Stormen

25 maj 2009

Den låg i skymundan, bortom tid och rum kan tyckas då ingen hade hittat dit på många hundra år. Smådjur passerade ibland, men alltid på avstånd – med ett vakande öga på dess mörka stenar. I det till synes bottenlösa hålet var det ingen som tittade, inte ens fåglarna som då och då cirklade över platsen.

Dagen hon reste sig ur sitt gömställe vill alla nu glömma och han önskar att han aldrig hade hittat dit. Ilskan över faderns hårdhet ville inte lägga sig, och han försökte stampa bort irritationen medan han gick längre in i skogen. Stegen väckte henne.

(Jag vet att jag är försent ute, men jag fick ett plötsligt infall av kreativitet)

Tweet about this on TwitterShare on FacebookGoogle+share on Tumblr

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *