Spindelvävskrönikan – #02 – áiws, áiweins

31 januari 2006

Det går en orolig rysning genom böckerna sekunderna innan Baekur själv hör ljudet. Han sträcker ut handen och smeker lugnande över ryggarna på dem som står närmast, alldeles vid sidan av den gröna filtfåtöljen. Så rusar tåget förbi någonstans högt ovanför biblioteket, och försvinner vidare in i natten med ett hungrigt vrål. Fotogenlampan blinkar till och slocknar nästan, små ringar leker på vattenytorna i hinkarna som står utställda i rummet. Så kommer tystnaden tillbaka och bara boken han håller i handen prasslar nervöst med bladen till ljudet av vattendropparna som sakta faller för att fångas i kärlen under dem.
“Sch”, viskar Baekur och stänger ömt boken, hans finger ersatt av ett nött bokmärke. Hans koncentration är redan bruten, så han reser sig upp och tömmer hinkarna en efter en i stålhandfatet. Skuggorna spelar i rummets hörn och i halvmörkret ser man nästan inte rosten som sprider sig som en långsamt upptäckta öar och skär på en dittills blank karta. Han skyndar sig att tömma regnvattnet som hittat sin väg ned genom trapporna och sprickorna från stationen för att hinna sätta tillbaka sina hinkar innan det nått golvet, men han orkar inte studera takten de faller i och några droppar letar sig in i heltäckningsmattan. Ingenting faller på böckerna, i alla fall, så mycket har han sett till.
“Du har inte funderat på att laga taket istället för att köra på hinkar och sådant?” frågar en röst bortifrån dörren. “Det verkar vara en förbannad massa jobb i onödan. Böckerna mår inte heller bra av det, vet du.”
“Det hjälper ändå inte”, svarar han utan att vända sig om. “En vecka, högst ett par, sedan så börjar det läcka igenom igen på ett dussin nya ställen. Nu vet jag var de finns och jag kan se till att böckerna inte blir blöta. Skulle jag laga det skulle jag vakna upp en natt och inse att Codex mendax eller En ferroequinologists observationer var dränkta istället. Jag föredrar att veta var slaget skall stå.”
“Kommer det inte bli fler läckor ändå?”
“Kanske det. Men det är ett senare problem, och inte någonting jag kan göra mycket åt just nu.” Han vänder sig om och ser på Sagnar som står lutad mot dörrkarmen. “Kom in och stäng dörren om dig, är du snäll. Jag vet att den stod öppen och att det egentligen inte hjälper mot någonting, men det är alltid trevligt att kunna inbilla sig.”
Sagnar kliver in i ljuset och skjuter en sprucken pall framför sig med foten. Knappt mer än halvannan meter lång behöver han den för att över huvud taget kunna nå de övre hyllorna. Hans korta ben och det långa, toviga håret får honom att se ut som någonting vilt som egentligen inte hör hemma bland vanliga människor.
“Jag hade tänkt låna en bok av dig”, säger han.
Baekur slår ut med armarna i en välkomnande gest. “Det är vad biblioteket är till för. Inte så många andra som kommer hit. Det gör det till en ganska trist syssla att vara bibliotekarie. Får jag äran att rekommendera dig någonting?”
“Nej, inte den här gången”, sade Sagnar, som redan har börjat rota bland böckerna på en av hyllorna. Så plockar han ned ett läderinbundet exemplar, slitet nog att låta bindningen ge upp och bladen spridas över golvet. Den verkar ha sett hundratals år passera förbi. “Ah. Den”, säger han och trycker kärleksfullt boken mot bröstet.
“Jag trodde att du kunde den utantill”, säger Baekur. “Finns det ingenting annat jag kan övertala dig att läsa istället?”
“Jag kan den utantill. Jag behöver se orden på papper då och då. En påminnelse om att de faktiskt finns utanför mitt huvud också, du vet.” Han håller boken som om han tror att den skall ramla i bitar i hans famn när han vänder sig om och går, ena foten om pallens ben för att inte lämna den efter sig. “Det behövs även om, särskilt för att jag har skrivit den själv.”

Baekur sätter sig ned i fåtöljen och plockar upp sin bok igen. Irriterat viftar han bort spindeln som redan har börjat väva sitt nät från bokens rygg.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *