Spindelvävskrönikan – #01 – In principio insania

18 oktober 2005

Vinddraget skakade om de smutsiga gobelängerna, genade genom de stora hålen. Några förtorkade löv rasslade över stengolvade, viskade och skvallrade om hur förfallet invaderat stationen och behållit den i sitt grepp. Fidos borrade in händerna djupare innanför den ljusblå dunjackan. Ett par vattenpölar låg fortfarande kvar sedan den senaste höststormen, trots att regnet vanligtvis inte hittade så långt in som hit.
”Har du sett mitt spira?” frågade Regos. ”Jag måste hitta min spira! Jag känner mig inte hel utan den.”
”Du behöver ingen spira, Regos”, sade Fidos. ”Du är den du är ändå. Det kan ingenting ändra på.”
”Absolut!” skrek Regos och rätade på ryggen. Han gjorde ett försök att samla den malätna manteln som släpade i golvet efter honom som en färglös förföljare, och såg till att kronan satt som den skulle. ”Jag är den jag är! Det kan de inte ta ifrån mig! Även om de har försökt … för nog har de försökt, inte sant?”
”Det har de.”
”Vi kan inte låta dem lyckas, kan vi, Fidos?”
”Absolut inte, min konung.”
”Visst kan jag lita på dig, Fidos? Nog skulle du aldrig överge mig?”
”Aldrig.”
”Bra. Det är tur att det fortfarande finns män som du. Har du sett min spira?”
”Nej, det har jag inte. Men om du sätter dig här och väntar så skall jag se om jag inte kan hitta den åt dig.”
”Jo … det skall jag göra. Jag skall sitta här och vänta och du skall komma med min spira.”
Någonstans ovanför dem åkte ett tåg förbi och spydde med triumferande tjut ut sin svarta rök i tunnlarna och fick hela stationen att darra. Fidos sneglade mot mannen som rakryggat satt sig på pallen mitt i rummet som om den hade varit en trebent tron. Hans stripiga hår hade börjat gråna och snart skulle åldern sätta sig även i det ovårdade skägget. Kläderna var en blandning av sådant som en gång hade varit vackert med som under tidens förtryck hade tappat sin lyster och sådant som aldrig haft andra utsmyckningar än fettfläckarna och revorna. Han förtjänade bättre.
Kammarens väggar som vanligtvis tycktes trycka sig mot varandra och konspirera för att krossa alla dumma nog att komma mellan dem verkade nu ha dragit sig tillbaka och skapat ytor som Fidos aldrig förr lagt märke till, som om rummet ville göra sig stort nog att verkligen kunna göra anspråk på titeln tronsal. I hörnen hade åren samlat träbitar som en gång varit utsökt snidade möbler, plåtförpackningar som kastats åt sidan när deras innehåll slukats och takdelar som ramlat ned när godstågen passerat. När Fidos försiktigt lyfte på toppen av en av högarna skuttade en stor, fet råtta iväg, ilsket pipande. Slutligen hittade han vad letat efter under en hög smutsiga, illaluktande trasor.
”Din spira, Regos”, sade han och höll fram sitt fynd.
Regos stirrade på honom.
”Ja?” frågade han irriterat. ”Vad skall jag med den till?”
”Du frågade efter den. Jag har hittat den nu”, sade Fidos.
”Frågade efter den? Jag har inte frågat efter någonting. Ta bort … nej förresten, ge den till mig. Det är väl lika bra att jag behåller den här. Annars skulle du väl tappa bort den och så skulle jag aldrig hitta den igen. Seså, hit med den!”
Han ryckte spiran ur Fidos hand och slängde både den och kronan på golvet bredvid honom. Ljudet av trä och mässing som mötte sten ekade lätt i rummet.

***

I en annan del av stationen vaknade en gammal man framför en ännu äldre bok med tomma, gulnade blad.
”Oj … slumrade visst till”, muttrade han för sig själv. ”Jag kommer aldrig få någonting gjort om jag inte kan lära mig att koncentrera mig bättre än så.”
Han höjde pennan för att återuppta sitt skrivande. I det svaga ljuset från brasans falnande glöd såg han inte att den uppslagna sidan täckts av spindelväv.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *