Tillflyktsort

9 juli 2004

Jag försökte verkligen leva ett normalt liv. Det var svårt. När jag levde med mina föräldrar hade jag trots allt haft ett socialt liv, en förankring i samhället. Jag hade gått i skolan, haft släkt och familj omkring mig – även om den familjen förbjöd mig att leva det liv jag ville ha. Men jag hade ju träffat kompisar och killar i smyg, klätt mig som jag ville, sminkat mig. Men sanningen hade kommit fram, och när jag äntligen vågade gå till polisen för att anmäla min far för misshandeln och dödshoten hade helvetet brutit löst. Hela familjen hade vänt sig mot mig.
Jag hade varit så naiv. Jag hade verkligen trott att allt skulle bli bra efter rättegången, när min far väl var borta. Nu visste jag att det bara hade varit början, jag hade förlorat allt. Jag hade en ny, hemlig identitet, jag hade ingen kontakt med mina kompisar, jag gick inte ens i skolan. Förhoppningsvis skulle jag kunna börja tvåan i gymnasiet till hösten, ett år efter alla andra, om ingen av mina släktningar spårade upp mig och gjorde allvar av sina hot. De enda jag egentligen hade kontakt med nu var min advokat, en socialtjänsteman och en kvinna vid polisen, några av de mycket få personer som kände till min nya hemstad och adress. Jag drömde mardrömmar, och jag visste att jag levde på lånad tid. Snart skulle de hitta mig – om en månad eller ett år eller tre – och då skulle jag dö för den vanära jag hade dragit över min familj.
Underligt nog hade jag fortfarande hopp. Eller kalla det snarare trots. Jag var fast besluten att kämpa in i det sista för mina värderingar och det liv jag ville leva. När solen sken en vacker vårdag klädde jag upp mig för att gå ut på stan, titta i affärer, köpa en glass, trots den risk det innebar. Jag sminkade mig noggrant, tog mitt starkaste läppstift, klädde mig i högklackade stövlar och kort topp som visade magen.
När jag har råd ska jag nog skaffa mig en piercing, tänkte jag och granskade mig i spegeln. Magen var lite bullig, men rätt snygg ändå. Jag kände mig på det hela taget rätt så nöjd med mig själv. Jag testade att sätta upp håret, men bestämde mig sedan för att ha det utsläppt . Jag tog på mig jackan, hängde handväskan på axeln och gjorde mig redo att gå. När jag sträckte handen efter nycklarna föll min blick på den lilla ringen som låg på hallbordet. Jag hejdade mig och lyfte upp ringen istället, vred på den mellan mina fingrar. Den var av grovt silver, med en liten grön sten som var infattad i ett slingrande silvernät. Jag hade fått den ett par månader tidigare av en kvinna på gatan. Hon hade sett rätt så märklig ut, nästan zigenaraktig med mörka flätor och en stor sjal. Hon hade kommit fram och stuckit ringen i min hand innan jag hunnit hejda henne.
”Den kan hjälpa dig med ditt nya liv”, hade hon sagt med ett milt leende. Hon hade sett mig rakt i ögonen, och jag hade känt att hon verkligen ville hjälpa mig, men innan jag hade hunnit säga något hade hon gått därifrån och var borta. Jag hade tagit hem ringen och den hade legat på mitt hallbord sedan dess. Den var ganska söt, men absolut inte i min stil. Jag visste inte vad jag skulle göra med den, eller hur den skulle kunna hjälpa mig, men jag kunde inte göra mig av med den heller. Nu slog det mig att jag aldrig ens hade provat den, så jag satte den på långfingret (den var ganska stor).
Marken gungade plötsligt till, och jag blev yr. Handväskan for i golvet, och jag högg tag i hallbordet för att hålla mig upprätt.
Mensen? tänkte jag förvirrat. Nej, inte nu. Och jag har ju ätit frukost, så det beror inte på det.
Då såg jag till min fasa hur ringens gröna sten började glöda, nej, lysa, som om det satt en liten lampa i den. Hallen snurrade till, intensivare den här gången, och jag började känna mig illamående. Allt tycktes bölja omkring mig, det slog lock för öronen och jag kände hur golvet bokstavligt talat försvann under mina fötter. Jag föll djupt och snabbt, och knep automatiskt ihop ögonen.

Jag måste ha svimmat. Nästa sak jag blev medveten om var att jag låg på mage på ett kallt, lite fuktigt golv. Det var mörkt. Jag reste mig på knäna och såg mig omkring. Jag befann mig i vad som verkade vara ett källarrum, med stengolv och stenväggar, runt och högt i tak. Ett svagt ljus kom från små gluggar högst upp under taket.
Vad händer? Var är jag?
Jag undrade om jag hallucinerade av någon konstig anledning. Jag åt ju sömntabletter, kanske hade jag tagit för många? Kunde man hallucinera av det? Sedan slog det mig att det måste vara ringens fel, och jag slet den genast av mig i någon sorts fåfäng förhoppning om att allt skulle återgå till det normala.
Ingenting hände förstås. Den gröna stenen var lika matt som förut, och jag satt fortfarande på knäna i en mörk källarhåla. Jag satte försiktigt på mig ringen igen. Fortfarande ingenting. Jag reste mig. Det fanns en mörk dörröppning i rummet, och jag såg ingen anledning att stanna kvar om jag inte måste.
Undrar om jag har blivit kidnappad av rymdvarelser, tänkte jag – skeptiskt, för för det första trodde jag inte på att rymdvarelser flög omkring och kidnappade folk, och för det andra såg det här inte ut som man tänker sig ett rymdskepp. Historia var inte mitt starkaste ämne, men rummet påminde mig mest om en medeltida riddarborg.
Jag gick ut ur rummet och in i en mörk korridor som luktade källare och något mer. Rök, inte cigarettrök, utan rök som från en öppen eld. Det fanns ett flackande ljus längre fram, och jag gick mot det. Det var därifrån röklukten kom, insåg jag, för det visade sig vara en fackla uppsatt på väggen. Flera facklor lyste upp korridoren längre fram. Jag följde korridoren, lät ljuset vägleda mig medan jag fortsatte att undra. Var var jag? Vart ledde korridoren? Det var ganska kusligt att gå där, jag kände hur det knöt sig i maggropen och hur jag oroligt lyssnade efter ljud. Ingenting hördes dock, utom min egen andhämtning och bultandet från mitt hjärta.
Efter en stund – det kändes som en timme men var antagligen bara ett par minuter – kom jag fram till foten av en smal, brant stentrappa. Själva trappan var mörk, men däruppe kunde jag se två facklor på ömse sidor om en kraftig trädörr. Jag gick uppför trappan, och kände hur min nervositet ökade – tänk om dörren var låst? Eller, kanske ännu värre, tänk om den var öppen – och vad fanns då på andra sidan?
Dörren saknade handtag, men när jag försiktigt tryckte på den öppnade den sig, sakta, knarrande. Jag kom ut i en vinterkal träddunge, där de vissna löven på marken täcktes av ett tunt lager frost. Det verkade vara en trädgård – där fanns vintergröna buskar och tomma rabatter, och smala grusgångar slingrade sig mellan växtligheten. Allt var omgivet av höga murar. En port i mörkt trä med rustika beslag stängde vägen ut.
Jag vände mig om för att titta på byggnaden jag hade kommit ut ur. Det visade sig att dörren jag hade kommit genom uppenbarligen var en liten källardörr, för byggnaden var flera våningar hög och verkade ligga med kortändan mot trädgården. Den var i grå sten, murgrönebevuxen och såg verkligen ut som en riddarborg, med spetsiga torn och små, gallerförsedda fönster. En kort stund fick jag för mig att jag var i England, för byggnaden påminde lite om sådana där stora, engelska kråkslott men kan se på TV ibland.
Men hur skulle jag ha hamnat i England? tänkte jag. Sedan knöt det sig i magen igen när jag insåg att jag kunde ha hamnat var som helst – vad det än var som hade hänt när jag tog på mig ringen, så var det ju uppenbart att den hade fört mig till en plats som inte var min lägenhet. Och inte nog med det – det hade varit maj i Sverige, våren hade stått i full blom. Här rök det om min andedräkt i kylan.
Det måste vara en dröm, tänkte jag för jag vet inte vilken gång i ordningen. Men på något sätt brukar man vara medveten om när man drömmer. Och jag var säker på att jag var klarvaken. Förresten så hade jag redan testat att nypa mig. Flera gånger. Och ja, det gjorde ont. Dessutom frös jag i den kalla vinterluften, och den känslan var högst verklig.
Jag kunde se ännu en dörr i byggnaden. Den var större än källardörren och låg en halvtrappa upp. Jag undrade om jag skulle våga öppna den och gå in i huset. Jag gick ett par varv i trädgården för att samla mod, samtidigt som jag hoppades hitta någon ledtråd till var jag var och vad som hade hänt. Jag försökte öppna trädgårdsporten – det kändes mindre läskigt än att gå in i huset – men den var låst. Jag kikade genom en springa i den, men det gav inte så mycket. Allt jag såg var en grusväg och några träd. Till slut gick jag tillbaka till dörren till huset. Jag stannade nedanför trappan och drog djupt efter andan. Hjärtat flög upp i halsgropen på mig när jag i samma stund såg hur dörren började öppnas, först sakta för att sedan slås upp på vid gavel.
Två underligt klädda kvinnor stod däruppe i dörröppningen och tittade intresserat på mig. Hon som stod främst såg ut att vara i trettioårsåldern, lång och mager och klädd i en pälskantad, hellång klänning med vida ärmar och broderat skärp runt midjan. Hennes blonda hår var flätat och uppsatt runt huvudet, och hon hade en silverring runt pannan. Bakom henne stod en äldre, kortare kvinna i svart kåpa och med grånande hårtestar. Jag fick genast en känsla av att ha träffat henne förut. Jag kunde inte placera henne till en början, men sedan kom jag på att hon faktiskt påminde en hel del om kvinnan som givit mig ringen – kanske var det hennes mor eller rentav mormor.
Den yngre kvinnan sade något till den äldre på ett främmande språk och nickade mot mig. De samtalade på språket en kort stund, inte med mig men antagligen om mig. Konstigt nog verkade de inte förvånade över att jag var där. Den gamla kvinnan haltade sedan nerför trappan och räckte mig handen. När hon talade nästa gång var det på fullt begriplig svenska.
”Välkommen, Sara”, sade hon. ”Välkommen till Mandia. Låt vår värld bli din tillflyktsort.”
Jag stod stum några ögonblick. Sedan sade jag:
”Men hur kommer jag tillbaka?”
Kvinnan sänkte huvudet, såg ut att fundera över sitt svar.
”Vi skulle kunna skicka tillbaka dig, om du väldigt gärna vill. Smederna kan göra en ny ring till dig. Men vad har du att återvända till?”
Jag visste inte vad jag skulle svara. Det var omtumlande. Här stod en främmande kvinna och erbjöd mig en tillflyktsort, på en plats som hette Mandia och låg gud-vet-var.
”Får jag tänka på saken?” frågade jag oroligt.
”Ta den tid du behöver. Men vet att tiden är annorlunda här. Förra gången vi möttes, när jag gav dig ringen, var jag ännu en relativt ung kvinna. Se på mig nu! Och du har inte förändrats alls. Det kan ha gått en timme i din egen värld när du har fattat ditt beslut – eller femtio år.”
Hon räckte mig handen på nytt.
”Kom in till oss, Sara. Du är fri att återvända, men låt oss bjuda dig mat och kläder och en sovplats tills du har bestämt dig.”
Jag tog hennes hand. Den var varm och torr, och de smala fingrarna tog min hand i ett fast grepp. Det var ett grepp som utstrålade trygghet, stabilitet. Jag behövde inte vara rädd i den här kvinnans närvaro, och plötsligt kände jag hur jag slappnade av. Tårarna vällde fram när jag gick uppför trappan och in i byggnaden. Så rädd jag hade varit, så länge! Jag kunde inte ens minnas när jag hade känt mig helt trygg senast. Jag grät som ett litet barn, en lättnadens gråt, den sortens gråt som kommer när starka spänningar släpper.
”Förlåt”, stammade jag fram mellan snyftningarna. De båda kvinnorna bara log och höll om mig, vaggade mig medan jag grät och grät. Det var då jag bestämde mig för att stanna. Här, på denna okända plats skulle jag bygga upp mitt nya liv. Jag skulle lära mig deras språk, deras seder, klä mig likadant som de. Mandia var namnet på mitt nya hem. Här kunde de aldrig hitta mig, hur mycket de än letade. Här var jag trygg.

Tweet about this on TwitterShare on FacebookGoogle+share on Tumblr

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *