Two Tears 002

9 mars 2007

Skeppet Forntunia fortsatte sin resa mot Gabon. Elinor hade fullt upp att göra om dagarna. Om det skulle fortsätta i den här takten ända tills dom kom fram så skulle hon vara helt slut när kriget började. De hade bara någon dag kvar sen var de framme. När de väl var där så skulle de först anfall staden San Marino. Om det visade sig att inte juvelerna fanns där så skulle de troligen fortsätta mot staden Dorze.
Elinor sa inget till någon, men hon hoppas att hon själv skulle få något tillfälle att vara med i kriget. Hon visste att hon inte var lika stark som en man men hon visste också att hon var mycket smidigare och smartare. Hon var också ganska skicklig med svärdet.
Elinor gick till religen och tittade ut över det öppna havet. Hon kisade lite med ögonen, antingen var det bara som hon inbillade sig eller var det land därborta i väster? Jo det var det för det blev plötsligt liv och stoj på båten. Det var tydligen fler än hon som hade tittat ut över det livfulla havet.
Elinor skyndade till sin hytt. Nu när de började närma sig land så var det bäst att packa ihop sina saker och förbereda inför kriget. På vägen dit såg hon att det var fler som hade tänkt den tanken.

När de kom in till land så steg alla snabbt och smidigt av båten. Medans de började sin vandring till barakerna de tidigare åkt dit och ställt upp, så tittade Elinor sig omkring. Det var mycket liv överallt, människor sprang omkring åt alla håll. Husen längs gatan satt nästan ihop. Det var barn som sparng och lekte och djur som skällde, gnäggade, pep, nöffade eller kacklade. Elinor märkte snart att hon hade saktat av för att kunna ta sig en ordentlig titt på staden. Hon ökade då på stegen lite grand. Hon kunde dock inte se de andra men hon visste på ett ungefär vart barakerna låg någonstans. Plötsligt var det någon som skrek:
“Titta! Det är en från krigare från Tarn!” Elinor tittade sig omkring men kunde inte upptäcka någon som hon kände. Då såg hon att det var henne de pekade på.
“Nej! hjälp, jag bär ju ett svärd och en sköld åt Durant!” tänkte Elinor förskräckt. Ser de inte att jag är kvinna?! Men Det var försent nu. Det började genast springa en par män som var utrustade med svärd och sköld mot henne. Vad ska jag göra? tänkte hon förtvivlat. Det fanns bara en sak att göra och det var att börja kriga och ta upp kampen. Elinor drog svärdet och träde på sig skölden och började med bestämda steg gå mot krigarna.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *