Tidig vinter

19 augusti 2008

Vintern hade kommit tidigt. Det var sant att snön på marken aldrig smälte, inte ens när den varma sommarsolen skänkte den sin värme, men i år hade inte ens de ulliga oxarna hunnit dra söderut över vintermånaderna innan froststormarna kastat sig över bergen. Det iskalla ovädret skulle stanna till den ynkliga våren, det visste alla, för de äldre hade alltid sagt att ”den vinter som kommer tidigt återvänder inte förrän sommaren säger ifrån”.

Stormvindarna ylade bland bergstopparna och överöste klippvägarna med ett smattrande regn av hagel, is och snö. Kölden var outhärdlig, åt sig in till benen och förvandlade luften framför munnen till ett oroligt dis. De enda som var ute i det dunkla ovädret var vaktposterna, och de syntes som runda klot, påpälsade som de var. Huvudena och axlarna såg tunga ut under lagren av snö och vinden slet och drog i de tjocka mantlarna.

”Stäng fönstret, pojk!”

I skymningens halvmörker såg Lamin hur en av vaktposterna, så avlägsen att han inte var mer än en liten prick mot det gråblå snölandskapet och bergen, tog fram ett horn och blåste i den två gånger. Stötarna var knappt hörbara och för den som inte lyssnade noga förlorades de i vindens rytande.

”Allt är väl!” meddelade Lamin upphetsat.

”Självklart är det det”, muttrade gamle Wyk och gav Lamin en mörk blick. ”Här finns inte ens vargar som skulle kunna ställa till med ofog, bara kölddemoner och isdjävlar, och inte ens de är så korkade att de ger sig ut i det här helvetet. Allt väl, bah!” Han hötte med dryckeshornet åt Lamin. ”Stäng nu fönstret innan vi alla förfryser häcken av oss!”

Lamin lydde motvilligt och släppte taget om luckan. Den föll på plats med ett gnisslande oljud och en smäll, stängde ute vintern. Ett par snöflingor virvlade hastigt omkring i den kvava luften innan rummets hetta slog emot och smälte dem. På andra sidan de tjocka stenväggarna hördes stormen endast som ett svagt väsande.

Salen var skum och rökig, taket lågt och svart av sot och golvet täckt av gamla björnfällar. Endast ett fönster fanns där men det var alltid stängt.
Tjocke Gamm sträckte på fingrarna med knakande ljud innan han återvände till sin luta. Melodin var mörk och melankolisk och passade de sittandes sinneslag. Ett dussin dvärgar satt hopsjunkna på låga långbänkar med armbågarna mot bordet och händerna vilande kring dryckeshorn. Lamin satte sig vid den mörka bordsänden längst bort från de två eldstäderna, yngst som han var. Gamle Wyk däremot, som var äldst av dem alla, satt mitt emellan de sprakande brasorna med ryggen mot värmen. Han hade det så bekvämt att det skäggiga ansiktet var blankt av svett och håren på hans pälsfodrade mantel krullade sig av hetta.

Musiken från tjocke Gamm var långsam och mäktig, precis som dvärgasläktet alltid varit och alltid skulle vara. Men instrumentet som Gamm höll i sina breda händer var inget dvärgainstrument och det var något som Wyk retade sig på.

”Tacka vet jag djuptrummor och stridshorn”, sa han och hällde i sig mer av den ljumma mjöden, ”det är riktig dvärgamusik, inte det här förbannade gnisslandet. Människomusik! Ha! Nästa gång har du väl med dig alvflöjter och någon korkad alvtös som kan ackompanjera dig på dagarna och värma din sänghalm på nätterna.”

Tjocke Gamm tycktes inte bry sig om gamlingens ord, men Lamin såg hur hans runda kinder under det välborstade skägget rodnade.

”Men dina korvar till fingrar är väl för klumpiga för att kunna sköta någon flöjt, din feta dumskalle”, fortsatte Wyk. ”Det är som jag alltid sa till far och mor din, Gamm, jag sa alltid ’tacka Djupfadern för att han skänkte er en son med nävar som skapta för att hålla i ett stridshorn’, men du skulle givetvis springa iväg och kära ner dig i människomusik. Bah!”

Det var inte många som lyssnade på gamle Wyk eftersom de redan hört vartenda ord och varje mening tjogtals gånger förut, han var en bra ledare när orker och rövare hotade eller när vargarna vågade sig alltför nära byn, men han var lättretlig och grälsjuk när allt som fanns att göra var att rulla tummarna. Och dricka mjöd.

Dvärgarna började sjunga. Det var ingen sång genom öppen mun, ingen sång som innehöll ord eller budskap, det var ett mäktigt hummande och mullrande från ett dussin breda stämband. Dvärgarna vaggade lätt från sida till sida och vissa tog av sig sina hjälmar och ställde dem på bordet framför sig för att visa Fadern i Djupen respekt. Musiken var orörligt som berget, hård som sten och orubblig som klippa. Inte flyktig som en flöjts hastiga flämtningar, nej, bastant och fast. Som berget.

Lamin betraktade den gamle tokens röda ögon som försökte fokusera på hornet framför sig och huvudet som svajade från sida till sida. Snart skulle Wyk titta upp och ryta…

”Lamin, din stinkande tunnelråtta! Har jag inte sagt åt dig att jag alltid vill ha mitt horn påfyllt?”

Utan att knota tog Lamin dryckeshornet, vars utsida var klibbigt av svett och spillt mjöd, och fyllde det pånytt. Wyk muttrade till tack på sitt egna vresiga och förolämpande sätt och gav sig genast i kast med att tömma hornet.
Den låga, mullrande musiken fortsatte att fylla den rökiga stensalen med sina mäktiga toner, enbart avbruten av gamle Wyks kommentarer och vindens ylande. Och så förflöt livet då vinterstormarna höll bergen i sitt kalla grepp.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *