Two Tears 001

9 mars 2007

Det här är inledningen till den första delen av Two Tears. Det är en av de första gångerna jag skriver en berättelse, så det kommer nog bli några misstag. Jag har problem med att komma ihåg att skriva de och dem, istället för dom, så om det står något dom så är det bara att säga till. Om det är något annat stavfel så blir jag också jätte glad om du komenterar.

Elinor såg ut över religen på skeppet Forntunia. Hon slöt ögonen och satte upp ansiktet mot skyn. Hennes hår blåste virrvlande ut mot ryggen. Hon öppnade ögonen och blickade ut över det mörka gråblå havet. De var på väg mot en stad som heter San Marino och ligger i Gabon. Elinor hade aldrig varit där förut men hon visste att det var en stor stad som var helt olik hennes egen lilla by, Dun Derug, som ligger i landet Tarn.
Gabon består av två stora öar som satt ihop för många, många år sedan. Öarna ligger utanför Tarn.
Elinor ville egentligen inte följa med på den här resan, men hon blev tvungen. Om hon skulle ha kunnat tänka sig att följa med av egen vilja så skulle det ändast vara för att kriga, de skulle visserligen dit för att kriga men Elinor var kvinna och kvinnor fick inte kriga. Så därför hade hon följt med sin man Durant och hon fick göra allt det hon hatade att göra, laga mat, vara sjuksyster, städa och sådant. Men Elinor hade aldrig varit något vidare intresserad för någon av de här sakerna. Hon önskar nästan att hon hade varit en man, inte för att hon ogillade att ha klänningar och smink och gå på en massa fester, nej det gjorde hon gärna, men hon ville också vara och kriga. Hon hade jämt varit lite udda. När de andra tjejerna var ute på fester var hon hemma och lekte med de andra killarna. Hon var nästan snabbare än alla dem och hon var mycket skickligare med svärdet. Men sen för en månad sen så hade hon blivit bortgift med en äldre, rikare man. Durant. Han hade kommit hem till dem och frågat om det fanns någon flicka i huset som var redo att bli en gift kvinna. Hennes mamma hade då blivit överlycklig och genast gått för att hämta Elinor. Hon blev väldigt chockad när hon förstod vad som hände. Hon hade drömt om att hon skulle gifta sig med Per, hennes låtsas bror. (De var inte riktiga syskon för han var son till Elinors mammas nya man, Elinors pappa hade lämnade dem.) Men nu skulle allt bli anorlunda. Hon skulle bli fru åt en rik krigskapten och Per skulle säkerligen hitta någon annan lämplig söt flicka att gifta sig med. Men hon skulle aldrig sluta hoppas, vem vet, någon dag kanske han dyker upp igen…

“Elinor! stå inte där! Tänk om du skulle ramla överbord?! Kom nu här och hjälp mig med maten.” Det var kokerskan Sara som hade kommit ut springande. Hon hade på sig en gulrutig klänning och ett vitt, nerstänkt spets förkläde. Elinor hade jämt sett henne som en mamma.
“Förlåt mig, men jag är faktiskt 17 år nu och jag kan ta hand om mig själv, vad var det du ville att jag skulle hjälpa till med?”
“Det är okej för den här gången men jag vill inte hitta dig där någon mer gång. Det skulle vara jätte snällt om du kunde hjälpa till med grytan. Du behöver inte göra så mycket, mest se till att den inte kokar över medans jag hämtar potatisen.” Elinor sa ja eftersom hon visste att det inte var någon idé att säga nej, då skulle Sara var på henne och undra vad det var för fel eftersom hon inte ville hjälpa till och hon gav sig inte förän hon hade fått ett ordentligt svar som hon kunde kolla upp att det var sant. Elinor gick i väg mot pentryt (köket i båtar) och tog ett av förkläderna som hängde på en krok berevid dörren. Det lilla pentryt var mysigt inrett i ljust trä och små röda gardiner. Det fanns en stor spis med bänkar runt om. I ena hörnet så var det en dörr som ledde ner till en liten källare under själva köket där man förvarande maten. Elinor drog en djup suck och gick fram till den stora grytan som stod och puttrade på spisen. Hon lyfte på locket och inandades de härliga dofterna från grytan. Det var hennes favorit gryta. Fläskkött med rotfrukter och buljong. Den här gången hade Sara också spetsat den lite med kräftstjärtar.
“Nu är jag tillbaka”, Sara kom in genom dörren bärande på en stor säck med potatis. Elinor gick fram för att hjälpa till men Sara sa att det var alldeles för tungt för henne. Elinor suckade och frågade om det var något mer hon kunde hjälpa till med.
“Nej, du får gå nu, se bara till att komma till matsalen i tid för att hjälpa mig att duka och servera maten.” Elinor lovade at hon skulle vara där och hängde av sig förklädet och gick ut i den friska luften. Det var inte förren nu hon kände hur varmt och kvavt det hade varit där inne.
Hon gick lite planlöst omkring på båten, hon gick fram till kaptens hytt för att fråga om det var något hon kunde hjälpa till med. Hon stannade utanför dörren och skulle precis till att knacka på den tjocka trädörren som ledde in till hytten när hon hörde lågmälda röster in i från. Elinor tittade sig omkring för att försäkra sig om att det inte var någon som skulle se om hon tjuvlyssnade. Alla var fullt upptagna med sitt eget så hon ställde sig nära dörren. Det var inte lätta att urskillja orden eftersom de pratade med låga röster men hon hörde ändå lite av vad som sades.
“Vi är väl utrustade och många mannar, det borde väl räcka?! Vad jag har hört så har inte dem inte så bra försvars armé där nere. Men, men, vi har ju inte direkt tagit något förgivet.”
“Nej, det får jag verkligen inte hoppas, Gabon har ju varit värdiga motståndare förut, och nu när de har hittat något så värdefullt så har de väl förberett sig på krig.”
“Ja, det får man väl tro, men ska vi ta och börja dra oss mot matsalen.” Elinor rykte till och sprang bort så snabbt hon kunde. Phu! Det var nära ögat! Om de kommit ut några sekunder tidigare hade hon fått den stora tunga ek dörren på sig. Hon skyndar sig genast bort mot matsalen för att hjälpa Sara. När hon kommer dit så är det redan halvfullt, hon tränger sig genom några fulla gubbar och skyndar vidare mot Sara som står bakom ett långt bord och serverade maten. När Elinor kom fram så slängde den rödblommiga kokerskan åt henne ett förkläde och en slev.
“Ibland undrar jag om det här verkligen bara är en liten del av alla krigare. Det verkar som alla ska äta på det här skeppet.” Det var omkring tio olika skepp som skulle till Gabon och kriga. Nu visste Elinor varför också. Hon trodde att det var så att eftersom Gabon tillhör Tarn men ändå är ett eget land så vill Gabon ha de dyrbara juvelerna som har hittats där, men eftersom Tarn äger Gabon så tycker de som bor i Tarn att de har rätt till juvelerna. Så nu är stora trupper från Tarn på väg till Gabon för att kriga.
“Hur länge ska man få stå och vänta på maten här va?!” Elinor rycktes tillbaka till verkligheten när den bryske mannen höjde rösten åt henne. Hon urskäktade sig och öste snabbt upp lite mat åt honom.
“Ös på lite mer nu va, har jag fått stått och väntat så länge så kan jag väl få lite extra.” Elinor öste upp lite mer åt mannen. Hon hatade det här jobbet, varför skulle just hon bli bortgift med en äcklig, full krigare som Durant. Om hon bara hade fått sin ungdoms kärlek…
“Elinor! Det är dags att komma tillbaks till verkligheten nu. Drömma har du gott om tid till när du är ledig.”
“Förlåt Sara, det är bara lite mycket tankar som snurrar i huvudet på mig just nu, inget annat. Dessutom finns det så mycket annat att tänka på och göra när man är ledig.” Sara skrattade lite och sa att hon önskade att hon fortfarande kunde drömma sig bort som Elinor. Det skulle även Elinor komma att säga en dag…

Tweet about this on TwitterShare on FacebookGoogle+share on Tumblr

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *