Stjärngudinnan

16 september 2009

– När stjärnorna faller ned på jodens mörka yta då så kommer Stjärngudinnan ned i egen person på jorden.
Sagoberätterskan skjuter sitt mörka hår ur ansiktet och fortsätter, dramatiskt viskande…
– Hennes hår är svart som kol och ansiktet är evigt ungt och vackert, händerna är vita och lena som silke. När hon rör sig så gör hon det med en dansares vighet. Fortsätter hon med en förtrollande röst.
– Hon har ofta på sig en glittrande kappa av lysande stjärnor som glittrar, glimmar och gnistrar som diamanter när hon rör sig och bländar alla som kollar för länge på den gnistrande kappan.
I stjärngudinnans kolsvarta hår, fortsätter hon, så har hon ett glittrande diadem med aftonstjärnan som en lysande, glittrande mittpunkt med mindre stjärnor runt om Aftonstjärnan. Hon bär diademet precis ovanför pannan i alla legender om henne.

– Hon har på sig ett par skor av vitaste skinn när hon kommer ned på jorden från de ljuva, gudaboningarna i himlens guldbelagda, glittrande höjder. Runt om hennes ljuva kropp så står det en rosenskimrande doft och hennes röda läppar och himmelsblåa ögon kan förtrolla varje man. Det sägs att hennes blick smälter hjärtan och att männen följer varje önskan som hon har, hon kan till och med beordra att de ska döda sig själva och de gör det. Sagoberättarens röst har nu sjunkit till en spänd viskning till de spända åhörarna.

– Hur många gånger har hon stigit ned på jorden? Hörs en röst någonstans i åskådarskaran som har samlats runt den unga sagoberättarinnan.
Sagoberättarinnan skrattar ett pärlande skratt innan hon svarar på frågan. – Hon har stigit ned flera gånger och hur många gånger vet hon bara själv! Det sägs, nu sjunker hennes röst till en smekande viskning, att hon vandrar på jorden i skepnaden av en sagoberätterska med svart hår och isblåa ögon…
– Precis som du! Ropar en ung man som sitter i det främsta ledet.
Hennes pärlande skratt stiger upp emot den stjärnklara natten. – Ja, precis som jag! Viskar hon tyst och helt plötsligt så förvandlas hon framför åskådarnas ögon.
Framför dem så står inte längre den unga sagoberättarinnan utan en lång gestalt med en himmelsblå blick och blodröda, fylliga läppar. Hon bär en kappa som gnistrar och glittrar och hennes mjuka, pärlande skratt stiger upp mot himmelen valv när hon sakta stiger upp i den stjärnklara natten och försvinner tillslut ur åskådarnas synskärpa…

Men hennes sista hånskrattande ord ekar fortfarande i deras hjärnor: – Hahaha… Era lättrogna, dumma små söta dårar…

Tweet about this on TwitterShare on FacebookGoogle+share on Tumblr

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *