Suckar från graven

13 juli 2009

Han ligger med huvudet mot den varma jorden och lyssnar, det hörs återigen ett suckande, smackande ljud underifrån honom, eller kanske är det någon som gnyr och vill komma upp. Han börjar frenetiskt gräva, kanske är hon inte död, kanske har hon bara sovit där nere i mörkret i de fyra dagarna som hon inte varit vid hans sida. Han gräver med sina bara händer i den uppluckrade jorden tills de skrapas emot trälocket. Med sina leriga fingrar följer han inskriptionerna men avbryts när det suckande ljudet återigen hörs från kistan. Han drar efter andan och lägger örat emot locket för att lyssna, tystnaden är oumbärlig och han viskar hennes namn intensivt, mässande.

Hans första tanke är att slita upp kistlocket men inser att de spikar som hans hammare slagit ner hindrar honom. Med vild blick söker han efter något att bända upp locket med, hans blick fastnar på spaden som står lutad mot ett träd en bit bort. När han tagit sig ur graven springer han famlandes fram till spaden och greppar den. Tårarna rullar ner för hans smutsiga ansikte när han med grumlig blick stapplar tillbaka till graven som han själv grävt med spaden som nu känns blytung i hans hand. Han bänder upp kistans alla kanter och tar ett djupt andetag för att kunna sluta skaka när adrenalinet, skräcken och hoppet rusar i hans kropp. Med slutna ögon öppnar han kistlocket och låter det falla åt sidan samtidigt som alla de minnen som han har av henne rusar förbi.

Första gången han träffade henne var hon lika vacker som hon var arg, Han hade visslat efter henne och gjort sig till för att få hennes uppmärksamhet nere vid kajen den där vårmorgonen för snart två år sedan. Hon hade tagit en skrumpen kålrot som ramlat ner från ett av stånden och kastat den på honom vilket hade resulterat i ett välförtjänt blåmärke. Kort där efter hade han hyrt in sig på ett av stadens många värdshus eftersom han varken hade familj eller hem att återvända till från den långa resan över havet. På väg upp till det rum som han skulle bo i stötte han ihop med henne igen och bad om ursäkt för sitt tidigare beteende. När han nämnde blåmärket som kålroten orsakat skrattade hon åt honom och de presenterade sig, hon var likt han själv en ensam själ som lämnats kvar när de andra gått hädan.

För att kunna fortsätta bo på värdshuset tog han anställning som kökspojke, ett slitsamt arbete som inte inbringade någon nämnbar inkomst men det gjorde honom inget då han kunde spendera hela det långa vinterhalvåret med henne sittandes framför brasan och utbyta sina livshistorier. Hon berättade att hon hade arbetat som husa hos en inflytelserik man som åtrått henne, när mannen en berusad natt hade försökt stjäla henne högg hon honom med hans egen kniv och flydde för att aldrig återvända. Till våren hade de trolovat sig och följande sommar hölls vigseln med värdshusvärden som vittne. Kort efter vigseln flyttade de till ett litet hus som låg avsides från staden, där hade de levt och varit lyckliga ända tills den dagen då hon slitits ifrån honom.

Han öppnar ögonen med huvudet vänt mot hennes fötter i bortre änden av kistan, han är rädd att hennes ansikte ska vara förvridet och att han inte ska känna igen henne. Han vrider sakta huvudet och låter sin tårögda blick följa hennes välbekanta kropp, benen höfterna, magen, de nätta händerna och hennes långa hår som ligger över bysten. Med en sista viljeansträngning tvingar han sig själv att se hennes ansikte, vid första anblicken ligger hon där och sover, lika vacker som hon alltid hade varit. Skräcken bryter sig lös inom honom när han möter hennes grumliga något insjunkna ögon som tidigare varit så lysande klara. Runt hennes mun lyser blodet rött emot den bleka huden, han sluter ögonen och hoppas att han inbillat sig. En smackande suck får honom att stirra storögt på hennes mun där blodet nu sipprar ut i en liten rännil som letar sig ner på hennes hals. Han fasar över åsynen av henne och kastar sig baklänges för att sedan panikslaget kravla sig upp ur graven och springa så långt bort ifrån henne som hans ben orkar bära honom, ända tills minnet av hennes blodiga mun suddats ut.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *