Stjärnmakaren

27 april 2015

Max betraktade stoftmolnet som glittrade i tomheten mindre än två parsec iväg. Någonstans i dess virvlande mitt tändes en stjärna. Han log. Dessa var ögonblicken han levde för. Imorgon var det tvåtusen år sedan oändlighetskatalysatorn skrivit om termodynamikens lagar och möjliggjort stjärnmorfologin. Han mindes de glada dagarna som följt, men leendet stelnade. Tre decennier senare hade samma energi utrotat allt liv på jorden. Max suckade. Bara rymdskeppet Nimbus fanns kvar. Kolonin på Mars. Sattelitstationerna runt Saturnus. Alla övergivna. Bara katalysatorn kunde utvinna energi ur vakuumfluktuationerna. Bara Nimbus kunde leva för evigt. Tända solar. Leka Gud. Max blundade. Evigheten var överreklamerad.

Tweet about this on TwitterShare on FacebookGoogle+share on Tumblr

4 kommentarer

  1. Profilbild på VintersångVintersång

    Så kraftfull. Du lyckas fånga läsarens intresse och lämna ett avtryck trots att texten är så kort, den är kraftfull och mäktig. Jag älskar den. :)

    Svara
  2. Anatol

    Wow! Båda dina texter är klockrena! Spännande, modigt, träffande! Håller helt med ovanstående kommentar! När kommer fortsättningen?

    Svara
    1. Profilbild på MattiasMattias Inläggsförfattare

      Tack för komplimangen. Det är verkligen roligt när man får trevlig feedback :-) Draporna tycker jag är roliga, men mesta skrivtiden lägger jag normalt annars på noveller och romaner. Sitter just nu och arbetar med två fantasyverk. Man kan ju alltid hoppas att de hittar fram till en publik så småningom …

      Svara
      1. Profilbild på tolijtolij

        De nada. Ja, och så otroligt viktigt när man sitter ensam i sin låda och knackar fram ord! Jaha – vad roligt! Jag sitter också och arbetar med en fantasyroman :D

        Svara

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *