Tornet – 1/2

25 mars 2012

Tornet reste sig högt över omgivningen intill bergets fot, till och med högre än berget självt strävade det uppåt. Byggt av fångar som ofta fick ge sitt liv av skäl som inte var helt tydliga. Sten på sten, staplade med oändlig precision i varv efter varv endast brutna av de svarta fönsteröppningarna – som likt onda ögon bevakade omgivningen. Den mörkt gråa bergarten fanns inte i omgivningen så den måste ha släpats hit under stora vedermödor. Det sades att den mörka färgen kom av att stenarna forslats hit från underjorden. Stenhuggare hade tvingats djupt ner i avgrunden för att tillverka dem och som belöning hade de, när de inte längre orkade, dömts till det eviga mörkret.

Sägnen berättade om de onda männen i svarta kåpor som bebodde tornet. De bar inga synliga vapen, men den som trotsade dem levde inte länge. Om en svartkåpa riktade sitt finger mot dig, var du dömd att dö under natten, så berättades det. Svartkåporna hade beskattat omgivningen på värdesaker, mat och boskap, men värst av allt, de hade tagit med sig ungdomar till sitt torn. Många var de föräldrar som berövats på sina älskade barn. Flickor och pojkar fördes, efter att de firat sin femtonde födelsedag, bort för att aldrig mer återses. De tog bara vackra ungdomar, så man trodde att de skulle offras till mörkret, för ondskan att förlusta sig med.

Under flera generationer hade terrorn strålat ut från den här platsen. Varför hade det uppförts? Vem offrade åratal av arbete och hundratals människoliv för att bygga något liknande. Vad var tornets syfte. Och var hade svartkåporna tagit vägen? Plötsligt hade de slutat hemsöka omgivningen. Folket var tacksamma, men vågade inte på långa tider lita på att det skulle vara slut på skräcken.

Slutligen började folket långsamt glömma, men deras rädsla bestod. Det var flera generationer sedan tornet övergavs och berättelserna om dess terror beskrev aldrig nu levande människor. Det var alltid farfar eller farfars far som råkat ut för tornets ondska. En sak hade man fortfarande gemensamt , man gick aldrig inom synhåll för tornet. Ungdomarna i byn var förbjudna att närma sig tornet, ja till och med att besöka skogen, trots att tornet låg nästan en dagsmarsch från byn.
*
”Det ser inte speciellt farligt ut.” Tom hade alltid varit den som ville ta ett steg till när de andra tvekade. När han var liten hade han brutit armar och ben och samlat på sig fler blåmärken än de andra barnen tillsammans.

”Det ser inte speciellt ofarligt ut”, replikerade Duran. Han var lite trött på att Tom aldrig kunde hålla sig till vad de kommit överens om. De skulle gå in i skogen tills de kom tillräckligt nära för att se tornet. Så var det bestämt. Men nu stod de i skogsbrynet något hundratal steg från den gigantiska byggnaden. Han ville ju inte bli beskylld för att var feg.

”Nu har vi sett det. Nu måste vi gå tillbaka.” Ella försökte övertala dem med sin mjuka röst. Hon hade motsträvigt följt med dem ända fram. Första gången de hade sett en skymt av tornet var från en kulle mitt i skogen. Hon ville vända tillbaka redan då, men Tom hade lyckats övertala Duran och dem båda rådde hon inte på. Hon visste att Duran skulle vika sig för Toms infall – det hade han gjort under hela sitt liv – men att hon själv skulle följa med överraskade till och med henne själv. Hon sneglade på Tom och som vanligt värmdes hennes hjärta när hon gjorde det. Hon ville alltid vara nära honom.

”Men vi måste väl titta närmare på det när vi ändå är här.” Hans två vänner såg allt annat än villiga ut. ”Ni är väl inte rädda för en stenhög?”
Stenhögen nådde nästan till himlen och hade en massa svarta fönsterformade ögon som stirrade på dem. ”

”Vi måste gå hem. Vi kommer inte hinna tillbaka annars.” Ella bönade med blicken.

Duran tuggade på en nagel och kliade sig på kinden om och om igen. ”Jag … Vi … Det kanske inte är någon bra idé. Ella vill ju gå hem”.

Tom flinade från öra till öra. ”Ella vill gå hem”, härmade han.

”Sluta. Måste du alltid retas.” Ella ryckte in för att försvara Duran.

”Hur gamla är ni egentligen. Är ni sjutton eller fem? Är ni rädda att få skäll av mamma om ni kommer hem för sent.” Tom fortsatte retas. När ingen av dem svarade reste han sig. ”Kom nu”.

Duran reste sig också och tog ett tveksamt steg efter sin kamrat. Ella hade inget annat att göra än att följa med. Hon ville absolut inte bli lämnad ensam där. Långsamt gick de över den öppna ytan som omgav tornet. Inte ens Tom pratade, han kastade hela tiden blickar mot de svarta stirrande fönsterhålorna, som om han väntade sig att något när som helst skulle anfalla dem.

Ella såg att Durans händer darrade. Hon tog en av dem i sin egen hand, både för att ge och få lite mod. Duran blick sökte upp Ellas och han tryckte till hennes hand lite extra. Hon hade alltid tyckt om Duran och förstod inte varför hennes hjärta klappade extra för Tom. Tom lyckades oftast reta upp henne, eller få henne på dåligt humör. Duran var däremot alltid snäll och omtänksam, det var honom hennes hjärta borde klappa för.

Hand i hand följde de Tom fram mot den stora metallporten. Ju närmare de kom desto starkare blev känslan av obehag. De mörka stenarna i tornets väggar verkade suga åt sig ljuset. Till och med Tom saktade ner på stegen. Tornet sög även i sig allt ljud – vinden kändes, men hördes inte och av fågelsången som skogen varit fylld av hörde de nu ingenting. Det var som om en girig makt strävade efter att dra till sig allt i sin omgivning.

Dörren var hög som tre män och tvådelad. Den var utsmyckad med märkliga symboler som ingen av dem kände igen. Mitt på dörren satt en tavla med ett meddelande skrivet med snirkliga bokstäver.

Den som inträder i detta torn skall dömas till evig förbannelse. Denna dörr har slutits och på magisk väg förseglats och skall för alltid förbli sluten. Institutionen för högre magi, Samson Radac, Mästare.

”Undrar om det går att komma in”, Tom ryckte i handtaget på den enorma dörren. Meddelandet på tavlan verkade inte ha nått fram till honom och hans osäkerhet var som bortblåst.

Tweet about this on TwitterShare on FacebookGoogle+share on Tumblr

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *