Svärdets gåta

13 augusti 2003

Ett svärd, som dansar i lågorna, klätt i flammande eldslågor, slukande allt levande…

Elvys ryckte till och vaknade. Hon flög upp ur sängen, men när hon märkte att hon hade vaknat, så lugnade hon ner sig. Då föll hennes blick på Svärdet. Hon kunde fortfarande se eldslågorna dansa i stålet, flammor som flög upp över fästet…

Om hon bara inte hade tagit det…

Allt började för så länge sedan, när Elvys var en liten flicka. Hon bodde med sin mor vid skogens utkant, och hade alltid varit ett lyckigt barn. Men sedan började drömmarna. Drömmar om eld, om mörker och hungriga lågor.
Så hade det varit sedan hennes mor hade berättat en saga om ett magiskt svärd. Genom hela hennes barndom hade drömmar och tankar på ett Svärd jagar henne. Den förr så glada flickan blev tystlåten och inåtvänd. Hennes mor förtvivlade och visste inte vad hon skulle göra för att väcka sitt underliga barn. Barnet växte upp till en tystlåten kvinna, som plågades av samma mardrömmar som barnet.
Efter en natt av många drömmar, fler än vanligt, tröttnade Elvys på plågorna.
Hon hade hört talas om en häxa, som var välkänd för sin makt att kunna driva bort onda drömmar. Hon färdades till häxans by med mod i sinnet. Snart skulle drömmarna vara bortdrivna!

När hon kom in i häxans stuga och bad om ett botemedel, så föll häxan i trans och berättade för Elvys om hennes öde.
– Eldsfödd, dotter av mörker, lämna människovärlden och återvänd ej!
När häxan vaknade så gjorde hon tecknet emot ondska och skrek.
– Försvinn, du drabbade! Ett ont tecken vilar över dig! Demon, haterska, fördrivare av gott, försvinn!
Elvys lämnade kojan med hat i sinnet, hat emot hennes mor, häxan, hennes okände far, allt!
Hon beslöt sig för att finna Svärdet, få slut på drömmarna, och bevisa att hon inte var någon demon.

Hon lade sig i ett snår för att vila och tänka över allt som hade skett.
Sömnen kom fort till henne, men i drömmen kom Svärdet dansande över en bädd av lågor, krönt av flammor och en dov, ondskefull röst talade:
– En gåva från din far, du förbannade.
När hon vaknade en stund senare, så var hennes hand hårt knuten runt fästet på ett Svärd, vars blotta beröring brände hennes hand med utomvärdsliga lågor.
Hon reste sig upp från buskarna, med blicken flammande av en annan världs lågor. Aldrig mer var hon den lilla flickan med hemska drömmar. Aldrig mer var hon mänsklig, aldrig mer skulle hon känna människokänslor.
Hon gick ut på vägen och dödade allt och alla hon såg. Hennes hat var fruktansvärt att se, hennes vrede oövervinnelig, hennes ondska stor som en storm.
Ingen som såg henne kunde tvivla på vad hon var. Hälften människa, hälften demon.
Hennes känslor svallade som en stormvåg. Hon var arg, nej ursinnig, på alla som hade gjort henne till det hon var.

När natten anlände, så kom hon till sans. Hon bröt sig in i en stuga, dödade innevånarna och tog huset i besittning. Hon lade försiktigt Svärdet på ett bord och kollapsade i en säng. Hon sov oroligt, och vaknade flämtande av smärta. Hon hörde inte hemma här, i denna värld.
Hon lyfte upp Svärdet, och hennes ögon slog ut i lågor. Det var dags, det visste hon.

Elvys ställde sig på en äng, lyfte upp Svärdet och skar upp ett flammande hål i luften. Hon klättrade in, och välkomnades av höga flammor. När hon steg in genom portalen, så dog något inom henne. Hon gav ifrån sig ett fruktansvärt vrål, och rusade i vilt vansinne emot Det Svarta.
Portalen stängdes, och det sista man hörde var ett vrål av ursinne som av ett sinne som tappat allt vett och sans.

På gräset var det lugnt och stilla. Där fanns inga tecken på att det någonsin funnits något annat där. Men på gräset, lugnt och stilla, befriat från flammor och ondska, låg en död kvinna, med handen löst knuten runt fästet på ett svärd som inte längre var flammande ont, utan bara ett helt vanligt svärd.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *