STIM i mitt blod

9 maj 2008

En kort science fiction-novell som inspirerades av striden mellan piraterna och antipiraterna. Min vision om en framtid där bolagen segrade över folket. Känn dig fri att sprida novellen till alla du känner… men lämna kvar mitt namn, tack! =)

STIM i mitt blod
– en vision

Anna Högberg

”Stanna!” ropade stimmaren.
Hanne stannade. Hon vågade inte röra blicken, men i ena ögonvrån såg hon mannen i blått närma sig. I andra skymtade hon ett led av barn som gick som myror från skolan ut till sina bussar. Prydliga, tysta.
Hon stod blickstilla medan polismannen tog fram en liten dator från sitt bälte. Hon visste vad som skulle komma, hon hade gått igenom det oftare än de flesta. Var det kanske någonting med hennes upproriskt röda hår som irriterade stimmarna? Var det kostymen hon bar, hade hon glömt en knapp? Som alltid började hennes hjärta bulta vid kontrollen.
”Sträck fram armen,” sade stimmaren. Han lät nästan uttråkad, men visst fanns det en sadistisk belåtenhet i rösten? Inte vem som helst fick bli ’stimmare’, som de kallades i folkmun. Det krävdes en viss personlighet till det, och även om Hanne bara kunde ana mannen i ögonvrån så kände hon hur han osade av det människoförakt som var stimmarnas livsblod.
Lydigt, uppgivet, sträckte hon fram sin arm och drog upp kavajärmen någon decimeter för att blotta huden under vilken den lilla silikonhöljda plattan satt inopererad. Den var inte större än en tumnagel och kommunicerade vanligtvis med hennes armbandsklocka.
Stimmaren grymtade till när han fick se att hon inte bar klockan. Bra! Låt honom jobba för pengarna. Hanne hade fortfarande några minuter på sig innan hon skulle vara på jobbet.
Mannen tog fram ett litet kallt armband som påminde mer om en handklov än något annat. Den klickade på plats runt handleden och Hanne kände ett litet pirrande under huden när sändaren aktiverades. Stimmaren pluggade in en sladd mellan handkloven och sin fickdator.
De miljoner nanotrådar som under flera års tid hade växt fram på hennes blodkärl kunde lagra all information som människan någonsin skapat – operor, konserter, recept, hemligheter, brev, böcker… till och med tankemönster och data inifrån hennes egen kropp. Genom den lilla plattan i armen skickades informationen till armbandet och därifrån genom sladden till stimmarens dator, en liten ny supermodell som drevs av polisens eget blodsystem med den senaste tekniken. Datorn sökte efter avvikelser från hennes databas: förbjudna mönster, upphovsrättsskyddade tankar och idéer.
Upphovsrätt… åh, så hon hatade det ordet! Den första som tänkte en tillräckligt avancerad tanke ägde den, det var grundkonceptet. Den första som kombinerade ord på ett visst vis ägde denna kombination. Hur många kronor hade hon tänkt för sedan den senaste kontrollen?
Röda siffror började blinka på Hannes display, inbyggd i hennes ögonlinser. Samtidigt kramade en kall hand om hennes hjärta. Stimmaren hade hittat lite ny musik, som hon inte hade de rätta licensfilerna för. Fan också! Det såg inte bättre ut än att en av IPFI-licenserna hade gått ut och att det dessutom fanns piratkopior i hennes nanotrådar. Hanne undvek Nätet i den mån hon kunde, hon led av svår virusparanoja efter ett angrepp ett par år sedan när ett elakartat datavirus bokstavligen hade klättrat in i hennes kropp från Nätet och programmerat om några av nanotrådarna för att få dem att strypa blodtillförseln till hennes fingrar.
Tack vare den jävla attacken hade hon nu missat månadens licensuppdatering! Och dessutom hade någon jävel tagit sig förbi hennes kryptomurar och direktuppladdat skyddade filer till henne.
13500 kronor, blev räkningen för IPFI-filerna. Piratkopiorna var värre. Hannes logg avslöjade henne – hon hade inte bara tagit emot filerna, hon hade också råkat sprida några av dem till andra, antagligen i hissen eller på restaurangen. Ninjakidsen bar omkring på små datorer som påminde om läppstift till formen och hade förmågan att scanna fram markerad information ur blodomloppen. Det var egentligen riktigt fantastiska maskiner, som kunde uppfatta det mikroskopiska bruset i hjärtslagen och ur detta brus finna de ettor och nollor som skapade information. Det hade på senare tid blivit vanligt att ninjakidsen använde andra människor för att ”tvätta” sina piratkopior. Men nu hade den centrala STIM-databasen lärt sig känna igen just detta krypto.
Stimmaren grymtade förnöjt när hans lilla dator skrev ut den symboliska böteslappen för de gamla IPFI-licenserna, ett förnedrande kvitto på den transaktion han redan hade gjort, från hennes blod till hans via nanotrådar, sändare och elektroniska datachip.
”Tredje pirattillbudet på fyra månader,” sade stimmaren sakligt, men med en drypande underton av skadeglädje. Den jäveln jobbade säkert mot provision! ”Jag har skickat en polisanmälan. Ha en trevlig dag, fröken!”
Hanne rörde sig inte medan han kopplade loss handkloven och stoppade tillbaka den lilla datorn i sin hållare. Hon tillät sig att sluta sina ögon när stegen avlägsnade sig. Hennes egna förrädiska hjärtslag dunkade fram ett trumsolo av förbjuden musik i hennes inre. Hon var kall, så isande kall.
Nu skulle polisen snart få bevisen från stimmaren och genast låsa den lilla plattan i hennes arm, stänga av hennes länk med yttervärlden. Rösterna skulle tystna. Ljusen skulle slockna. Hon mindes alldeles för väl hur det kändes att falla ner i mörkret som rådde i den urtida människan: människan utan uppkoppling. Människan utan livlina, utan gemenskap.
I några få underbara ögonblick sköt Hanne sin rädsla för virus åt sidan och kopplade upp sig med en tanke. Hon drack in den stormande strömmen som var Nätet, dess brusande liv som smekte genom hennes hår, dess liv som andades i hennes mun, de röster som skrattade åt de underliga skämten som flöt omkring på undernätet som löv på vattnet. Tankar som berörde varandra. Cyberrymden var inte tom: den var en hel värld av strömmande liv, en underbart vacker kakafoni av röster som stämde upp tillsammans i en lovsång riktad mot människan som hade manifesterat denna skapelse, detta gemensamma medvetande. All samlad kunskap som människan ägde, ett vidunderligt bibliotek där svaren fanns på alla frågor hon någonsin velat fråga.
Ögondisplayen blinkade rött, en gång, en enda. Sedan tryckte polisen på en knapp, någonstans i sin kalla och hatande del av Nätet – den del som alla skydde. En landmina i paradiset. Skolbussarna startade bredvid henne, alla på samma gång, likt militära fordon. När de rullade bort med sina tysta och uppkopplade barn var Nätet borta. Tyst. Dött.
Hanne drog ett skälvande andetag. Vinden var kall, gatan var grå, byggnaderna tomma och tysta. Varför skulle folk vilja vara här, i denna grå dimension, när deras sinnen kunde färdas till mer fantastiska verkligheter? Hanne kände sig svidande utelämnad och ensam. I varje hus satt uppkopplade själar, fria sinnen. Och här var hon, på en grå gata omgiven av en oändighet av asfalt och betong. Ett fängelse lika ohyggligt som den gamla världens gallerförsedda jordhålor.
Var det verkligen bara några timmar sedan hon vandrade i Yggdrasils skugga? En dag sedan hon vindsurfade mellan dödliga moln av gasen Tibanna ovanför Cloud City? Minuter sedan hon planerat sitt reportage från den nätsända invigningen av rymdstationen Neverdie. Och nu… nu stod hon här med en osynlig boja mellan handleden och gatans betong.
Nycklar till tusen och åter tusen världar slets ifrån henne i det ögonblicket. Den ena efter den andra försvann, i takt med bultande av stimmarens kängor mot trottoaren.
Hanne rätade på ryggen och såg sig om. Hon hade varit på väg till jobbet, men dit fanns det inte längre någon mening med att gå. Hur kan man arbeta som korrespondent i andras fantasier om man är utelåst? Hon drog ett djupt andetag och bestämde sig för att gå hem. Hon kunde sova, drömmarna var än så länge fria.
Hon hade uthärdat detta fängelse förr.

Tweet about this on TwitterShare on FacebookGoogle+share on Tumblr

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *