Stjärnans fall

7 december 2003

En stjärna föll, och du föll med den. Ditt liv, en stjärnas fall.
Evig är din plåga, men hjärtats röst är all. Jag vandrar ensam genom skogen, med tankar riktade emot dig. Din röst, din sång, din själ är förevigt borta.
Min sorg är stor…
En stjärna föll en natt när din själ försvann. Ditt liv, ditt jag, är förevigt borta.
Farväl, farväl.
En stjärna föll när du dog. Jag följde den med blicken och stora tårar föll längs min kind.
Ditt liv upphörde där, djupt under marken.
Ett svek, min kära, blev ditt fall.

En stjärna föll, och jag föll med den…

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *