Stafettskrivning – Kapitel ett

30 mars 2009

Del 1, av Sandy

Natten föll. Det blev lika svart som vanligt, knappt så man såg stjärnorna på himlen. Nattluften var kall. Också det var vanligt. Hände det något i byn överhuvudtaget förutom de små bråken mellan de yngsta barnen?
Meran såg ut. Som vanligt tog det honom samma tid att somna, mellan tjugo till trettio minuter. Varför kunde inget hända i byn? Allting var precis som vanligt. Alla tider, alla händelser. Aldrig hände det något annat. Jo, det var en skillnad den här natten. Det regnade. Regna brukade det bara göra ett par gånger i veckan.
Kylan trängde sig in genom fönstret. Han drog filten tätare runtom sig och boken han höll i händerna gled ned i sängen. Vad skulle hända den här natten innan han somnade? Han kände på sig att något skulle hända. Fast så kände han ju varje natt. Vad gjorde det för skillnad om han hoppades nu också?
Precis när han skulle krypa ner under filtarna igen tycktes han se en skugga utanför. Han satte sig upp igen och försökte se igenom mörkret. Filten gled av honom och kylan trängde in. När han började frysa så sökte han med blicken över platsen en sista gång och kröp sedan ned under filtarna.
Hade han sett något eller inte? Han var säker på det… eller var han? Meran vred på sig i ett försök att få upp värmen och drog filtarna närmare sig. Tankarna på skuggan han hade sett, eller trott sig sett, lät honom inte sova.

Han vaknade, som vanligt, tidigt på morgonen. Lite innan alla andra. Solens första stråle hade lyckats tränga sig in genom den täta skogen som omringade byn. Han hade lyckats somna ändå. Trots skuggan som rört sig i utkanten av skogen.
Meran drog sig långsamt upp ur sängen. Värken från gårdagens arbete hade satt sig i armarna och ryggen. Att gå upp tidigt på morgonen, hinna plocka fram frukosten åt de andra, äta litet och börja arbeta. Ingen dag fick han ledigt, alltid fanns det något att göra. Nu på hösten var det extra viktigt att djuren skulle ha mat över vintern, att ved fanns så man slapp frysa. Ja, ved! Det var just ved Meran fick jobba med. Hugga ved i skogen, lasta det på vagnen, lasta av från vagnen, bära in det i skjulet. En anledning till att han fick ont i ryggen. Dessutom alla dessa stickor.
Han muttrade irriterat medan han skar upp bröd. När allting var framdukat bytte han vatten till katten och plockade fram en liten skål mjölk. Deras svarta katt hade alltid bott där och hållit möss och råttor borta från huset. ’Allt man behöver ge honom är lite vatten och mjölk’, brukade hans mor säga.
När han stoppat ned ett mellanmål bestående av ett par skivor bröd och en ostbit så öppnade han försiktigt dörren in till sin systers och föräldrars rum. Hans syster brukade också vakna tidigt och såg trött på honom.
”Jag går nu”, viskade han för att inte väcka sina föräldrar. Hon nickade tyst och han stängde dörren.

Morgonluften fick hans sinne att vakna till liv lite mer. Han drog upp dörren till stallet där de höll sina grisar och hästen under nätterna. Grisarna grymtade till när solen sken in och hästen stack ut huvudet.
Meran ledde ut hästen på gården och band upp honom vid hagen medan han släppte ut grisarna i sin hage. Efter det selades hästen snabbt och de gick mot skogen.

Del 2, av Vinter

Det krasade under Meran och hästen när de gick längs skogsvägen. Frosten låg i fläckar, som utspillt salt.
Hästen buffade lite på honom. Hon kände alltid när han var på dåligt humör och ville pigga upp honom. När han inte reagerade nafsade hon i hans kläder. Han puttade bort henne och hon frustade förnärmat.
Meran gick fortare. Det var så orättvist. Det här var inte livet han skulle ha. Han och Mella, systern, hade gått i en fin skola och familjen hade bott i ett hus som var varmt även när vintern vräkte sig mot väggarna. Sedan hade ryktena börjat och de växte till skrik som fick hans far att slå igen sin butik och ta med sig familjen ut i ingenstans.
Meran mindes butiken, fylld av ofattbara saker från fjärran länder. Den hade luktat på ett särskilt sätt, kryddigt, men inte alls på samma jordiga, barkiga sätt som maten här. Som om solljus var en krydda.

Solen flyttade sig runt honom medan han arbetade. Hästen, vars namn han vägrade använda för att det var så fånigt, strövade omkring och knaprade på en och annan envis växt. Ett hugg i ryggen talade om för honom att han gjorde fel igen. “Stadspojkar kan inte jobba”, hade en av byns gubbar muttrat första gången Meran hade varit i skogen med dem. Sedan dess föredrog han att arbeta själv, trots att det gick långsamt.
Han lade ifrån sig yxan och sträckte på sig. När han vände sig om slog det honom att det var alldeles tyst. Var var hästen? Hon var aldrig tyst. Han snurrade runt en gång till och ansträngde sig för att se bland träden. Skuggorna var långa, han borde gå hem. Men var var hästen?
Där. Långt borta såg han en rund kropp bana sig fram mellan träden.
“Hallå! Stopp!” ropade han, men hästen fortsatte gå. “Förbannat!”
När hästen passerade en glänta där mer solljus föll in såg han att den inte var ensam. En skepnad som på håll mest såg ut som ett stort tygsjok utan kropp ledde hästen, som inte alls verkade ha något emot att följa med. Meran ropade igen och började springa.
Han var nästan ikapp när han insåg att han var i stort sett försvarslös. Tjuven, som nästan helt doldes i en lång kappa med huva, var lång och säkert starkare än han. Den hade inte vänt sig om en enda gång, trots att den måste ha hört honom komma. När det bara var tio meter mellan dem kommenderade han:
“Albert!”
Hästen stannade och frustade glatt. Det var inte ofta hon hörde sitt namn från den näst minsta av människorna hon bodde hos. Han var så grinig.
Tjuven stannade också och vände sig om. Meran såg ett smalt, kantigt ansikte och sneda gröna ögon som låste fast honom där han stod. Kappan var lite öppen och under den glimtade skjorta och byxor som såg dyra ut utan att vara överdrivna. Meran kände igen stilen från många av hans fars gamla kunder, den var för folk som hade råd att skryta med pärlor och juveler men lät bli för att de ansåg det smaklöst.
Meran sträckte på sig.
“Vad gör du med min häst?” fräste han.
Tjuven med den mörkgröna kappan log lite.
“Ingen fara”, sade hon. “Jag vill bara prata lite. Men inte här.”

Del 3, av Jaedar

”Jag förstår inte” sade Meran förvirrat.
”Men om du inte ger tillbaka min häst blir det synd om dig”
Han hade trots allt växt upp i staden och mätt sig sina krafter ett par gånger mot andra barn. Med dem tankarna lyckades Meran frambringa en viss mängd mod.
”Är du säker på det?” svarade kvinnan och tog ett steg närmare honom.
Meran kunde inte hjälpa att skaka medan han såg in i ögonen på främlingen. En sådan kyla var främmande för honom. Det ända han ville nu var att fly därifrån men hans fötter vägrade att röra sig.
”Du kan slappna av, om jag hade viljat skada dig hade jag gjort så för länge sen”
Det var inte förrän nu Meran märkte hur främlingens röst verkligen lät. I motsats till innan då rösten lät hispig, nästan väsande lät den istället nu förvånansvärt klar. Meran förstod inte hur Albert kunde hålla sig lugn. Den vanligtvis färggranna hästen som alltid ville göra saker på sitt sätt var fulltständigt fogad inför främlingen.
”Vem är du?” Han ville låta modigare än han var men det kom bara ut som en viskning.
”Inte här, men jag lovar att ge dig dem svar du behöver”
Tjuven stod nu endast några meter ifrån honom. I likhet med den klara rösten hade nu all kylighet försvunnit från hennes ansikte. Utan att egentligen kontrollera det hade han fullkomligt släppt sin gard. Som en stormvind hade två nya känslor tagit form inom honom,
upprymdhet och äventyrlighet.
”Först och främst måste du lova att inte berätta något om vårat möte eller mig till någon”
”Men…”
”Lova mig” Det var en röst som krävde lydnad.
”Jag lovar”
”Ut med språket om ingen hör dig betyder det ingenting”
”Jag lovar”
Meran skrek ut detta medan hans hjärta gick i högvarv. Detta var det mest spännande som någonsin hänt honom. Aldrig för hade någon bett honom att lova något.
”Möt mig här vid soluppgången imorgon, så kommer jag berätta allt du behöver veta”
Med de orden vände kvinnan om och lämnade Meran och Albert.
Resterande dag hade Meran stora svårigheter att hålla sin upprymdhet döljd. I sin ny funna entusiasm hjälpte han till i huset och med ärenden. Inte för att detta var en ovanlighet men han hade aldrig gjort dylikt med så här mycket energi.
Hans pappa spekulerade i om Meran träffat en flicka och att det i så fall var på tiden.
Meran hade aldrig visat något större intresse i det andra könet, trots sina sexton år.
Det var verkligen inte så att han var blyg men utbudet i byn var rätt snålt. Dessa bondflickor var oftast tråkiga och enkelspåriga. Inte alls som den mysteriska kvinnan.

Den natten sov Meran nästan ingenting alls. Han drömde om resor, skatter och äventyr.
Trots detta vaknade han glasklar innan solens uppgång.
Tyst som en mus, smög han ut efter endast fyllt sig själv med två skorpor. Det var fortfarande lite tid kvar till de skulle mötas, men han ville inte ta några chanser. Det var bättre att komma tidigt än att komma sent. Det var ett av hans pappas motton.
Vid den här tiden hängde en känsla i luften som fyllde Meran med upphetsning. Naturen höll på att vakna, den välkomnade honom med lukter och ljud. Vid första anblick så syntes inga djur men om att tittade riktigt noga, hade man inte bara sett insekter utan även små däggdjur.
Han kunde inte hjälpa att förlora sig i sin omgivning.
Sen vaknade solen.

Del 4, av Iriel

Och plötsligt stod hon där, alldeles i skogsbrynet. Meran hoppade till. Han hade inte alls hört henne komma. Huvan på hennes kappa var nedfälld nu, han såg hennes hår som var tjockt och mörkbrunt och föll över axlarna i långa vackra lockar. I gryningsljuset såg hon knappt mänsklig ut, nästan som något slags älvväsende. Hon sade ingenting, bara nickade åt honom att följa med.
Meran reste sig snabbt och följde efter henne in i skogen, full av förväntan och entusiasm.

Kvinnan gick snabbt, Meran var tvungen att småspringa för att hinna med, men det gjorde honom ingenting. Daggen glittrade på blad och gräs. Runt omkring dem, i buskar och snår, började fåglarna vakna och sjunga till varandra.
”Det är en väldigt speciell häst du har.”
Meran höjde förvånat på ögonbrynen. ”Albert? Hon är väl en vanlig häst… Vad är det som är speciellt med henne?”
”Hon är väldigt lojal. Det är mycket få djur, ska du veta, som skulle tveka ens ett ögonblick att följa med mig, ändå behövde du bara ropa hennes namn för att hon skulle stanna. Det finns en hel del visdom där också, det är jag säker på. Jordnära vardaglig visdom. Och intuition.”
”Var det därför du ville ta henne?”
Hon skrattade till. ”Jag skulle vara mycket glad över en sådan häst, men jag är ingen hästtjuv, Meran. Jag ville bara få din uppmärksamhet.”
Hur vet hon vad jag heter? tänkte Meran genast. Men han frågade inte; han lät det bara stärka honom i hans övertygelse att den här kvinnan var något utöver det vanliga. Istället tog han mod till sig och frågade:
”Vad är det du vill mig egentligen?”
Hon sneglade på honom.
”Du ska snart få veta. Jag förstår att allt det här måste te sig väldigt underligt för dig, men det som jag ska tala om för dig är av sådan känslig natur att jag inte kan prata om det här ute, inte ens vid den här tiden på dagen. Man vet aldrig vem som lyssnar. Men så snart vi kommer till ett säkert ställe ska du få veta allt.”
Meran ryste av förväntan och välbehag. Hade han inte alltid vetat att han inte var ämnad för vedhuggning? Han kunde knappt bärga sig för att få veta vad detta var för ett Stort Mysterium. Men han ställde inga fler frågor. Han ville absolut inte att kvinnan skulle tro att han inte tog det hela på allvar.

Kvinnan svängde plötsligt av från stigen och in mellan träden. Meran följde efter, men inte helt utan svårigheter; hans kläder tycktes hela tiden fastna i grenar och törnen, och när han promenerade rakt in i ett spindelnät kunde han inte låta bli att flämta till av äckel.
Så kom de plötsligt ut i ljuset igen.

De var på en smal skogsväg. En liten bit ifrån dem stod en stor, täckt vagn, av det slaget som de rika använde för längre resor. Den var förspänd med fyra hästar, och på kuskbocken satt en man och halvsov.

Kvinnan gick fram till vagnen och öppnade dörren. Hon nickade åt honom att kliva in.
Med vansinnigt dunkande hjärta klättrade Meran in i den dunkla vagnen och satte sig tillrätta på de mjuka dynorna. Kvinnan klättrade in efter honom och stängde dörren.

”Här kan vi prata öppet.” Hon log mot honom, och tog fram en flaska och två glas ur ett litet skåp under sätet.
”Portvin?”
Utan att vänta på svar slog hon upp ett glas och räckte det till honom. Meran smuttade försiktigt på den starka söta drycken. Det var inte direkt gott, men det smakade förmöget och kultiverat och spännande. Som äventyr.
”Vad heter du?” frågade han försiktigt.
Hon log varmt. ”Du kan kalla mig Rinnja.”
Hon var så vacker, tänkte Meran. Hennes ansikte hade något allvarsamt över sig, även när hon log. hennes gröna ögon var så intensiva, det var nästan obehagligt att befinna sig under den granskande blicken så konstant. Han tog en klunk till av portvinet för att få ett ögonblicks andrum. Det lugnade honom lite.
”Vad var det du ville berätta?” frågade han.
”Meran”, sa hon långsamt, ”vet du vad det egentligen var din far sålde i sin butik? Innan ni flyttade hit?”
”Jaa..” svarade han tveksamt. Det visste han ju. Han hade ofta hjälp till i butiken när det var mycket att göra, med att packa upp varor och sätta dem på hyllorna, med att ta hand om kunder, eller med att hålla uppsikt så att ingen fick för sig att ta någonting medan hans far var upptagen med en kund.
”Där fanns… drömlyktor från Laideerna… ehm… samikiskt glas… ehm… jag…ehm…” Meran kämpade med att komma på fler exempel på de fantastiska föremål som funnits i den lilla butiken, men bilderna gled liksom ihop för honom till en enda massa av färg och form och doft, han hittade inte orden. Han lutade sig tungt mot sätets ryggstöd, väldigt sömnig helt plötsligt. Vagnens gungande vaggade honom fram och tillbaka – rörde sig vagnen?! Framför honom hennes gröna ögon, nästan olidligt intensiva.
”Jag…” han lät ögonen falla ihop en sekund, för att stänga ute hennes blick, samla tankarna, men ögonen gick inte att stänga ute, och när han gled bort i sömnens töcken svävade de fortfarande framför honom.

Kvinnan som kallades Rinnja tittade med kylig belåtenhet på den sovande pojken. Hon öppnade dörren till vagnen och hällde ut innehållet i sitt glas på marken. Sedan drog hon igen den, och satte sig bekvämt tillrätta med benen uppdragna på sätet.

Del 5 av Lucien

Meran! Meran vakna! Snälla vakna!
Meran öppnade försiktigt ögonen och kved till vid anblicken av det starka solkskenet som mötte honom. Han gjorde ett tamt försök till att resa sig upp men lade sig fort ned igen, han stönade lågt, huvudet kändes som om det var gjutet i bly.
”Meran, varför ligger du här ute på bakgården?” Mella satt lutande framför honom. ”Och vart höll du hus igår egentligen, pappa och jag var jätteoroliga.” Hon rynkade på näsan. ”Men skulle väl aldrig ens i min vildaste fantasi kunnat tänka mig att du skulle vara ute och supa – på en vardagskväll dessutom!”
”Jag var inte ute och söp”, muttrade Meran, hans mun var torr som aska.
”Visst, så som du stinker.” Mella gav honom en skeptisk blick och tillade i ett retsamt tonfall: ”nå, då kan du väl vara så god och berätta vad du hade för dig då.”
”Jag…” Meran tänkte febrilt, det sista han mindes från gårdagen var hur den vackra kvinnan med de intensiva ögonen fört in honom i en vagn och bjudit honom på vin, resten var inhöljt såsom i en dimma hur mycket han än ansträngde sig för att minnas. Han var just i färd med att fundera ut vad han skulle säga till Mella då hon plötsligt flämtade till.
”Men, Meran, du blöder ju!” Hon lyfte försiktigt upp hans arm i sitt knä, och mycket riktigt så rann det av blod från vad som verkade vara ett stort, öppet skärsår. Märkligt nog så kunde han inte känna någon smärta.
”Kom så går vi in.” Mella lade hans friska arm över sina axlar och hjälpte honom upp på fötterna.

Väl inne i stugan så tvättade Mella omsorgsfullt rent såret och förband det med en trasa som hon rev av från en urvuxen bomullsskjorta.
”Så, var är pappa någonstans då?” frågade han Mella som höjde på ögonbrynen.
”Hur tidigt på morgonen tror du att det är? Han arbetar såklart, precis som du egentligen också borde göra vid det här laget!”
”Tala inte med mig sådär!” fräste Meran ”Det är på grund av dig som jag måste arbeta överhuvudtaget så du har ingenting att säga till om!”. Han pekade anklagande på hennes stora havande mage.
Mella fick något svart i blicken, hon lade demonstrativt händerna beskyddande över magen.
”Ta tillbaka det där”, väste hon med en lätt darrande röst.
Meran slog ångerfyllt ned blicken. ”Mella, förlåt mig, jag beter mig verkligen som en idiot ibland”. Han suckade uppgivet, ”man skulle inte kunna tro att jag faktiskt är ett helt år äldre än dig, jag borde ha lagt av med barnsliga utbrott vid det här laget.”
Mella log, ”ursäkten godtas.” Hon kramade hans hand. ”Jag vet hur mycket du hatar arbetet, men jag vet också att allt kommer att vända och bli bättre en dag – för oss båda. Vänta och se bara.”
”Tack Mella, du har nog rätt.” Meran log svagt och reste sig upp. ”Och hade jag kunnat avbryta mina studier igen för din skull så hade jag gjort det, för det finns ingen bättre vän än dig syrran.
Mella rodnade, ”nej, lägg av, nu är du pinsam”.
”Men det är ju sant.” Meran skrattade och började gå mot dörren. ”Jag går och hämtar luft ett tag, känner att jag behöver samla tankarna.”
”Se bara till att komma hem lite tidigare än igår!” ropade Mella efter honom då han stängde dörren.
Menar drog ett djupt andetag, luften var härligt frisk och kylig, efter en stunds fundering började han föra sina steg i riktning mot skogen.

Väl framme slog han ned sig på en gammal stubbe och såg sig besviket omkring på den folktomma dungen . ”Vad hade du förväntat dig?” tänkte han bittert. ”Och varför vill du ens träffa henne igen, hon…”
”Ser man på Leona, jag sa ju att han skulle komma hit förr heller senare!” Meran ryckte till och vände sig om. Utan att han ens hade hört några steg närma sig, stod plötsligt kvinnan med de gröna ögonen bakom honom.
Bredvid henne stod en lång kvinna med tunt snövitt hår som fladdrade i vinden. Hon var klädd i en enkel grå rock och hade en lika enkel och lätt sliten grå hatt vilandes på huvudet. Hennes ögon var vita och tomma, saknade både iris och pupiller.
”Har han märket Rinnja?” Hon talade med en stämma som var både ljus och kraftfull på samma gång.
Rinnja nickade ivrigt ”naturligtvis, det ordnade jag redan igår, se här!” Innan Meran hann reagera hade Rinnja slitit åt sig hans vänstra arm. Hon rev otåligt av bomullslindorna som skylde den och lade sedan sina båda händer över såret.
Plötsligt sved det till som eld i armen, Meran gav ifrån sig ett lågt klagande ljud. Smärtan upphörde så fort Rinnja lyfte bort sina händer. Det glödde om hennes handflator. ”Se på resultatet” sade hon spefullt och blåste sig försiktigt i sina händer. Meran såg på sin arm, såret hade nu läkt ihop till en ärr, ett ärr perfekt format som ett löv. Han svalde.
Rinnja log, ”inte helt obekant va?”
Meran skakade på huvudet och började känna sig lätt yr. Hans far hade ett precis likadant ärr på sin arm. Vad betydde allt det här?
Han vände sig om mot den långa kvinnan. ”Jag kräver en förklaring.” stammade han matt.

Tweet about this on TwitterShare on FacebookGoogle+share on Tumblr

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *