Sorgsen drake

7 juni 2007

Det smyger en drake fram,
Så liten och så skör,
Med vingar av glas och ögon av sten.
På ryggen löper ett tunt svart streck,
Som om himlen slagit iväg en blixt rakt över drakens kärna.
Draken ler mot himlen men ser sedan ledset ner på den lilla flickan vid hans fötter.
På marken med utslaget hår ligger hon.
Draken har aldrig ångrat något mer.

Hennes kinder är vita och hennes händer ligger utsträckta längs sidorna.
Den skira sommarklänningen är röd av blodet från hennes älskade.
Ty det var inte hon som slogs,
Det var inte hon som dog av slaget från det svingade svärdet.
Det var hon som grät onda tårar,
Det var hon som skrek rakt ut när klingan fann sitt mål.
Hennes älskade är död och så är också hennes själ.
En själ kan inte leva när dess tvilling sökt sig iväg.

Hennes hjärta klämtar än trots hennes förlust,
Världen är inte rättvis.
Ty hade världen varit rättvis skulle draken ha nått fram i tid.
Om världen varit rättvis skulle den ungas ansikte ej ha varit vått av tårar,
Ty om världen varit rättvis skulle den döde ej ha varit hennes älskade,
Utan den döde skulle ha varit en gammal krigare som valt att överge världen.
En man som lämnat allt bakom sig för att göra just detta,
För att kunna dö.

Men den som ligger där är ej en krigare.
Den döde var flickans vän och blivande man.
Tårar rullar än längs hennes kinder, ett brustet hjärta som ännu ej gett upp.
Hon kommer kämpa sig kvar en liten stund till,
Ty hennes mål är att sända honom iväg på den sista resan,
Hennes mål är att låta sin älskade lämna livet ärbart.
Ty först då kan hennes själ komma till ro.
Först då kan hon själv lämna livet.

Den man som svingade svärdet var en gång ärbar,
Nu är han alltför feg.
Han står en bit bort med korsade armar och bister blick.
Trots att han vet att han gjort fel,
Är han inte stark nog att erbjuda den unga flickan sin hjälp.

När hon slutligen sjunker ner på knä och ber de sista orden,
Ser mannen på henne och drar sitt svärd.
Hon har inget att frukta ty krigaren tar sitt liv.
Han gör det inte för att han är modig, utan för att han är feg.
Ensam sitter snart endast draken kvar,
Med vingar av glas och ögon av sten,
Ögon av sten som gråter tårar av kristall.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *