Svindlande höjder (Draco nivalis Icarus)

17 januari 2006

Svindlande höjder
(Draco nivalis Icarus)

“Nives?” frågade hon återigen.
“Åh, god morgon”, svarade han glatt. “Det är verkligen en god morgon, inte sant?”
“Det är en strålande morgon”, sade Emilia. “Sovit gott?”
Hade de redan glidit isär så mycket? Till tomma, uppstyltade artighetsfraser som om de inte riktigt visste var de hade varandra? Han var ett barn av hennes själ och skapande, hennes glädje och fantasi. Hur kunde han vara så kall mot henne?
Nives gäspade, så uppenbart tillgjort att hon inte kunde låta bli att le.
“Faktum är att jag inte har sovit alls”, sade han. “Jag låg här och pratade med stjärnorna hela natten.”
“Sade de någonting av intresse?” frågade hon.
“Det gjorde de säkert. Tyvärr var de alldeles för långt borta, så jag kunde inte riktigt uppfatta allt. Men det var nog jättesmart och så.”
Emilia skrattade när drakens muntra ord svepte med sig alla hennes grubblerier och gav hans tjocka ben en hård kram.
“Du är så underbar”, sade hon. “Jag är så glad att jag har dig.”
“Känslosamma idag, är vi?” sade Nives. “Såja, innan du krossar mig.”
Hon släppte honom och backade ett par steg.
“Vet du vad?” sade hon. “Jag tror att du är klar.”
“Du vet, det är femte gången du säger det”, svarade han.
“Jo, jag vet, men den här gången menar jag det. Försök!”
“Mina vingar …”
“De är jättefina”, avbröt hon. “Verkligen. Precis som de är.”
“Säker på att du inte borde göra dem bara lite tjockare?” frågade han oroligt.
“Du kommer inte kunna röra dem om jag gör dem tjockare. De är bra, skall du se”, svarade hon.
Han suckade. “Nåja. Vi får väl se, som sagt.”
Nives vecklade ut sina vingar och slog ett par majestätiska slag i luften. Vinddraget fångade Emilias mössa och fick den att flyga iväg flera meter. Sedan kröp han ihop innan han sköt uppåt …
… snärjde in sig i sig själv och föll framlänges.
“Du är så söt!” skrattade Emilia. “Vad sägs om att inte försöka röra allt åt alla håll samtidigt nästa gång?”
“Nästa gång? Är du galen? Det kommer inte bli någon nästa gång”, fnös han i ett misslyckat försök att dölja hur generad han var.

“Det är underbart. Du borde verkligen försöka själv.”
Den väldiga, vita kroppen skakade av ansträngningen och vingarna hängde slappt vid sidorna; Emilia antog att den enda anledningen till att han över huvud taget befann sig på marken var att hans ovana kropp inte orkade bära honom mer hur mycket viljestyrka han än pumpade ut i musklerna. Drakens andedräkt steg mot himlen i stora moln likt röksignaler i kylan.
Hon såg på sina armar som fanns där någonstans under den stora, blå dunjackan och på de klarröda vantarna på hennes händer. Hon viftade lite med dem, för att demonstrera sin oförmåga.
“Visst. Med vad?” frågade hon.
“Du menar att du kan göra vingar som kan bära mig, men inte …?”
Emilia nickade.
“Suspekt”, kommenterade draken. “Nåja. Jag skall ta med dig upp dit, någon gång.”
Hon log. “Det ser jag fram emot”, sade hon.
Nives lade sig ned och slöt ögonen, och Emilia tassade tyst därifrån.

Solskenet värmde Nives frusna kropp. Han kunde skymta Emilia någonstans långt där nere, hennes klara färger mot den gnistrande snön. Han vinkade till henne med ena frambenet trots att han visste att hon förmodligen inte kunde se honom över huvud taget och tappade nästan balansen.
Nives flög högre, ständigt högre. Vinden sjöng i hans öron, och hade han önskade att han hade haft dess röst så att han hade kunnat sjunga med den. Vingarna kändes inte alls lika tunga längre och han steg ikapp med den uppåtgående solen, jagade den och tävlade om vem som kunde nå världens tak först.
Högre. Ständigt högre.

“Svindlande höjder”, eller “Draco nivalis Icarus” — jag har aldrig riktigt kunnat med att göra mig av med någon av titlarna — är en fortsättning på temat “mina ungdomssynder”. Den skrevs i januari 2004 och jag har gått omkring i ett par år och tänkt att jag skall ta tag i den och göra någonting mer av den. Det hoppas jag fortfarande att jag skall göra, någon gång, men det lär inte bli av det här årtiondet. Istället sålde jag en synnerligen komprimerad version till en amerikansk tidskrift, men det känns som ett rätt blekt substitut.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *