Stjärnor.

17 mars 2006

Om så bara för en liten stund, så vill jag sitta på en kulle och se mot månen och stjärnorna.
Att veta att dom kommer vara där, varje dag.
Lysa sådär vackert som bara dom kan.
Det är det som är det konstiga med mig.
Medans andra tar sånna saker som dom är, så ser jag det på ett annat sätt.
Jag ser det där lilla extra, det där ljuvligt sköra.
Jag ser dom som mina trofasta vänner.
Någon av dessa stjärnor har jag kanske döpt efter ditt namn.
Har jag det, tja det kommer jag aldrig tala om för dig.
Det får du först veta när du dör och din själ vaknar upp i just den stjärnan.
Då vet du att jag aldrig kommer glömma dig, min vän och frände.

P.S
Det är jag som skrivit dikten, jag kallas vampyren av mina vänner.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *