Staden som en gång var

28 december 2005

Någonting dog den natten. Staden bleknade något, dess invånare en liten bit fattigare. Någonstans blev ett troll till sten, föll en drake i havet och drunknade, snubblade en älva till och somnade i det höga gräset för att aldrig mer vakna när en del av magin de andades försvann, som vatten spilld på hungrig sand.
Och jag? Det rinner blod, inte magi, i mina ådror. Ni vet alla de där gamla trollkarlarna som påstår att de är någonting mer, att de inte är helt och hållet mänskliga? Bluff och båg, alltihop. En trollkarl är en människa, så är det bara. De Äldre folken använder inte magin, de är den. Vi, vi är parasiter som lever på någonting vi inte förstår. Vi förtär den.
Ni har hört det förr, antar jag. Vi trodde vi visste bättre, vi var arroganta nog att anta att vi kunde hantera det, bla bla bla. Sorgliga ursäkter från en sorglig ras.
Men, ah. Vesthem på höjden av sin makt. Som så många städer förr som fallit och försvunnit i glömskan. Ändå vill jag gärna tro att det var någonting speciellt med den. Vi trodde att den skulle vara för alltid, för vad skulle världen vara utan Vesthem? Ett skepp utan segel, en kung utan krona. Ett land utan magi.
Har ni någonsin sett någon av älvornas städer? Torn, så spröda att man tror de skall brytas av brisen, som glittrar likt morgonvått spindelnät i solskenet. Murar som man knappt vågar vidröra för att man är rädd att de skall falla sönder och bli till damm (så som sägnen säger blev det undersköna Alfheims öde när människornas tunga, klumpiga steg skakade dess gator). Har ni sett bergatrollens salar? Väggarna är inte täckta med ädelstenar, som det viskas på gatorna, inte heller är pelarna av guld. Varför skulle de vara det, när bergatrollen får stenen att bli så mycket vackrare än rikedomar någonsin kunde göra den? När pelarna ser ut att när som helst kunna få liv och bli de jättar de föreställer? Allt detta och mer var Vesthem, som aldrig kommer åter.
Staden var byggd av förslavad magi, fängslad i former av hus och slott. Har ni någonsin sett ett helt palats av magi? Jag skulle inte tro det, de sista gick under för länge sedan. Så länge sedan.
Som så många andra sorgliga historier började det hela en grå, regnig dag.

Mina steg ekade ödsligt i tornet. Det fanns dagar som kunde få trappan att verka oändlig, och jag undrade ofta om inte Sighvatur avsiktligt hade byggt den för att väcka förundran och få varje besökare att känna sig mindre betydelsefull. Nog för att det kunde behövas, bland självupptagna trollkarlar som vi själva.
Manteln lämnade fortfarande ett blött spår efter mig när jag klev över tröskeln som ledde till den översta kammaren, den allra mest privata, och jag fick trycka undan en impuls att ta av mig den och vrida ur den. Det är inte någonting man gärna gör över en annan trollkarls golv.
Sighvatur själv satt med näsan i en gammal bok, som alltid. Han var en kort, spinkig man med ett tjockt, grått hår som fortfarande spretade åt världens alla hörn. Hans händer, som vanligtvis befann sig i ständig rörelse, som om han inte visste vad han skulle göra med dem, smekte långsamt de tunna, gulnade bladen.
“Intressant läsning?” frågade jag när jag studerat honom en stund. Han ryckte till och tappade nästan boken.
“Åh, Tumi”, sade han. “Du kommer hjälpa mitt stackars hjärta att ta livet av mig en dag. Det är skönt att se dig, pojk.”
Jag började närma mig trettio år, och tyckte själv att jag mötte en vuxen mans ögon var gång jag såg mig i spegeln, men Sighvatur hade förmodligen kallat mig “pojk” om han så hade levt för att se min hundraårsdag.
“Dig med, gamling”, svarade jag med ett leende. “Du visar dig för sällan för oss dödliga.”
“Åh, mina gamla ben tål inte trapporna länge. Du vill väl inte att jag skall ramla och bryta nacken?” replikerade han, och jag kunde inte låta bli att skratta. Sighvatur kunde ha sprungit långt efter att alla Vesthems unga män stupat.
“Böckerna har mer kontroll över dig än du någonsin kommer ha över magin”, sade jag.
“Och det finns mycket mer magi i orden än i vad ni sysslar med”, svarade han. “Ni borde läsa mer.”
“Så många böcker, så lite tid”, citerade jag.
“Nu fuskar du!” utbrast han. “Det var aldrig menat som ett argument för att inte läsa!”
“Jag vet”, sade jag.
Jag slog mig ned i en av hans stora, mjuka fåtöljer som alltid gav mig en känsla av att jag när som helst skulle kunna sugas ned i dem och drunkna.
“De kommer genomföra det, vet du, vad du än tycker om det,” sade jag, bytte ämne till vad jag hade kommit för att säga. “De skulle behöva din ledning.”
Sighvatur suckade och såg besviket på mig.
“Att du någonsin skulle besöka mig helt enkelt för att glädja en gammal man är någonting som endast kommer hända i mina drömmar, antar jag”, sade han. Han lyckades nästan hålla bitterheten ur sin röst.
“Tyvärr”, sade jag, och jag menade det verkligen. I alla fall vill jag tro att jag gjorde det.
“Jag kommer inte göra det, pojk. Det vet du.”
“Egentligen vet jag det”, instämde jag. “Men vem var det som gång på gång sade åt mig att aldrig ge mig i första taget?”
“Någon som aldrig kommer att prata med dig igen om du inte slutar vrida hans ord och vända dem mot honom.” Glädjen var helt borta nu. “Försvinn, pojk. Jag är inte på humör för det här. Gå och plåga någon annan.”
Det var, såvitt jag minns, den första och enda gången han någonsin bad mig lämna honom ifred. Jag reste mig, en aning sårat, måste jag erkänna, och bugade mig lätt, men han hade redan vänt blicken från mig och tagit upp boken igen. Reykjaholts fall, hette den, och jag har aldrig – varken förr eller sedan – sett den igen eller ens mött någon som hört talas om titeln. Kanske är den ännu en av de saker som gick förlorade med Vesthem.
Torgir mötte mig vid tornets fot. Hans långa, ljusa hår som låg klistrat mot hans ansikte och hals gav honom stora likheter med en halvdränkt katt.
“Vad sade han?” frågade han mig.
“Samma sak som jag hela tiden har sagt att han skulle säga”, svarade jag. “Om ni hade lyssnat på mig hade det kunnat bespara mig mödan av att klättra upp för den där förbannade trappan. Dessutom hade jag sluppit att såra den person jag respekterar mest i hela staden och vars respekt i sin tur betyder väldigt mycket för mig, och nej, jag är inte vidare glad just nu. Dessutom börjar jag ångra att ni någonsin drog mig in i det här. Han har aldrig haft fel förr, vet du. Aldrig. Vilket är mer än man kan säga om någon av er. Någon av oss, menar jag.”
Torgir stirrade ned i marken. Jag visste att han gjorde vad han kunde för att visa upp en behärskad mask åt världen, visa att han hade kommit över sina misstag, men knogarna vitnade när han knöt nävarna och sedan sakta återvann kontrollen över sitt humör.
“Kom så går vi”, sade han. “Ingen mening med att stå i regnet och bli blöta.”
Det fick mig nästan att skratta, vi hade kunnat ställa oss i en sjö utan att det hade gjort någon skillnad. Men jag sade ingenting utan följde bara med honom. Tystnaden växte mellan oss för varje steg vi tog längs den nästan tomma gatan, där de få som tvingats ut skyndade fram. Rännstenarna skapade små floder där vattnet muntert strömmade.
“Någon gång skall ju vara den första”, sade Torgir plötsligt.
“Va?” sade jag överraskat. Jag hade låtit vädret omfamna mig och nästan glömt att jag inte var ensam. “Första gången vad?”
“Någon gång måste han ju ha fel, gubben”, svarade han. “Dessutom har du lovat!” fortsatte han, innan jag hunnit svara. “Vi litade på dig. Du kan inte dra dig ur nu.”
“Jag har aldrig sagt att jag skall dra mig ur”, sade jag. “Jag sade bara att jag ångrade det. Men jag står i alla fall för vad jag har gjort, även om jag tycker det är fel.”
Jag trodde han skulle slå till mig. Han såg sannerligen ut som om han önskade att han hade vågat göra det, om han bara inte hade behövt mig fullt så mycket.
“Du behöver inte tycka om vad du gör, så länge du gör vad du har lovat”, sade han kallt.
“Det skall jag göra. Det och inget mer.”
Vi skildes åt med större entusiasm än vad vi lade i de lyckönskningar vi gav varandra, och jag styrde stegen mot mitt eget hem. Så snart jag kommit innanför dörren tog jag av mig mina blöta kläder och lade dem i en hög på golvet, där det snart bildades en liten pöl runt dem, och virade in mig i en mjuk, varm filt.
Jag åt ett enkelt mål den kvällen, rotade fram en torr brödbit och lite torkad skinka, och satte mig sedan att läsa.
Natten då jag först hade berättat om våra planer, fortfarande upphetsad över idén och brinnande för Torgirs sak – han var en mycket god talare, om han bara fick tillräckligt mycket tid att förbereda sig på – hade Sighvatur lyssnat uppmärksamt, inte sagt så mycket som ett ord eller skjutit in en enda fråga under min redogörelse utan bara nickat då och då som för att bekräfta att han inte hade låtit tankarna vandra iväg. Sedan hade han rest sig, letat fram en tjock, sliten bok med titeln Alfernas riken ur sin bokhylla och satt den i mina händer. “Läs den först, pojk, innan du bestämmer dig för någonting”, hade han sagt, och sedan börjat tala om andra saker. Sårad över att han inte delade min entusiasm hade jag lagt ifrån mig den i ett dammigt hörn när jag kommit hem och sedan helt glömt bort den.
Timmarna gick medan jag brottades med den tunna, spretiga stilen. Då och då fick jag gissa mig till ett ord, ibland gav jag helt enkelt upp och hoppade över hela meningen. Ett mjukt, behagligt sken lyste upp rummet långt efter att solen hade gått ned – Sighvatur hade lärt mig hur jag skulle låta väggarna fånga upp en del av solljuset under dagen, för att sedan kunna jaga bort nattens mörker. “Det finns så mycket visdom i böckerna att du aldrig kommer kunna att samla ens en liten del av den under din levnad. Att läsa under nätterna kommer att hjälpa dig, men det är ingen anledning till att förstöra dina ögon.”
När jag slutligen lade ifrån mig boken, trött både i ögon och huvud av att försöka tyda den svårlästa texten och förstå de gamla, ovana orden, kunde jag knappt komma ihåg en mening av vad jag nyss hade läst.
Jag drömde den natten, en dröm om att Vesthems trollkarlar tröttnat på staden och tagit dess murar med sig när de gick.
“Vi behöver murarna”, sade de. “Ni får ju alla våra gamla hus. Det är ett bra byte för er.”
Till och med Sighvatur gav sig av, och han skrattade hånande åt mig när jag frågade honom varför han övergav oss.
“Du läste aldrig boken, va?” frågade han. “Om du hade läst boken så hade du vetat.”
Så försvann de, alla utom jag. Folket kom och frågade mig vad de skulle göra, om staden skulle gå under och om jag inte kunde göra nya murar att skydda dem med, men allt jag kunde svara var “Jag vet inte, kan ni inte bara gå hem?” och “Snälla, lämna mig ifred”.
Plötsligt hade jättarna varit där, som det kan bli i drömmar, och de slog vilt omkring sig med sina stora stenklubbor. Jag gömde mig i en mörk, fuktig källare jag aldrig hade vetat om hade funnits i mitt hus – trots att jag gjort det själv – men jättarna visste att jag var där, och började slå i resterna av mitt förstörda hem när de inte hittade ingången. Tunga, rytmiska slag, och snart skulle de vara igenom, och nu var Torgir med dem också.
“Tumi”, ropade han. “Kommer du inte ut någon gång?”
Jag ville skrika åt honom att han var en ynklig förrädare, att jag hoppades att de skulle slita honom i stycken och äta honom när staden låg i ruiner,
men jag kunde inte …
… och så vaknade jag.
“Tumi!”, skrek Torgir och bankade på min dörr. “Har du gått och dött eller?”
“Jag är vaken, jag är vaken, ta det lugnt!” svarade jag. “Jag kommer om några ögonblick.”
Han såg surt på mig när jag öppnade för honom, och skakade på huvudet när jag steg åt sidan och gjorde en gest åt honom att komma in.
“Dina ögonblick måste vara längre än någon annans”, sade han.
“Alla har inte en blåsa av oändlig storlek, och det gör vissa saker är svåra att skjuta upp”, sade jag. “Vad vill du?”
“Vad tror du jag vill? Vi skall sätta igång.”
“Nu?” utbrast jag. “Vi är inte redo, inte på långa vägar. Jag är inte redo, jag har inte ens ätit frukost!”
Det sista tillägget tog udden ur hela argumentet, men jag var nyvaken, hungrig och absolut inte beredd på några större ansträngningar.
“Några av gamlingarna har börjat klaga. De tänker ta upp frågan i rådet, och rådet skulle inte tillåta oss att byta färg på våra skor. De kan diskutera saken i denna stund för allt vad jag vet. Vi måste göra det innan de förbjuder oss!”
Han lät panikslagen.
För ett tag var jag övertygad om att jag skulle slippa undan. Om jag bara kunde komma på en bra ursäkt att dra ut på det så skulle rådet hinna fatta beslut under tiden. Jag hade lovat, men de kunde inte förvänta sig att jag skulle gå emot ett uttryckligt förbud.
“Du kommer med nu“, sade Torgir, som om han anade vad jag tänkte, och drog ut mig genom dörren och bokstavligt talat släpade med mig ett par steg längs gatan, tills jag slet mig loss.
“Jag kan gå själv, tack”, sade jag och gjorde en gest av att rätta till mina kläder, som om han hade skrynklat till dem, vilket inte gjorde någon som helst nytta eftersom de legat i en blöt hög på golvet hela natten.
En trollkarl drar magin ur luften, ur allt som finns omkring, och använder den till sina egna ändamål. På vissa ställen finns den inte alls, ibland finns det så mycket av den att till och med människor helt utan färdigheten att hantera den kan känna den. Där de Äldre folken levde, kunde den få själva bergen att skimra framför ens blick.
En gång hade Vesthem varit en av dessa platser; för att bygga en stad av magi måste det finnas någonting man kan bygga av. Men allt eftersom staden slukat mer och mer försvann den, tills trollen och älvorna undvek att ens närma sig gränsen och inga drakar längre kunde ses flyga mot soluppgången vid horisonten. Nu … de mindre skickliga trollkarlarna behövde hjälp för att skapa en simpel stuga när de egentligen borde ha kunnat bygga ett slott på egen hand.
De andra var där när vi kom, samlade runt en stor, mossig stenbumling som låg ensam mitt på den vidsträckta slätten en halv fjärdingsväg utanför Vesthems murar. Det sades att innan de första människornas trähus fanns på den plats där staden nu står, brukade älvorna dansa runt just den stenen om nätterna, ett moln av ljus i mörkret, ackompanjerade av älvavingarnas musik. Jag skulle ge vad som helst för att få ha sett det en enda gång.
Jag kunde räkna till trettiofyra samlade trollkarlar, och ingen gammal nog att kalla mig ung, ingen i närheten av de yngsta rådsmedlemmarnas ålder.
Torgir klättrade upp på stenen. Han höjde handen som för att begära tystnad, men det var mer en onödig gest framkallad av hans egen fåfänga och teatraliska läggning, för all uppmärksamhet var redan riktad mot honom.
“Ni vet varför ni är här”, sade han med hög röst. “Magin håller på att lämna Vesthem, som vatten ur en sprucken tunna. Vi skall göra någonting åt det. Det kommer inte bli lätt, men vi kommer att klara det. Vi skall göra magin stark nog att vara Vesthem värdig!”
Han var vanligtvis en god talare, men det var inte hans dag. Han hoppade ändå smidigt ned till marken och förenade sig med oss andra.
Det var en väldigt enkel plan, egentligen, så enkel att den hade övertygat de flesta av oss om att ingenting kunde gå fel. Vi skulle dra in magin, så mycket vi bara kunde och från så långt håll som det bara gick, och låta den flöda in i stenen. Vi skulle skapa en källa vi kunde ösa ur, en djup, nästan bottenlös brunn från vilken vi kunde hämta vad vi behövde.
Trollkarlarna samlades i en oordnad klunga. Det handlar inte om att stå i en ring och göra konstiga tecken eller hålla varandra i hand, som ni kan höra det sägas på krogarna och värdshusen, för så fungerar inte magin. De flesta ställde sig så nära stenen de kunde, andra – som jag – tvekande höll sig på avstånd, antingen för att slippa trängas eller som säkerhetsåtgärd ifall någonting skulle gå fel.
Så började vi. Att samla magin är som att långsamt ta ett djupt andetag, du drar och drar och sedan så kan du helt enkelt inte hålla mer, utan måste göra någonting med den om du inte skall släppa iväg den igen. Skillnaden är att du inte kommer kunna ta ett till på flera dagar.
“Nu!” sade Torgir skarpt, och en flod av magi översköljde stenen.
Det varade bara ett kort ögonblick, och sedan stod vi där, trettiofyra utmattade trollkarlar och ett grått, tyst stenblock.
Ingen öppnade munnen, inte på en lång stund.
“Jag antar att det inte bara är jag som känner mindre magi i den här stenen än innan vi började”, sade jag till slut.
“Den är … tom”, sade någon, jag tror det var Styrmir.
Torgir stirrade klentroget på stenen. Jag gick fram och viftade med handen framför ögonen på honom, men han blinkade inte ens. Jag kastade en sista blick på de chockade trollkarlarna, och skyndade sedan hemåt. Jag ville komma innanför portarna innan rådet hann dit.

“Har du försökt samla magin sedan … ert försök?” var det första Sighvatur sade när jag försiktigt vågade mig upp för den långa trappan till hans torn några dagar senare.
“Vårt försök?” sade jag. “Efter vad jag har hört samlades alla som medverkat in och väntar på sin dom just nu.”
“Försök inte ljuga för mig, pojk. Jag känner dig allt för väl. Du smet undan från ditt ansvar och det enda som gör att ingen har nämnt ditt namn än är att de förmodligen fortfarande inte har insett att du inte är där!”
Jag sade ingenting. Men jag står i alla fall för vad jag har gjort, även om jag tycker det är fel. Orden jag hade kastat åt Torgir ekade i mitt huvud, hånade mig. Jag hade hoppats att de skulle tro att jag inte hade varit där, att jag inte hade deltagit. Hade hoppats att jag skulle komma undan på något sätt.
“Nej, naturligtvis har du inte försökt, så mycket magi som ni … brände upp … kommer du inte kunna göra det än på ett tag”, fortsatte Sighvatur. “Har du någonsin stått allra längst upp på en riktigt, riktigt hög bergstopp, Tumi? Inte? Luften är så tunn att det knappt går att andas, så hur djupa andetag man än tar så får man inte tillräckligt. Så är det att dra in magin nu – hur mycket du än famlar efter den, så kommer du inte hitta tillräckligt för att tända ett ljus.”
“Men Vesthem var döende…” började jag svagt, och kom inte på någonting mer att säga.
“Döende? Vad är den nu i så fall, död?” Sighvatur slog handen i väggen, som för att bevisa dess existens. “Den verkar väldigt levande för att just ha fått en kniv i ryggen i så fall! En stad dör inte med magin, det är bara trollkarlarnas makt som gör det! Trodde du att det här aldrig hade hänt förr?” frågade han. “Att ingen annan stad någonsin hade råkat ut för samma sak?”
Jag skakade stumt på huvudet, men tanken hade aldrig slagit mig, hur självklart det än verkade när han sade det.
“Du skulle ha läst fler böcker, pojk”, sade Sighvatur bittert. “Vad är meningen med att göra misstag om ingen lär från dem?”

Det var med ovilliga jag steg klev ut genom porten den kvällen. Jag vände mig om och såg på staden för vart tionde steg jag tog – inte för att jag var rädd för att bli förföljd, utan för att Vesthem inte var en stad man flyr från med lätt hjärta.
Aldrig hade den tyckts mig så vacker som när den nedåtgående solens strålar sken på de höga tornen, på alla de utsmyckade väggarna, på murarna som var mer ett konstverk än till försvar. Vesthem var inte ett resultat av byggnadskonst, den var skapad av mänsklig fantasi och endast våra föreställningar hade kunnat sätta gränserna för dess skönhet.
En del av mig lyckades nog aldrig slita sig från den.
Jag kunde ha stannat för att se den försvinna, men det gjorde jag inte. Ryktena om det nådde mig ändå, när de spreds över världen. Långsamt bleknade Vesthem bort, för när det inte längre fanns någon magi, försvann även staden.
Så hade slutligen Sighvatur fel om någonting, för den hade i sanning redan varit döende. Men allting dör förr eller senare, och om åren har lärt mig någonting, så är det att senare är bättre än förr.
Det sägs, vid sagoberättarnas eldar såväl som i bardernas sånger vid hoven, att resande fortfarande kan skymta ett eko av Vesthem, i ögonvrån se skuggan av vad som inte längre finns. De säger att staden var så skön att själva jorden minns den.
Jag vet inte om det är sanning eller om det är lika mycket lögn som allt annat de berättar om oss, jag har aldrig återvänt till platsen där staden låg. Jag vill ha mitt minne av den som det är, obefläckat. Men jag kan inte föreställa mig hur någonting någonsin skulle kunna glömma Vesthem.

“Staden som en gång var” skrevs när jag var sexton, och är en av mina många ungdomssynder; någonting jag visserligen kommer säga om det jag skriver idag också om du frågar mig om fem år. Jag skrev de första tre meningarna utan någon som helst idé om en fortsättning och lät dem ligga i ett par månader innan jag snubblade över dem igen. Så snubblade jag över dem en natt och resten — Vesthem, Tumi, Sighvatur — växte fram av sig självt. Den lider av ganska stora brister: för många adverb och för svulstigt språk, till exempel, men jag är rätt förtjust i den ändå.

“Staden som en gång var” är en av novellerna i Catahyas första amatörantologi Drömskärvor med noveller skrivna av föreningens medlemmar. Du borde kunna få tag på ett exemplar för ett högst överkomligt pris om du är nyfiken.

Tweet about this on TwitterShare on FacebookGoogle+share on Tumblr

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *