Trollkvinnans dotter

25 november 2003

Sirgga vaknade. Skakningarna ifrån det stora skeppet störde henne, och hon vände sig irriterad om på andra sidan och försökte somna om. Det var mörkt inne i hytten. Genom det enda, runda fönstret på sidan sken månljuset in. Det var fullmåne, tänkte hon slött. Hon vände sig tillbaka till den andra sidan och stirrade på månen. Månenskenet letade sig fram längs väggen, fran till den lilla kistan på bordet. Sirgga följde den med blicken. När hennes ögon föll på kistan så slöt hon dem hårt och rullade ihop sig till en liten boll. Hon ville inte tänka på den, inte se på den. Men det enda som upptog hennes tankar var kistan, och dess mystiska innehåll. Om hon bara hade haft nyckeln… Det var orsaken till att hon låg i en trång hytt, med en obekväm bädd och på väg till ett främmande land.
Det började när hennes mormor låg på sin dödsbädd. När Sirgga kom in till sin mormor för sista gången, så såg mormodern henne i ögonen, som om hon försökte utröna sanningen i dem. Tillslut lutade hon sig ned under sängen och slet fram en liten kista, med ett vackert utsirat lås. “Det här är ditt arv, Sirgga”, sade hon. “Men, du måste hitta nyckeln!” Sirgga nickade stumt, och tittade på den lilla kistan. Den var verkligen vacker, med utsirade mönster och underbara sniderier. Mormodern klappade henne på axeln, och räckte fram kistan. “Du måste åka till min bror, smeden Archros”, sade hon stilla. “Han har en karta och ett brev ifrån din far, som fann nyckeln en gång för mycket länge sedan.” Hon drog en djup suck, och lutade sig tillbaka. Hennes rösty blev svagare. “Tag emot denna min sista gåva, dotterdotter”, sade hon tyst. Sirgga sträckte fram händerna, och tog emot den lilla kistan som var förvånansvärt tung med tanke på dess storlek. “Farväl älskade barnbarn”, sade mormodern. “Nu lämnar jag dig och återförenas med dina föräldrar.” Och sakta, föll hon ned emot kuddarna, och när hon nådde dem, var hon död. “Farväl, mormor”, viskade Sirgga och grät.

När begravningen var över, så reste hon till Archros, som visade sig vara en gammal man, som trots sin ålder fortfarande var stark och muskulös. Hon fick sin karta och brevet, där en sista hälsning till henne var skriven i rött bläck. Där stod också en varning. “Akta dig för det som ser äkta ut, men som rymmer tvekan och falskhet”,stod det i ett hörn. Sirgga tog orden till sitt hjärta, och gav sig av.
Enligt kartan så skulle hon segla över ifrån Freashamn till Jurmsvik. Där skulle det finnas ett kloster tillägnat den stilla räven. Klostrets abedissa bevarade nyckeln till den rätta, som hon visste skulle komma. Det var anledningen till att Sirgga befann sig i en trång hytt, nära Jurmsvik.

Dagen därpå var de framme i Jurmsvik, som var ett kallt landskap med mycket is och snö, trots den milda hösten. Sirgga stapplade omkring, darrande av kyla, tills hon hittade en liten butik som sålde begagnade vinterkappor, vantar och mössor. För sina sista silvermynt köpte hon en tjock vinterkappa och ett par stickade vantar.
Klostret syntes tydligt ifrån hamnen, en enorm byggnad uppe på bergssluttningen. En liten stig ledde upp till den enorma, bronsbeslagna porten. Sirgga misstänkte att det fanns lättare väger, men hon var för blyg för att fråga. Människorna här var misstänksamma fiskare, som värnade om sina egna tillhörigheter med en hetta som förvånade alla givmilda sydlandsbor.
Sirgga begav sig uppför sluttningen, släpandes på den tunga kistan. Det var ett riskabelt företag, för vägen var isbeklädd, och det enda som hindrade ett säkert fall var ett tunt metall räcke. Hon klamrade sig fast vid detta, och segade sig uppåt. Efter många mödosamma timmar var hon uppe, och bankade på den stora dörren med skinnflådda, förfrusna hönder. Dörren gled långsamt upp, och hon klev in, ivrigt gnuggande sina händer och armar.
En grupp med bedjande munkar gick i en procession med svängande urnor, sjungandes begravningssånger. En ensam nunna gick snabbt förbi hörnet, och krockade nästan med Sirgga. “Kan-kan ni vara så-så vänlig att-att följa mig till abb-abb-abbedissan”, stammade Sirgga. Nunnan nickade, och svepte iväg längs korridoren. Sirgga snubblade efter, funderandes på detta mystiska kloster. Nunnan stannade intill en stor dörr, som hon sköt upp och bjöd Sirgga att stiga in. Hon gick darrande in, och upptäckte att hon befann sig i ett stort rum med ett enormt skrivbord. Bakom det satt en gammal dam, som verkade vara förunderligt bekant. Kvinnan tittade långsamt upp, och Sirgga kvävde ett utrop av fasa. Kvinnans ögon var röda, röda som blod. ”Sitt ned barn”, sade hon lugnt. ”Vad kan jag hjälpa dig med?” Sirgga sjönk ned i en stor fotölj, och öppnade långsamt munnen. ”Ja-ja-ja-ja ha-ha-har kkkommit ffför att hä-hämta ny-nyckkkkeln”, stammade hon. ”Lugn mitt barn, och ta allt långsamt en gång till”, sade abedissan lugnande. Sirgga tog sig samman, och talade nästan utan stamningar. ”Ja-jag har kommit för att hämta nyck-nyckeln”, sade hon och andades ut. Abedissan såg eftertänksamt på Sirgga och gick fram till ett skåp. ”Jag undrar jag”, mumlade hon till sig själv. Hon låste upp skåpet med en nyckel som hon bar runt halsen. Hon lyfte upp något inlindat i en djurfäll. Abedissan lade den på bordet framför Sirgga, och slet med en snabb rörelse bort tygstycket. Hon täckte för sina ögon med en skrynklig hand, och rörde med den andra handen i ett invecklat mönster över föremålet, som visade sig vara en vacker kristall infattad i en guldhållare. ”Se in i skådaren barn, och förtälj vad du ser”, sade abedissan som efter det började mumla en formel med okända ord. Sirgga tittade in i kristallen, och kände sig förunderligt lugn. Till en början såg hon inget, men efter ett tag, som kändes som en hel evighet, så såg hon något. En gestalt rörde sig
därinne, en stor ofattbart vacker kvinna, som var iförd en fotsid klädnad, och i högra handen höll hon en juvelbesatt stav. Allt detta sade hon högt till abedissan, som nickade vid varje ord.
Kvinnan kom närmre, och såg in i hennes ögon. Ett ljus började skina, och det strålade ut ifrån kristallen och in i Sirgga. Plötsligt försvann ljuset. Det var abedissan, som hade täckt över kristallen med pälsen. Hon bar tillbaka den in i skåpet, och låste det noga efter sig. Sirgga satt ihopsjunken i fotöljen med stängda ögon. När hon hörde abedissan komma närmre, så öppnad ehon långsamt dem och såg en utsträckt hand med en nyckel. Hon reste sig hastigt upp, och grabbade tag i den. Abedissan log, och neg. ”Mitt uppdrag här är slutfört”, sade hon och sträckte upp armarna i luften. Sirgga var alldeles för upptagen med att låsa upp kistan för att bry sig om det. Hon stack darrande in nyckeln i låset och vred om. Det hördes ett knarrande ljud, och locket gled långsamt upp. I kistan låg ett förundeligt smycke, ett glänsande guldhalsband med en enorm kristall i mitten. Kristallen skiftade i alla regnbågens nyanser. Sirgga lyfte skyndsamt upp det, och knäppte det om halsen.Halsbandet satt som om det var gjort för henne, och hon kände sig lugn. När hon hörde ett rasslande ljud bakom sig där abedissan hade stått, så reste hon sig upp och snurrade hastigt runt.

Men abedissan var inte kvar. I hennes ställe stod den otroligt vackra kvinnogestalten med den stora staven pekandes emot Sirgga. Ett ljus flödade från den och in i Sirgga. Det omvärvde henne, hon andades in det och kände det tränga in i alla porer. Kvinnan såg henne i ögonen och sänkte staven. ”Det är fullbordat”,sade hon trött, och sjönk ihop på marken. Inför Sirggas ögon förvandlades den vackra kvinnan till något gammalt och skröpligt. När hon såg vem det var så flämtade hon till och sjönk ned på knä. Hennes fotsida klädnad frasade, och hon tyckte att det var en smula underligt, eftersom hon inte hade haft en sådan innan. Men hon satte sig ned och tog den gamlas hand. ”Mormor”, viskade hon. ”Men… varför?” Hennes mormor hostade, och höjde darrande ena handen. ”Det var nödvändigt”, sade hon hest. ”Jag var den sista trollkvinnan som existerade, och jag hade ingen lärling. Men jag hade dig”, sade hon stilla. ”Så jag överförde ditt slutgiltiga arv til dig genom ditt smycke.” Hon viftade med handen mot Sirggas hals. ”Och nu, så dör jag tillslut”, sade mormodern stilla. ”Men du kära dotterdotter, får fortsätta mitt värv som den sista trollkvinnan. Lev väl”, sade hon, och slöt ögonen. Sirgga suckade djupt, och reste sig upp. Hon tog upp mormoderns stav, som nu var hennes, och gick emot dörren. Hon vände sig om, och tittade på kroppen. Det såg ut som om hon sov, tänkte Sirgga. Med en djup suck sköt hon upp dörren och klev med stolta steg ut i världen. Hennes framtid var avgjord, ty som den sista trollkvinnan så var hennes uppgift att föra detta vidare. När hon kände kraften komma flödande inom henne, så log hon och tänkte, att det kanske inte var så farligt. Hon skulle överleva, så som hon alltid hade gjort.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *