Tjuvens heder 1

6 juni 2004

1.
Gatan låg öde i mörkret, tyst och stilla. Höga, kala stenmurar förvandlade den till en klaustrofobisk korridor genom natten. Dimman som sakta svepte fram över kullerstenarna rubbades bara av den svaga brisen och en och annan regndroppe, hotandes om oväder. Månen var skymd bakom molnen och de få lyktorna i fönstren förde en fruktlös kamp mot mörkret. Ett jämnt mullrande kunde plötsligt anas och växte sakta i styrka. Tystnaden slets i stycken då en patrull soldater kom ut genom en port i muren, stampandes i takt i gatan med nyputsade stövelklackar. De blå uniformerna var gråa, liksom allt annat i natten. Huset Hastarles svarta vildsvin blänkte då och då till på en välsmord bröstplåt medan officerens röda hjälmplym hängde slak av vätan. Deras framfart skingrade lugnet som en skeppsbog klyver lugna böljor, och lämnade efter sig samma oroliga svallvågor.

En mörkklädd människa rörde sig försiktigt men målmedvetet i skuggorna, men stelnade när soldaterna nalkades. En eventuell betraktare skulle inte ha märkt något särskilt i gestaltens hela men slitna kläder, åtsittande under den tunga yllemanteln. Av personen under kläderna skulle betraktaren inte ha sett något alls, vare sig det vore i mörkret eller mitt på dagen. Manteln dolde helt den lilla gestalten, som dessutom spänt ett svart tygstycke runt ansiktet för att undgå att bli igenkänd. Än troligare var att betraktaren helt skulle ha missat figuren, vilket var vad den innerligt hoppades. Stöveltrampet drog närmare och närmare och till sist kom kolonnen i jämnhöjd med gestalten. Den kurade närmare väggen, höll andan för att ligga än mer stilla.

Soldaterna missade mycket riktigt Estara ar’Ilene, som letat upp sitt gömställe i god tid innan de kom i närheten. Hon låg kvar tills det blivit tyst, kurades ihop sin fem fot långa kropp till ett bylte. Hon var ny i staden och arbetade utan tjuvgillets vetskap. Hon fick på inga villkor bli sedd, det skulle vara liktydigt med en dödsdom antingen hon kom undan soldaterna eller inte. Estara var inte speciellt orolig för det, det var inte för inte hon fått sitt öknamn: Spindeln. (Och en hel del andra namn också, vanligen av de som blivit bestulna trots att de betalat tjuvgillena för att slippa. Estara valde vanligen att ignorera dessa mindre smickrande namn.) Larasiens skickligaste inbrottstjuv hade hitintills inte hittat något lås som kunde hålla henne ute, och ingen mur hon inte kunnat ta sig över. Och hon hade lyckats utan att bli upptäckt. Men det hade lyckats genom målmedvetet arbete och stor försiktighet, påminde hon sig själv. Något hon inte hade råd att ta för givet.

Sa Lara var ingen idealisk plats att arbeta på egen hand, men Estara föredrog det framför att tvingas lita på en kompanjon. Hon föredrog att inte lita på någon. Nattens räd var lite mer riskfylld än hon vanligen tillät sig, men affärerna hade gått trögt på sistone och Estara hade hunnit fatta tycke för lyx. En stor ädelsten skulle vara precis vad hon behövde för att komma på grön kvist igen. Liksom så många andra tjuvar hade hon hört ryktena om huset Hastarles rikedom, och trots riskerna kunde hon inte motstå att själv ta sig en titt. Vakter var en sak, men det fanns andra, mer ockulta rykten om husets grundare Galun Hastarle. Förbannelsen han sades ha lagt över en del av skatterna. Hur han påstods ha dödats av demonen han frambesvärjt ur Coron dödsdjinnens djupaste källarvalv för att kunna lägga förbannelsen. Mörka berättelser om hur gubbens vålnad ännu dväljdes någonstans i de dunkla katakomber där han utfört sina fördolda riter. Men det var inte sådana tankar som fyllde Estaras huvud när hon tassade vidare längs gatan, utan snarare tankar på förhoppningsvis inte alltför framtida glitter och glamour.

Estara skymtade högre murar längre fram på gatan och bakom dem ett torn med det svarta vildsvinet på baneret. På nytt kröp hon ihop mot muren, plockandes i packningen hon haft på ryggen. Spetsiga metallpinnar glimmade svagt i hennes händer när hon reste sig. Estara körde försiktigt in ett järnblad mellan två murstenar tills redskapets svartlackerade skaft tog emot. Hon lutade sig prövande på det. Det sviktade svagt men höll. Hon slängde upp packningen på ryggen igen och klättrade sedan upp och ställde sig på sitt fotsteg. Hon letade efter ställen att ta tag med händerna längre upp, satte in fler dolkar när hon inte hittade några och klättrade sakta men säkert upp mot murkrönet. Två fot under krönet stannade hon upp och lyssnade efter vakternas steg. Ingenting hördes på en lång stund. Hon stack sakta upp huvudet och belönades med utsikten över en tom innergård. Kvickt fick hon upp händerna på krönet, tröck ifrån med fötterna och gled vigt över kanten. Klätterdolkarnas skaft i ebenholts satt kvar i muren under henne, osynliga mot den svarta basalten.

Steg hördes igen nerifrån gatan. Estara stannade upp och drog efter andan. Nästa patrull var på väg ut, ett halvt tidsglas efter den första. Allt gick perfekt. Hon tog sig tid att pusta ut några ögonblick innan hon slängde ner ett rep på murens insida och klättrade ner. En dimma tunn som en adelskvinnas slöja la sig över gårdsplanen samtidigt som molnen tunnades ut. Månljuset spelade över himlen likt mjölk i te från Mendalan och spred ett klent sken över residenset. Estara svor för sig själv men bestämde sig för att fortsätta. Muren hade varit det värsta hindret den var redan avklarad. Hon smög runt gårdsplanen i skyddsvärnets skugga, genom köksträdgården och fram till huvudbyggnaden. Estara var lite orolig att det skulle klarna upp än mer, men bestämde sig för att oroa sig för det senare. Hon var förvånad över sig djärvhet, hon brukade inte ta några risker. Det var något som drog henne till byggnaden. Hon var tillräckligt ärlig mot sig själv för att erkänna att det var girighet.

Tjuven tog sikte på en balkong två våningar upp och började klättra på nytt. Hon tillät sig att njuta av klättringen, gå helt upp i sina ansträngningar. Allt som fanns var hon och väggen som hon skulle besegra. Hjärtat slog hårt av ansträngningen, adrenalinet fick hennes huvud att kännas lätt, hon var omöjlig att besegra. Fasaden var mer sliten än muren och hon hade inga problem att hitta fästen. Estara var förvånad över hur kort tid det tog innan hon stod på balkongen. Låset stod inte emot hennes dyrk många ögonblick innan det gav efter och med ett gnällande släppte in henne. Hennes tänder glimmade till i det snabba leende som för några månader fått Mendalans societetsherrar att skälva. Om allt gick bra skulle de snart få se det igen, Estara behövde bara skaffa nytt kapital för att kunna spela Friherrinnan Edenne övertygande igen. Inte illa för tjänstekvinnans dotter, tänkte hon förnöjt. Edenne skulle ha kunnat köpa familjen hennes mor slitit åt närhelst hon så behagade. Skulle ha gjort det också om hon bara vetat var de befann sig. Hon hade tänkt göra livet surt för familjen första gången hon lyckats skaffa sig bra med pengar men återvänt till huset hon växt upp i bara för att finna att de lämnat staden ett årtionde tidigare.

Estara tvingade sig att bli koncentrerad. Det var inte likt henne att låta tankarna vandra på det här sättet medan hon arbetade. Det skulle kunna bli hennes död. Hon insågplötsligt att en tankspriddhet hade varit över henne ända sedan hon tog sig över muren. Det var inte alls likt henne. Med en orolig känsla över sig steg hon in i dunklet i Hertigen av Hastaren sovrum och styrde stegen mot den västra väggen. En bastant ekdörr fyllde upp hela blickfånget. Estara kikade genom nyckelhålet och knuffade till dörren. Den gled upp på välsmorda gångjärn.

Hastarles arbetsrum låg öde innanför dörren. Estaras bara fötter sjönk tacksamt djupt ner i en varm matta och slapp för ett tag undan de kalla marmorgolven. Hon kom fram till en ny dörr och fann att den var olåst. En titt genom nyckelhålet visade en dunkelt upplyst korridor och en neråtgående trappa. Förmodligen en gång ner till privata rum, och kanske en skattkammare. Och förmodligen en genväg till ett par lättretliga vakter. Genom erfarenhet visste hon också att förmögna personer brukade förvara sina dyrbaraste ägodelar på de över planen, ofta i eller i närheten av sina privata boningsrum. Långt borta från vakter och tjänstefolk med högre löneanspråk än vad de höga herrarna ansåg passande. Var fanns då skatterna? Estara lät dörren förbli stängd och började istället leta efter lönnfack i skrivbordet. Hon drog ut översta lådan och lyfte ut innehållet. Doften av otänd rökelse stack henne i halsen. Lukten var svagt bekant, men hon kunde inte påminna sig var hon känt den förut. Den oroade henne och hon var irriterad över att inte veta varför. Hon svepte med fingrarna över lådans kanter och botten. Ingenting. Hon gjorde samma sak med resten av möbeln men samma klena resultat.

Missräknat flyttade hon över sin uppmärksamhet till väggarna istället. Den tomma väggen vid dörren gav ingenting och inte heller en täckt av en tung bonad. Den tredje väggen upptogs helt av en bokhylla. Estara drog fingret under skinnbanden, längs hyllkanten. Längst ut på sidan på den andra hyllan fick hon napp. En liten metallten föll ner i hennes hand. Hon drog efter andan och kände läpparna dras till ett triumferande leende. Hon drog sakta tenen mot sig. En väggpanel gled åt sidan med ett mjukt svischande, blottandes en järnskiva. Ett smalt nyckelhål bröt av mot den matta metallen. Låset var knepigare än de tidigare och Estara började bli stressad. Snart skulle den tredje vaktpatrullen komma in på gården igen. Hon måste vara vid muren innan dess för att hinna ut innan nästa patrull var på väg. Dyrken skrapade inne i låset utan att få grepp. Frustrerat tryckte Estara på mera. Det gnisslade svagt. Hon bytte grepp. Ingen reaktion. Hon försökte igen. Det var så ont om tid! Det var dags att försvinna, varje ögonblick hon dröjde nu ökade riskerna. Men hon kunde inte gå nu, inte när hon var så här nära. Låset gnisslade igen. Ett ögonblick trodde hon att det var klart. Så fastnade dyrken igen. Hon skulle inte klara det. Bara för att göra någonting körde hon in dyrkens skaft i låset istället. Ett svagt klirr hördes och hon lyckades precis dölja ett förbluffat utrop. Låset hade gått upp.

Estara kände hastigt på innehållet i kassaskåpet. Det fanns bara en sak däri: en ask, kvadratisk med sidor långa som hennes hand. Hon drog ut den och tappade den nästan. Tyngden var bedövande. Den mjuka, mörka metallen kunde inte vara något annat än bly. Det fanns ingen tid att öppna låset så hon stoppade stönande ner hela asken i sin packning. En hetsig glimt hade tänts i hennes ögon, hon kände sig triumferande, men var samtidigt mer pressad än någonsin. Så hördes plötsligt steg i korridoren. Estara drämde igen metalldörren och tog ett par långa kliv mot dörren hon kommit in genom. Stegen stannade utanför dörren. Estara slet upp sin dörr. Den andra dörren öppnades. Estara drog igen sin dörr hörde ett överraskat utrop inifrån rummet hon lämnat. Estara slog sitt rep runt en sängstolpe och gled ut genom fönstret i samma ögonblick som dörren öppnades. Hon lämnade repet hängande, medveten om att det inte var någon idé att dölja det. Man visste redan att någon varit där. Rop hördes inifrån rummet medan hon hukad sprang längs muren. Hon sköt undan alla tankar på det. En sak i taget. Först måste hon ta sig ut.

Repet vid muren hängde kvar där hon lämnat det, och Estara pustade ut. Hon hade inte kommit för sent. Utan att förlora mer tid klättrade hon över muren så snabbt hennes ohanterliga säck tillät. Taktfasta steg hördes nedifrån gatan. Vakterna återvände marscherande under tystnad, men stövlarnas stackato uttryckte mer än ord. Nattpasset var uppenbarligen inte populärt. Estara iakttog soldaterna, genomsvettig efter den korta klättringen. Hon tvingade sig att tänka. Med bördan på ryggen skulle hon inte klara fler klättringar och knappast kunna springa heller. Bådadera var nödvändiga om hon skulle komma undan nu. Soldaterna klampade in på gården och så fort porten smällt igen firade Estara ner sin säck. Sedan klättrade hon själv ner, plockades bort sina dolkar ur muren. Pustande joggade hon tillbaka längs gatan hon kommit, mån om att lägga så stort avstånd som möjligt mellan sig själv och huset där de letade efter henne. Den lilla blyasken tycktes bli tyngre och tyngre. De borde inte inse att hon redan var ute: De flesta tjuvar skulle ha behövt längre tid på sig att ta sig ut. Hon vågade inte tro på det, fick inte tillåta sig att slappna av. Hade de sett henne? Säcken var för tung, hon rörde sig för långsamt. Estara började tvivla på att hon skulle hinna. Så syntes till sist den mörka portal hon skulle gömma sig i på sidan av gatan.

Estara sjönk lättat ihop på marken. Hon skulle inte kunna bära säcken längre än hit, hon var helt slut. Hon drog upp asken och sina dyrkar och skred till verket. De sökande fingrarna fann en fin linje på en sida – locket. Det fanns inget nyckelhål. Hon stirrade dumt på asken ett tag, stoppade eftertänksamt undan sina dyrkar och tog upp en tunn kniv istället. Hon klämde in bladet under locket och pressade. Springan vidgades långsamt. Något blänkte inne i asken. Det måste vara någon sorts smycke, tänkte Estara. Hon bände upp locket hela vägen med händerna och förvånade sig själv genom att lyckas. Asken borde ha varit låst, så hur hade hon kunnat dra upp den? När hon såg vad som låg i asken slutade hon fundera. Den juvelprydda armringen gjorde henne andlös. Den var formad som en spindel, med benen i en båge som skulle spännas runt armen. Estara spände genast på sig den, småleende åt ironin. En spindel åt Spindeln.

Världen rämnade. Gatstenarna flög upp i ansiktet på Estara och muren föll över sig själv. Ljuset fördunklades och försvann, men lämnade efter sig ett rött eko fyllt av böljande skuggor. Estara blev medveten om att hon skrek. Armringens rubiner glödde, brände hennes arm. Desperat slet hon i låset, men utan framgång. Spindeln hade slutit sina ben om hennes handled. Ett vakuum slöt sig om henne, hindrade henne från att andas. Världen mörknade allt mer tills den svartnade då hon tvingades ge upp.

Spindelns glöd falnade så småningom och med det tycktes världen tycktes räta upp sig igen. Estara märkte att hon låg på gatan. Hennes saker låg bredvid henne men hon såg inte till blyasken någonstans. Hon upptäckte att hon kände sig väldigt stressad. Snabbt samlade hon ihop sina saker och sig själv och sprang bort från platsen. Hon såg hur en katt iakttog henne ur en mörk portgång och blev förvånad över att hon upptäckt den. Såg du den verkligen? sa en röst inom henne. Estara tog ingen notis om rösten. Hon var för upptagen med att springa så snabbt hon kunde. Det var verkligen viktigt att komma bort från området, bort från Hastarles villa, bort från det han skulle göra med henne. Vad skulle han göra? Källaren. Altare. Det var den andra rösten igen. Vem är du? Vad är det som händer? Inget svar. Estara sprang vidare och kom till slut till sin lya i stadens utkant. Hon bestämde sig för att inte stanna och sova som hon tänkt utan ge sig av genast. Hon kände en ovilja att stanna i staden, det var något hon måste göra, men först och främst måste hon komma undan. Vad var det hon måste göra? Spindeln på hennes handled var för stressad för att kunna svara vid det tillfället. Dess till synes mänskliga ansikte bar ett uttryck av den yttersta lättad, men också beslutsamhet. Att fly var bara början. Sedan skulle den hämnas seklerna den varit fånge i rubinen.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *