Tors beslut – fornnordisk inspiration

25 januari 2008

Endast en kort novell…

Tor dunkade hårt sin sejdel i bordet så att mjödet skvätte åt alla håll.
”Det går jag inte med på!” nästan skrek den hårdföre asaguden. Han var van vid att alltid få som han ville, men denna diskussion hade tagit en vändning som han inte alls gillade, han tänkte dock inte vika sig en tum.
”Nu är du bra envis, Tor”, sa Oden, som satt på sin höga furustol vars ryggstöd var krönt med två hjorthorn. Han såg bistert på Tor och lappen för hans ena öga fick honom att se än mer mordisk ut. ”Och titta nu vad du gjort med Jörds bord!”
Han syftade på mjödet som förmodligen skulle ge det nästan nya bordet bestående men, i form av fläckar. Jörd suckade bara och tog en trasa och började torka bort mjödet och daskade sedan till Tor med den fuktiga tygremsan.
”Det borde vara mitt beslut att fatta, far”, envisades Tor.
”Nu är du allt bra barnslig”, sa Tyr som satt och lekte med en kniv vid bordets ena kortände. Han hade varit med vid liknande diskussioner tidigare och brydde sig inte om att kväva sina gäspningar. ”Det är en skam att du alltid skall vara så envis.”
”Käre make”, sa Siv och klappade Tor på hans skäggiga kind. ”Kan du inte bara för den här gången böja dig för din familjs vilja?”
”Jag förstår inte varför det angår dem över huvud taget”, sa han och suckade medan han betraktade en oerhört intressant del av sin tumme.
Siv suckade även hon och lutade sig tungt tillbaka i sin stol.
Det var bara de fem som befann sig i den stora salen för tillfället. Salen var upplyst med många facklor som kastade ett flackande sken på de grå stenväggarna och det enkla möblemanget i salen. Förutom bordet där asarna satt och diskuterade med höga röster fanns självklart stolarna de satt på, men också ett par låga bänkar utmed salens väggar och en enorm ljuskrona precis ovanför huvudet på dem. Från fönstren kom inte mycket ljus, eftersom solen precis hade gått ned och endast det svaga skymningsljuset dröjde sig kvar på himlen.
”Bah”, frustade Oden och kliade sig i huvudet. ”Tänk på oss, för asarnas skull, din förvuxna barnunge! Vad skall de dödliga säga? Tänk på vårt rykte!”
”De kommer inte att säga något över huvud taget, eftersom våra angelägenheter inte angår dem. Kan föresten de mäktiga asagudarnas beslut ifrågasättas av de dödliga?”
”Tänk på vilket positivt gensvar vi skulle få om du bara gick med på det”, sa Jörd och lutade sig fram över bordet. ”Var nu inte så tjurnackad lilla vän.”
Tor såg bistert på sin mor. Han avskydde när hon kallade honom för det. Han var ju den mäktige åskguden! Hon borde kalla honom för Blixten, Dunder eller något annat mer manligt än just ”lilla vän”. Han såg förstulet på de församlade: Oden som satt tungt lutad mot sina armbågar och betraktade honom, Tyr som arrogant fortsatte att leka med kniven medan han kämpade med att visa alla hur svårt han hade för att hålla sig vaken, Siv som satt bredvid honom med en förstulen min och sist men inte minst Jörd som log på ett sådant där sätt som bara en moder kan. Till sist suckade han uppgivet och slog ut med armarna.
”Visst! Visst! Ni får som ni vill!” grymtade han och kände hur meningslöst det var att diskutera saken vidare. ”Jag… målar min åskvagn gul…”
De andra sken upp, vad bra att den surmulne åskguden äntligen kunde ta sitt förnuft till fånga.

Tweet about this on TwitterShare on FacebookGoogle+share on Tumblr

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *