Stella Maris

9 december 2009

Det första jag såg när jag vaknade nästa morgon var hennes långa svarta lockiga hår som flödade och böljade ut sig över kudden som ett litet hav. Jag lät min näsa dyka ned i det och jag kan svära på att det faktiskt var den salta, friska doften av havsbris som sköljde över mig. Hur konstigt det än låter. Hon var fortfarande djupt nedsjunken i sömn och det dröjde inte länge förrän även jag somnade in igen, vaggad till ro av det kluckande ljudet av vågor som slår emot land.

När jag vaknade upp nästa gång låg hon inte längre bredvid mig och hon fanns ingenstans att hitta i lägenheten. Inte ens en lapp hade hon lämnat. Jag fick aldrig se henne igen.

Fotspåren som nådde fram till mitt öppna fönster var våta.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *