla rummet på universitetet. Gabril satte sig, tog några pappersark från en skrivbordslåda och en penna och började skriva i beckmörkret.
Till en början gick det långsamt när hans fingrar var stela av skräck. Men det gick fortare. Och fortare.
Gabril skrev som om hans liv hängde på att han skrev ned det han drömt. Hej, som om världens öde var på spel.
Och det var den också.
“Det är vredens tid” skrev han. “Staden har…”

KAPITEL 1 (In i mörkret)
Det är vredens tid. Staden har fallit och världen är i chocktillstånd. Femhundra år har passerat sedan Kejsaren och hans mäktiga Stad försvann från världens yta. Alla bestämmer och samtidigt ingen. Kungar existerar inte. Folk lever i byar och städer och bryr sig bara om sig själva. I det kaos som Staden lämnade efter sig har ingen hjälte trätt fram. Fem århundraden har virvlat förbi likt en hastig vintervind utan någon förändring. Ingen Utvald har tagit världens öde på sina axlar.
I en sådan liten stad, som ligger på stranden till en mäktig men slö flod levde flickan Amanda. Flickan var ett barn med en vanlig uppväxt. Hon levde med sin mor som var skrädderska, sin far som var skomakare och sina syskon i ett trähus i stadens kärna. Det enda som tyngde Amandas sinne var hennes drömmar. Mörka farliga drömmar som fick flickan att vakna galen av skräck på nätterna. Det gick så långt att föräldrarna fick be den gamle prästen Juraz att hjälpa dem. Amanda tillbringade mycket tid tillsammans med den gamle mannen. Hon lärde sig att tygla mardrömmarna och i flera år sov hon lugnt. Ända tills en dag.

Juraz red bredvid den öppna vagnen. Han var på dystert humör. Att ge sig in i Staden var en dålig idé. Enligt honom var det detsamma som självmord. Eller värre. Men att ignorera drömmar, speciellt flickan Amandas drömmar, var om möjligt, värre. Och den här gången var det något i flickans sätt att säga det på som fick Juraz blod att frysa till is. Ohyggliga varelser som väntade tålmodigt bland skuggorna. Det hade flickan sagt. Juraz rös och tittade bland trädens skuggor. Det fanns mycket han hade sett i sitt liv. Mycket han ångrade, och mycket mer han helst av allt skulle vilja glömma. Men något sade honom att han inte sett det värsta än. Ibland ångrade han att han tagit sig an Amanda. Det var inte flickan i sig som var problemet, utan hennes drömmar. Juraz ville gärna tro att hans liv varit enklare och mer rofyllt innan Amanda kommit in i den som en orkan om vintern. Gaska upp dig, gubbe, tänkte han och harklade sig. Amanda satt på vagnens kuskbock och pratade med de sex legoknektarna som satt på flaket och spelade kort.

Legoknektar: de tänkte med börsen. Och när de inte tänkte med börsen tänkte de med magen. Men det de alltid tänkte med var sin törstiga strupe. Törstig efter brännvin. Juraz skulle hellre ha anlitat ett par av sina gamla vänner till det här uppdraget, men bara hyrsvärd var giriga nog att ge sig in i Sorgestad.
“Eller korkade nog”, fnyste han.
En av knektarna tittade upp på Juraz. Soldaten trodde nog att den gamle mannen var en förvirrad tok som föredrog att prata med sig själv. Och det kanske han var.
Han red närmare vagnen.
“Hur mår du” frågade han och log.
Amanda vände sig om. Hon var en söt flicka. Eller snarare ung kvinna. Hon var väldigt späd för sina tjugofyra år. Amanda var smal och längre än de flesta kvinnorna hemma i byn, hon hade långt mörkbrunt hår och mörka ögon. Ansiktet fullbordades av n söt liten mun som nu log mot honom.
Han hade ansvarat för henne många år och hade sett henne växa upp. När föräldrarna inte velat ta hand om flickan längre hade han tagit sig an den svåra uppgiften att tygla hennes inneboende mörker, ondskan som gjort sig ett bo i de mest avlägsna djupen i hennes själ. För honom skulle hon alltid vara dottern han aldrig fått, oavsett vad framtiden bar för dem båda.
“Oroa dig inte, farbror. Jag har inga mardrömmar när jag är vaken. Hon skrattade. Soldaterna bakom henne skrattade också. Nervöst. Vissa av dem hysteriskt. De hade hört talas om flickan med mardrömmar.
Juraz visade tänderna och hoppades att hans ansträngda min skulle tas för ett leende. Av en blind gubbe med för många loppor i hjärnan kanske. Juraz var rädd. Och han var för arg för att erkänna det ens för sig själv. Himmel, han hade överlevt värre än det som skulle komma. Vad för ondska kunde ruinerna efter en stad erbjuda. Det var ju bara en hög med sten.
Han tittade fortfarande på sin unga skyddsling. Amanda log tillbaka. Hon var en glad flicka som inte lät sig nedslås av sina mardrömmar. Juraz önskade att han haft hennes självförtroende. De mörka ögonen var stora och djupa som brunnar. Endast glädje och sorglöshet strålade ur dem men… ja, där var det igen. Skuggan som drog över hennes ögon likt ett snabbt, ensamt regnmoln en solig sommardag. Man såg skuggan på samma sätt som en rörelse i ögonvrån en mörk natt och den var ren… ondska.
Juraz skrattade till ansträngt och vände bort blicken. Han stirrade bland de höga trädstammarna en lång stund. Plötsligt glimtade han något mellan träden. Den gamle prästen red fram längs den öde stenlagda vägen. Han ropade till resten av sällskapet att han skulle rida i förväg. Han hörde inte vad de svarade. Hästens hovar klapprade högljutt mot de spruckna och överväxta stenarna. Plötsligt tog både skogen och vägen sluttade ned i en grästäckt dal. Men Juraz tittade inte på den mäktiga slätten. Hans skräckslagna ögon såg bara framåt. Hur långt man än såg bredde sig en gigantisk mur ut sig. Han hade levt länge, men han hade aldrig sett något liknande. Muren var monstruös. Inte ens Josuiterna skulle kunna bygga något sådant med dagens redskap och teknik. Genom dimman som låg över dalen kunde han urskilja ristningarna på muren, bilderna ur Stadens mångtusenåriga historia. Bland dimslöjorna såg han tornen och taken som klättrade uppåt i skyn. Herregud. Han hade hört att Sorgestad var ett monument till mänsklighetens ära. Det var ett monument som kvävt miljontals liv under sin tyngd och fått galningar att slakta ännu fler. Den var en dolk som efter så lång tid fortfarande var nedsmutsat av oskyldigt blod. Blod som aldrig skulle kunna tvättas bort. Nu låg det öde och fallfärdigt och väntade på att sluka de dårar som vågade sig in i dess gap.
Juraz tog fram sin tubkikare och tittade genom linserna längs muren tills han hittade det han sökte. Porten låg – precis som resten av muren – öde i den allt tjockare dimman. Inte en själ syntes till. Han fällde ihop kikaren och tittade uppåt mot himlen. Han tyckte allt mindre om det här. Dimman borde bli tunnare ju högre solen steg, och inte tjockare.

Vagnen hade tillryggalagt två tredjedelar av den dystra dalen. Amanda märkte att hon inte kunde höra någon fågelsång längre trots att de just lämnat skogen. Det enda som hördes var hovarna mot stenvägen och den ylande vinden som slet i kläderna på sin färd genom den tomma dalen. Hon var tvungen att böja på nacken för att kunna få en glimt av murkrönet långt ovanför. Soldaterna hade slutat spela kort och satt tysta och stirrade på muren. Juraz hade sagt att han skulle rida in genom porten i förväg. Den gamle mannen var redan på väg att försvinna in genom porten och det såg ut som om han red in i de öppna käftarna på ett väntande monster.

Juraz red in i tunneln som portöppningen skapade. Alla gallerportar var upphissade och en ännu tjockare, böljande dimma låg i stentunneln. Den vita valacken dansade och frustade av rädsla och Juraz fick klappa den på halsen tills hästen lugnade sig. För säkerhets skull drog han en av sina flintlåspistoler, gamla vapen han inte använt på väldigt länge.
Tunneln låg tyst. Hästen skrittade vidare in i den rökaktiga dimman. Plötsligt höll han in riddjuret. Valacken stegrade sig. Han svor och siktade med skakande hand in i dimman. Pistolens hane spändes. Juraz kunde svära på att han sett en människa i dimslöjorna. Skepnaden hade bara stått där och försvunnit lika snabbt som den kommit.
Han sänkte vapnet och torkade sin svettiga panna med rockärmen. Herregud, han var för gammal för sådant här. Han var ingen fördömd hjälte. Låt de galna ge sig in…
Helvete! Hästen stegrade sig och Juraz kastades ur sadeln. Han landade tungt på rygg. Pistolen for iväg över marken och försvann. Framför honom tätnade dimman och förvandlades. Någonting kom farande mot honom ur dunklet. Något mörkt. Juraz hann inte ens skrika.

Tweet about this on TwitterShare on FacebookGoogle+share on Tumblr

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *