Ström

12 oktober 2003

Allt var gott.
Solen rullade fram i sin bana. (Fast egentligen var det ju jorden som rörde snurrade, men det tänkte ju ingen på.)
Vattnet strömmade genom forsen, med den sprudlande glädje som bara en stenig fors fylld av smältvatten kan uppnå.
Allt var gott. Vatten strömmade ut från den lilla bäcken till andra ännu mindre bäckar, vilket kanske fick dem att strömma bättre.
Bäcken visste inte så noga. Den hoppades. Den visste bara att det inte låg i dess natur att hålla det smältvatten som tillkommit genom förhistorisk seisomologisk aktivitet för sig själv. Den ville bara sprudla fram under vårsolen.
Och inte ens avrinningen till andra bäckar kunde stilla dess flöde. Snarare tvärtom. Det verkade bara porla ännu mer, och den lilla bäcken rann fram så att den knappt hann betrakta den grönskimrande skogen omkring sig. Men detta bekymrade inte bäcken. Den berusades av att strömma fram genom sin fåra och kände sig bara bättre och bättre till mods.
Så plötsligt stog den där. Bakom en utbukting prydd av en slät gråsten stod den där. Väggen. Muren. Fördämningen. Blockaden.
Den lilla bäcken rusade bara oförväget på. Det låg inte i dess natur att stanna. Om den hade tänkt i de banorna hade den nog kommit fram till att den i vilket fall var oförmögen att stanna. Men det gjorde den inte.
Den bara slog emot den svartgrå betongen, vilket resulterade i en skimrande kaskad när de olikformade dropparna prismade de tunna solstrålarna genom sig. (Men just inte mycket mer.)
Hade bäcken kunnat tala hade han nog sagt: ”Nåja, jag kan lika gärna stanna här ett tag och bryta ner den här fula muren. Det gick ändå för fort.”
Den stora eken som stog en bit ovanför gråstenen undrade i sitt stilla, bruna, ickesolbelysta inre varför flickan byggt muren där. Hon skulle inte vinna något på det. Men likväl gjorde hon det. Som om hon njöt av att bryta skogens långsamma enhetlighet.
Bäcken fortsatte att nöta på muren. Den gav vika snabbt. Men allteftersom muren bearbetades började bäcken känna sig konstig. Liksom trögflytande och inte lika sprudlande.
En betraktare som besatt ett öga utrustat med tappar, och som riktade det mot bäcken kunde också se en förändring. Bäcken började sakta anta en sjukligt grön färg. Inte den mjuka, djupa färg som översvämmad mossa ger ett vattendrag, utan en ljusare grällare ton.
Men bäcken fortsatte oförtrutet på genom hindret. Det var inte en sådan bäck som lät sig hindras av en stenbumling och förvandlas till en skogstjärn. Den här bäcken fortsatte tills det inte fanns någon återvändo. Tills dess vatten inte längre porlade fram, eller tills dess att den flutit i evighet.
Till slut var barrikaden nere.
Bäcken fortsatte framåt. Men inte med den skummande glädje den strävat framåt med tidigare. Den tidigare euforin var nu förbytt i en tyst, oljig, grön våg, som hänsynslöst svepte undan allt som kom i dess väg, istället för att som tidigare bara omge det med sin hoppande glädje.
Så gick solen vidare. Bäcken delade inte längre sitt vatten. Dels var de andra bäckarna ovilliga att ta emot dess missfärgade, tjocka vatten, och dels fick bäcken allt svårare att skilja sig från detsamma. Det kändes som han behöve varje uns för att ens orka fortsätta. Dok visste han att det inte var sant. Han borde hjälpa. Han skulle alltid orka fortsätta. Det låg i hans natur. Men de andra kanske skulle stanna. De behövde det. Om bäcken fylldes med vrede. (Om han nu kunde det.) Vattnet tycktes plötsligt skimra till i rött. Det var väl knappast hans fel att de andra inte klarade att fortsätta!?
Just som bäcken var fylld med sin hypotetiska röda vrede observerade skogens allseende ögon en annan kvinna. (Denna gång var det en lönn som såg varelsen.)
Hon såg inte alls ut som den första. Eller, de kanske inte var helt olika, men denna flickas hållning distanserade henne mil från den andra. Förvisso fanns ingen som kunde göra den jämförelsen, men träden i närheten kände sig också lugnare.
Då kvinnan såg klev upp på en stubbe observerade hon bäcken. En otolkbar min drog för hundradelen av ett ögonblick över hennes perfekta ansikte. Ögonen blixtrade svarta till mot den vita hyn. Det svarta håret rufsades om, som hon fått en stöt. De röda läpparna öppnades.
Med en förflyttning som var så långt ifrån bäckens tunga flytande som det överhuvudtaget gick att komma utan att gå ut ur skogen tog sig kvinnan fram till den lilla stenhällen som bäcken tyst glidit förbi för en omätbar tid sedan. Hon knäböjde sakta.
Bäcken såg henne inte. Självklart inte. Bäcken såg bara flödet, och den fltande visonen av skog som strömmade förbi.
Ty i sitt eget sinne strömmar inte bäckar. Allting annat strömmar, inte de.
Lönnen såg henne. Förstog hon inte att det var farligt att störa bäcken nu? Lönnen visste vad en silverporlande bäck kunde göra när den väl färgats röd. Men något i hans knakande inre sade lönnen att kvinnan inte skulle komma till skada.
Hon böjde sig ner, kysste två fingrar, och sänkte dem i bäcken vatten. Om det nu kunde kallas vatten, den gröna blandning det för tillfället var. Nåja, snart skulle det vara vatten igen.
Kvinnans röda mun tycktes glöda och utsöndrade en känsla av rött. Känslan blandades med den röda vrede bäcken eventuellt strömmade framåt med, och tillsammans upplöstes de som en hand mycket fin sand framför en fläkt.
Med sig, likt en oönskad kapsäck, tog de den gröna missfärgningen. Sakta försvann den, och bäcken var återigen silverporlande. Bäcken kände sig tillfredställd. Lugn. Och nu också djupt lycklig.
Kvinnan reste sig upp och försvann. Bäcken såg det inte. Men likväl fanns det djupt rotat i honom, mellan vattenmolekylernas bindningar, i bäckens själva essens, en vetskap om att han skulle få se henne igen.
Denna fick honom att porla ännu fortare ostoppbart framåt, i hopp om att haste till hennes nästa möte. Bäcken lät återigen en del av sitt vatten fylla de andra bäckarna, och han hoppades att de likt honom fick ny fart. Men liksom vanlig var han inte säker. Han hoppades bara.
Och solen fortsatte sin vandring.

Tweet about this on TwitterShare on FacebookGoogle+share on Tumblr

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *