Tesslan Derancs äventyr

19 juli 2005

Det var året då äventyrare från hela kungadömet skulle få vinna rikedomar och berömmelse, om de bara kunde finna den legendariske artifakten Garotic, en pilbåge av renaste guld, som själve Ambion hade fällt jättar med, under de mörkaste åren. När blommorna slagit ut och fåglar av alla de slag kvittrade, då sökte sig landets alla underligaste och charmerande varelser till Kronia, Kungadömets hjärta och huvudstad. En av alla dessa äventyrslystna skattsökare var den högst märkliga unga mannen Deranc. Under sin korta, bruna lugg, dolde sig ett par ljusblåa, nyfikna ögon. Med dessa ögon stod han nu och stirrade på stadsvakten vid stadens portar.

En slätt, rak och vältrampad grusväg ledde bort mot hans mål. “Nu eller aldrig”, tänkte han. Han svingade sig upp på sitt riddjur, vars namn var Seral.

– Framåt, Seral, mot portarna! sade Deranc glatt.

Seral tassade fram den lilla biten bort mot ingången till Kronia. Deranc kunde se de väldiga byggnaderna som låg innanför murarna när plötsligt en väldig soldat ställde sig framför dem. Deranc tittade upp och möttes av en hård blick.

– Och vad tror du din lilla puttefnask, att du sysslar med, då? Sade vakten i en kylig stämma.

– Jag ska anmäla mig i sökandet efter Garotic, bäste Herr stadsvakt, sade Deranc. De är väl idag man ska erbjuda sin tjänst till konungen?

– Jo, det är idag. Men det gäller bara folk som är över fyra fot lång. Hur lång är du? En fot? Rävar är förresten inte tillåtna att vistas i staden.

– Seral är ingen räv, hon är en eldvarg som ej ännu växt till sig. Och jag läste inget om längd i skriftrullen om denna skattjakt. Så släpp in mig nu eller skyll dig själv. du har förolämpat både mig och min vän här länge nog nu. Derancs blick hårdnade under luggen.

Vakten skrattade högt och beodrade Deranc att ge sig iväg med sin skabbbitna rävvarg, för att sedan vända sig om och gå emot vakthuset. Snabbt var Deranc ur sin sadel och tog ett mäktigt skutt och landade på vaktens axlar och snittade upp hela kinden med sitt svärd. Vakten gav upp ett tjut av smärta samtidigt som Deranc visslade åt Seral, som skyndade fram mellan vaktens ben. Deranc hoppade ner och landade i sadeln för att sedan skynda in i staden. Genom trängslen mellan husen och över öppna torg flög de två förbi för att senare stanna till invid ett litet stånd, i närheten av slottsmuren.

Tweet about this on TwitterShare on FacebookGoogle+share on Tumblr

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *