Stenen

21 juni 2006

Det här är en fantasynovell jag skrev för flera år sen. Jag skulle knappast säga att den är representativ av min nuvarande nivå, men förhoppningsvis ger den i alla fall underhållning för stunden.

/Arman

Stenen

Det var en gång en smed, en ung, allmänt känd som lite korkad man vid namn Erik som bodde vid en liten fästning i ett land som var i krig med en mycket ond och stark fiende som alla fruktade: Den Onde. Det var tidig förmiddag. Man hade fått ett brev med brevduva från huvudstaden, där det stod följande: ’Vi är under belägring. Få resurser kvar. Kan inte stå emot fienden länge till. Ni är den enda fästningen som inte är belägrad eller intagen. Stor fiendehär på väg mot er. Framme om fem dagar. Alla marktrupper utslagna. Inget hopp kvar. Huvudstaden.’ Kommendanten och de viktigaste männen i högsta rådet samlades. Kommendanten sade:
”Vi är dömda! Ingenting kan rädda oss nu…”
”Men vi måste fortsätta att kämpa in i det sista för att försvara vår stad mot Den Onde och hans lakejer,” sade en man som satt i krigsrådet.
”Jag vet hur vi ska klara oss,” sade en annan. Allas huvuden vändes mot mannen. En del blickar var nyfikna, en del var hoppfulla, en del var misstänksamma och en del var arga över hur någon kunde skämta om något så allvarligt som det här.
”Ursäkta?” sade någon av de många rådgivarna. ”Jag uppfattade inte riktigt det där.”
”Jag vet hur vi kan klara oss ut ur det här,” upprepade mannen. Jag har hört talas om en sten som kan skrämma iväg den största armé världen skådat genom sin magiska kraft. Den sägs finnas i en grotta bevakad av en drake.
”Och var finns denna grotta?”
”Bortom Stequhettiöknen, förbi Skrabbeleskojsebergen och över Djuptsomigravenhavet. Det enda kruxet blir att få någon att hämta hit den.”
”Och vem skulle vara så korkad?” sade kommendanten rådvillt.
”Jag vet vem,” sade mannen i krigsrådet. ”Smeden! Honom kan vi lika gärna vara utan.” Alla tittade glatt på varandra. De hade hittat sin man.

Kommendanten med sitt följe knackade på dörren till Eriks hus. Erik öppnade dörren, och när han fick se kommendanten och alla andra högt uppsatta män blev han mycket förvånad. Han sade:
”Kommendanten! Vilken ära att få se er. Vad för er hit till min enkla boning? Stig på, stig på.”
”Jo, jag har ett förslag till er. Vad skulle du säga om att få ära och berömmelse, hela folkets och även självaste konungens tacksamhet? Vad skulle du säga om att bli rikligt belönad?” Smeden, som med all rätt blev misstänksam, frågade:
”Vad ska jag göra för att förtjäna allt det här, kommendant? Det skulle krävas att jag dödade en drake, minst.”
”Det är sant. Du måste göra det,” sade kommendanten. ”Och för att hitta den måste du korsa Stequhettiöknen, ta dig förbi Skrabbeleskojsebergen och ta dig över Djuptsomigravenhavet. När du väl har dödat draken, som finns i en grotta, ska du ta stenen som den har vaktat och föra hit den samma väg som du kom. Och just det, du har fem dagar på dig. Rena söndagspromenaden.”
”En sten?” undrade Erik. ”Och vad är det som är så speciellt med den?”
”Det är den stenen som ska rädda oss från vår undergång.”
”Låt mig gissa. Den är magisk?”
”Ja. Det sägs att den kan skrämma iväg den största armé och en stor fiendehär är på väg mot oss. Stenen är vår enda räddning. Accepterar du uppdraget?”
Vad skulle han säga? Varför valde de honom? Han var nyfiken och ville göra ett försök men det skulle bli kusligt svårt. Han var konstigt nog inte särskilt rädd. Om han lyckades skulle ingen tycka att han var korkad längre. Alla skulle respektera honom. Det var det som lockade mest och som fick honom att övervinna sin rädsla. Respekt.
”Jag accepterar,” sade han. ”Jag ger mig iväg så fort jag har packat.”
”Bra. Å stadens vägnar önskar jag dig lycka till.”
”Tack.”
Han gick ner och valde ett av de bästa svärden han själv hade gjort. ”Draken förtjänar bara det bästa,” tänkte han. Stunden till ära svor han högtidligt att han skulle spara svärdets första skördade blodsdroppe till draken. Sedan packade han ner mat och dryck, en lång dolk och annat användbart och gav sig iväg norrut, enligt kartan som han hade fått av kommendanten. Första etappen skulle bli Stequhettiöknen, med sina hägringar som kunde lura den bäste. Därefter Skrabbeleskojsebergen, med sina snömonster. Och så Djuptsomigravenhavet med sina sjöodjur. Men det farligaste skulle utan minsta tvekan bli draken, det var ett som var säkert. Han fick ta det när det kom.
”Nu börjar äventyret,” sade han tyst för sig själv.

Efter många timmars vandring kom han fram till den sista utposten innan öknen där han slog läger. Nästa morgon fyllde han på sina fältflaskor med vatten och började sin färd ut i den till synes oändliga öknen. Efter en timmes färd var han fortfarande förvånad över att han inte hade sett en enda hägring. I samma stund såg han en välbepansrad krigare på en gigantisk fågel dyka ner mot honom. Instinktivt rörde sig handen mot dolken, men så kom han på att folk i området såg hägringar av det konstigaste slaget, och ignorerade besten. Den försvann efter en minut. Efter ytterligare någon timme fick han se en hel vargflock stå framför honom, men sina gläfsande munnar och vassa tänder.
”Vargar i öknen? Det var det dummaste jag hört. Möjligtvis ökenrävar, men inte vargar.” I samma stund förvandlades vargarna till ökenrävar.
”Bra försök, bra försök,” sade han högt, struntade i dem och gick vidare.
Efter ytterligare en timme var han väldigt trött, varm och slö. Då fick han se en liten växt, som höll på att torka ut. Han vinglade fram till den och gav den lite vatten. Då växte den, fick armar och sträckte sig efter honom. Han fick panik, slängde iväg flaskan och flydde. Då snubblade han och fick huvudet i sanden. Han reste sig hastigt för att fly vidare, men upptäckte att växten var borta. Plötsligt gick det upp för honom att det var en hägring, och han rusade dit han slängt flaskan som var hans sista – men det var för sent. Inte en droppe fanns kvar. Han skakade av ilska, men sparade sedan på krafterna, bet ihop och fortsatte. Hans liv skulle verkligen inte sluta på grund av en usel hägring.
Två timmar senare hade han en annan uppfattning. Det var hans ben som förde honom framåt, inte han själv. Han var så trött och så uttorkad att det inte var klokt. Han skulle precis kasta in handduken, som han använde för att torka svetten och slänga sig ner på sanden för att dö när han fick se Skrabbeleskojsebergen torna upp sig framför honom. Han fick plötsligt nya krafter, och lunkade sakta framåt tills han nådde en bäck som ringlade sig fram framför foten av Skrabbeleskojse. Han kastade sig ner i den och drack så mycket han orkade och fyllde sina fältflaskor.
”Första etappen avklarad,” flämtade han för sig själv.

När han druckit klart tittade han på kartan och bestämde vilken väg han skulle gå för att ta sig förbi bergen följande dag. Han åt, gjorde upp en eld och lade sig att sova. Tidigt nästa morgon klädde han på sig varma kläder och gav sig iväg för att så fort som möjligt ta sig förbi den andra etappen. Det skulle bli lätt om han bortsåg från snömonstren, vilket han inte kunde, eftersom folk sades ha sett dem och berättat om dem i sina sagor. Å andra sidan var ju inte sagor sanna, vilket gjorde att han kunde ta det lugnt. Trots det kunde man aldrig vara nog försiktig. Han beslöt att hålla sig fast vid detta och hålla ögonen öppna. När han hade gått backe upp och backe ner ett bra tag och allt såg likadant ut på alla håll och kanter hörde han plötsligt ett konstigt ljud, som stack i öronen på honom. Ekot studsade på bergväggarna och han kunde inte uppfatta från vilket håll det märkliga ljudet kom ifrån. Han brydde sig inte om det. En liten stund senare hördes ljudet igen. Han stannade för att lyssna. Den här gången var det närmare trodde han, eftersom det lät betydligt högre. Han fortsatte gå eftersom han inte ville bli sen med stenen. Det hann gå en hel timme innan han hörde ljudet igen. Den här gången kunde han se källan, han stod nämligen framför den.
Det var ett helt gäng snömonster och de verkade inte särskilt glada över inkräktaren – han själv. De var tvåbenta, aningen längre än han själv, helt täckta av vit päls och med svarta labbar med långa klor. De började springa mot honom och eftersom han inte direkt ville veta vad deras avsikter var började han också själv springa det fortaste han kunde ifrån dem. De knappade in. Han drog sin dolk och han vände sig om, och högg hårt i bröstet på monstret i täten. Det säckade ihop en aning, och lunkade efter, kraftigt blödande. De andra monstren verkade oberörda av detta, och fortsatte. Han vände sig om och fortsatte springa, men nu kunde han nästan känna hur två stycken flåsade honom i nacken. Han var tvungen att använda svärdet… fast han inte skulle.
Två snabba hugg senare var det bara tre kvar, men allt huggande gjorde att han hamnat på gränsen till total utmattning. Tankar om förbannelser på grund av eden han brutit sopades snabbt undan. Han var tvungen att komma på något – och det kvickt, om han inte ville sluta som människofärs åt snömonster. Han sprang ut på en kort men bred isbro som gick mellan två bergväggar hundra meter över en klyfta, och hoppades innerlig att den inte skulle hålla för deras vikt. De två första monstren ramlade ner i klyftan, men de två andra hann stanna i tid. De väntade ut honom. Nu var han återigen tvungen att tänka ut något. Han tänkte och tänkte, och timmarna gick. Monstren stannade kvar och betraktade honom tålmodigt. Han kunde inte komma på något, och till sist blev han så trött att han somnade. När monstren fick se att han inte rörde sig blev de genast ointresserade och lomade iväg. Efter en halvtimme vaknade han igen och fann till sin stora förvåning att monstren var borta. Han hoppade tillbaka över klyftan och fortsatte sin vandring. Han stötte på ytterligare några snömonster på vägen med lyckades undvika dem. Annars var den andra etappen en lätt etapp, precis som han hade trott, även om han hellre hade sett den utan snömonster.

Han var nu framme vid Djuptsomigravenhavet och än en gång funderade han på hur han skulle gå tillväga för att ta sig över. Sundet var mycket smalt enligt kartan, och detta stämde mycket väl överens med verkligheten. Men enligt sägnerna var det också djupare än tusen brunnar.
Erik bar fortfarande på sig sina pälskläder, då kylan fortfarande bet så det sved på oskyddad hud. En tunn is hade bildats över sundet som han prövade, men den var för svag för att bära honom. Han funderade på att bygga en flotte, då kylan brukade göra att sjöodjuren veknade enligt vad han hade hört. Han avfärdade emellertid tanken då det skulle ta för lång tid. Dessutom kunde den is som fanns göra resan komplicerad; i värsta fall kunde han fastna mitt ute i sundet. Det enda han kunde göra var att sova på saken – det hade ju faktiskt funkat förut.
Den natten hände något ypperligt. Temperaturen sänktes ytterligare och sundet frös till så starkt att isen kunde bära honom. När han fick se detta blev han genast på gott humör. Han var redo att möta draken – med eller utan förbannelser på svärdet.
På vägen över sundet såg han flera skuggor som ökade och minskade i storlek – från större rundsköldar till mindre långhus. Det är säkert sjöodjuren, tänkte han. När han var en bra bit mer än halvvägs kändes en dov stöt underifrån, och han tittade snabbt ner för att upptäcka att han stod på is med ett svart område under sig. Rädslan för att isen skulle spräckas ökade för varje steg han tog, så han intalade sig att ödet som väntade honom – vilket det nu kunde vara – skulle anlända fortare om han sprang med raskare steg.
Han ökade farten, och efter några minuters springande nådde han stranden. Några stenkast längre bort fanns ett myller av grottor. Han skyndade sig dit samtidigt som han avläste kartan i hopp om att finna den rätta öppningen.

Erik smög sakta inåt, och tog sig tid att tända en fackla när han fick svårt att se vad som var bergvägg och vad som var luft. Var han tokig? Han var på stadig väg in i en drakkula! På väg att döda eller bli dödad av en drake. Han struntade i sitt sunda förnuft och fortsatte in mot lyan.
Han kunde höra djupa andetag, pustande, fasansfyllda andetag. Där var den. Den snarkade i en rymlig sal uthuggen i berget. Huvudet var större än hans smedja, svansen var ihoprullad och skulle utan problem få plats i träddungen de brukade grilla i om somrarna, och kroppen… han skakade bryskt på huvudet för att bli av med tanken. Bakom den tunga kroppen fanns en gigantisk träport. Han smög sig sakta fram med svärdet draget. Draken frustade och vände sig om. Han kunde nu se att den högra vingen befann sig i en onaturlig ställning. Han kunde knappt tro det. Den var skadad, och om han hade tur kanske han kunde döda den när den sov. Det var inte precis det mest ärorika tillvägagångssättet, men… det var bestämt det säkraste. För övrigt fanns det ingen där som kunde skvallra.
Inte heller om han aldrig kom tillbaka, slog det honom.
Han höjde sitt svärd och skulle precis hugga draken i halsen när trädörren öppnades. Han stannade mitt i rörelsen och stirrade på mannen som kom ut genom dörren. Vem var det? Kommendanten hade inte sagt något om en man som tydligen bodde i en grotta tillsammans med en drake. Den sov ju i och för sig på andra sidan dörren, men ändå.
”V-vem är du?” fick Erik fram.
”Jag är den magiska stenens väktare,” sade mannen.
”Och det?” frågade Erik och pekade med svärdet på draken.
”Det är min drake Eldolågor. Han skulle inte ha hjärta att göra någon godsinnad illa. Han sover middag nu, så väck honom inte!”
Det här var det märkligaste Erik varit med om. En snäll drake. En man som inte borde finnas som tydligen var någon sorts väktare över stenen. Han stirrade på den ’snälle’ draken. Han beslöt att han skulle hitta stenen så fort som möjligt och sedan ta sig hem i samma stil.
”Du har inte en magisk sten som ligger och skräpar här nånstans?” frågade han.
”Som jag sa är jag stenens väktare,” svarade mannen.
”Jag behöver den stenen för att rädda min fästning mot Den Ondes armé.”
”Jaja, visst kan jag ge den till dig. Jag undrade varför ingen kommit tidigare. Jag menar, här finns en kraftig drake och allt som kan hjälpa. Synd att den brutit vingen nu.” Hjälpa? Grottans tak började nästan snurra.
”Den är framme vid fästningen imorgon,” sade Erik. Imorgon?! Han skulle aldrig hinna i tid.
”Då får du nog skynda dig,” skrockade mannen. ”Hur lång tid tog det för dig att komma hit?”
”Fyra dagar. Jag hinner aldrig!”
”Jodå. Här är stenen, förresten.” Mannen tog upp en kristall ur fickan och lade den i Eriks hand. Den fick precis plats. Stenen glänste vackert. Han stoppade ner den i ränseln och tänkte att det var synd att en så fin sten skulle behöva färdas med en massa damm. Han undrade hur mannen bara kunde gå omkring med den i fickan sådär, men mannen hade ju faktiskt get honom stenen, och det var det som var det viktiga. ”Jag ska hjälpa dig,” fortsatte mannen. ”Jag har en stor katapult som kan slunga dig nästan vart som helst. Låt mig visa dig den.” De gick in igenom dörren och bort till en sidogång som ledde ut. I öppningen på andra sidan fanns det en kollosal katapult, utan tvekan den största Erik hade sett, många gånger större än någon annan han ens kände till. Mannen hjälpte honom att sätta sig i den.
”Gör landningen ont?” frågade Erik.
”Vet ej, har aldrig prövat.”
”Men… kan inte draken flyga mig istället? Det borde den väl ändå klara.”
”Nix, jag sa ju att den brutit vingen. Den kanske kan komma om någon månad, fast om du klarar dig fram med stenen behövs nog inte ens det. Ha det så bra!”
Med de orden högg mannen av linan och Erik fick vara med om sin livs åktur. Efter några minuter landade han mjukt i utkanten av Stequhettiöknen. Magisk sten, snäll drake, magisk… katapult?
Han sprang den sista biten in mot staden och släpptes in bakvägen. Den Ondes armé var nämligen mycket nära, berättade stadsvakten. De frågade ständigt om han hade stenen och fick samma svar varje gång:
”För mig till kommendanten.” De lydde.
Kommendanten var uppe i utkikstornet, sittandes på en bänk bakom ett skydd mot pilar. Han såg mycket dyster ut, men sken genast upp när han fick syn på Erik som kom upp för trappan. Liksom de andra frågade han:
”Har du stenen?” Erik nickade.
”Bra. Titta här,” sade kommendanten och gav honom kikaren. De kikade försiktigt upp, Erik med kikare, kommendanten utan. Tiotusentals fiendekrigare var uppställda utanför stockaden. De avvaktade order från självaste Den Onde, som var i spetsen, om attack. Skulle stenen utföra det som var lovat? Erik tog upp stenen ur ränseln, sträckte upp den i luften och skrek neråt, till Den Onde:
”Hör du, spelevink, ser du vad jag har i min hand?” När Den Onde fick se stenen beordrade han genast alla trupper att retirera illa kvickt, men det var för sent. Stenen började kasta väldiga blixtar mot Den Onde, och när han var död förintades armén och alla hans lakejer, då ursprungskraften var borta. När alla fiender var borta sade kommendanten:
”Berätta nu hur allt gick till, Ers Nåd.” Erik hade inte haft det lätt, men han hade slutligen vunnit sin respekt tillbaka.

Tweet about this on TwitterShare on FacebookGoogle+share on Tumblr

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *