Tjära

30 november 2009

Skolan var belägen på en sådan gudsförgäten plats, miltals från närmaste stad. Men det var vackert där, jag kan inte förneka det. Jag brukade ligga vaken och från mitt fönster se på hur morgondiset lyftes från ängarna då solen gick upp. Han viskade till mig att det var älvorna som dansade och om de upptäckte att jag spionerade på dem så skulle det sluta illa för mig. Jag skrattade och rufsade om hans hår.
Jag hade sådana fruktansvärda sömnproblem på den tiden, en del saker minns jag bara som i ett töcken.
Ibland brukade vi skolka från fysiklektionerna han och jag, och bege oss upp till den tomma sovsalen, vi låg där på hans smala brist och kunde höra varandras hjärtslag eka i våra kroppar.
Han berättade sina sagor för mig, om varelserna som gömde sig inne i skogen. Om sorgsna beslöjade träddamer och om små, små människor som bodde inuti bergen och flöt ihop med stenarna. Fantastiska sagor. Ibland hände det att även jag sa något men för det mesta låg jag bara tyst och lyssnade, blundade. Drömde.
Vi tog oss en roddtur runt tjärnen en kväll, jag såg hypnotiserat på hur årorna drogs upp och ned i det sugande svarta vattnet. Undrade vad som kunde gömma sig där nere på botten. Jag frågade honom om han visste någon historia om det, men han var märkbart tyst, sade ingenting under hela turen.
När vi väl kom i land igen var han underligt blek och han skakade tänder trots att kvällen var sval och behaglig.

Sedan kom den där kvällen då han uttalade de där ödesdigra orden. Vi satt bakom trappan som ledde upp till matsalen. Han rättade till sina glasögon. Min skoluniform var för trång runt axlarna, det skavde. Hela jag skavde. Han strök mig över kinden och sa att jag inte skulle vara ledsen, att jag överreagerade. Jag satt kvar där under trappan hela kvällen, förmodligen hela natten också. Jag minns inte.

Han umgicks i stora grupper nu, de verkade ha trevligt tillsammans. Jag undrade om han hade hittat någon speciell bland dem, någon som han kunde ligga nära och berätta sina sagor för. Det brände bakom mina ögonlock.
Om nätterna kunde jag höra hans hostningar. De blev värre framåt vintern. De lät så otäckt, rosslande och hackande som om han höll på att slitas itu på insidan. Ljudet av dem hemsöker mig fortfarande ibland.
Och så en morgon låg hans bädd plötsligt tom och hans skolbänk stod och såg ödslig tills någon bestämde sig för att flytta ut den, vilket bara lämnade en ännu ödsligare tom plats. Jag vågade inte fråga vart han tog vägen.

En natt gav jag mig ut till tjärnen. Den låg frusen och stilla under tung snö. Jag gick ut på isen, böjde mig ned med händerna emot den. Det syntes inte men det fanns där under. Vattnet, det svarta tjocka vattnet. Jag tänkte att om inte isen hade legat där, så hade jag blivit slukad levande. Det hade fört mig till botten och låtit mig ta del av alla mysterium som dolde sig där nere. Oåtkomliga. Jag vet inte om det var inbillning men för ett ögonblick tyckte jag att jag såg en svag strimma av ljus där nere, det fladdrade till för en kort sekund och var sedan borta.
Det var en sådan kall och stjärnlös natt.

Våren kom till sist, men jag fick aldrig se älvorna dansa igen. Jag undrade om de hade upptäckt att jag spionerade på dem och blivit förnärmade, eller om det var något annat som skrämt iväg dem. Isen smälte så fort. Trots allt är det nog ändå tjärnen som jag minns allra tydligast från min skoltid, för varje gång som jag sluter mina ögon är det dess svarta vatten som väller över mig. Tjockt och trögflytande. Som tjära.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *