Two Tears 003

12 mars 2007

De två krigarna så lite förvånad ut när de såg att Elinor hade bestämt sig för att ta upp striden mot dem. Men hon tycktes ändå kunna se att vissa av dem drog lite på munnen åt henne.
“Varför tror alla män att kvinnor är värdelös på att kriga?!” tänkte Elinor och fortsatte framåt. “Nu ska de minsann få se vad jag går för!” De kom snabbt nära varann och Elinor blev trots allt lite nervös, de var många fler än henne. Kanske skulle hon vända tillbaka och hämta hjälp.
Nu var det försent. Elinor höjde svärdet och började kämpa mot han som stod längst fram. Hon märkte ganska snart att de flest var nybörjare. Snart började de dra sig lite tillbaka. Hon trodde först på att det var att de hade börja insett att hon inte alls var så värdelös på att kriga. Men när hon kastade en blick över axel såg hon att Durant var på väg men stora kliv mot henne. Han såg inte speciellt glad ut heller.
“Elinor! Vad har du gjort här? Titta på mina saker, de är ju alldelles blodiga! Säg inte att du har försökt strida själv?! Du är ju en kvinna!” Elinor blängde på honom med avsky i blicken.
“Så du menar att bara för att jag är en kvinna så kan inte jag kriga?! Då ska jag berätta för dig att när jag kom var det bra många fler än vad det är nu!” Elinor nästan spottade ut orden på honom.
“Sluta upp med de här larvigheterna nu! Ge mig svärdet och skölden.” Elinor lämnade motvilligt ifrån sig Durants saker. “Så, nu kan du springa efter de andra och ställa i ordning barakerna. Elinor gick sakta mot vägen men när Durant hade tagit upp striden så vände hon sig om för att betrakt honom. Hon måste säga att han inte var så vidare smart. Han använde sig bara av sin styrka och det gjorde det lätt för de andra. Han var inte så smart eller smidig alls. Elinor märkte snart att hon hade rätt. Durant låg på marken och jämrade sig. Det blöde från sidan. Elinor sprang fram och hjälpte han att resa sig upp. Hon ville verkligen säga vad var det jag sa, men hon motstod.
“Du använder dig alldelles för mycket av din styrka. Du måste använda dig mer av smidighet, snabbhet och smarthet.”
“Du vet inget om sånt! Nu måste vi se till att komma här ifrån.” Durant vinglade till när han stod på benen.
“Fel, du måste se till att komma här ifrån. Här, ge mig din utrustning så gör jag slut på de sista.” Elinor väntade inte på något svar utan tog hans utrustning gick emot de sista. Hon kunde se i ögonvrån hur Durant kämpade med att hålla balansen. Men sendan vände hon blicken framåt och började kämpa bättre än hon någonsin gjort. När det bara var två kvar så väntade hon tills en av dem måttade ett slag mot hennes hals och huvud och sedan så smet hon snabbt under och kom bakom hennes motståndare. Då passade hon på och stack svärdet i ryggen på honom. Han skulle inte dö, utan bara plågas ett litet tag. När den andre som var kvar fick se detta började han spring där ifrån så snabbt hans ben bar honom. Elinor tänkte att där fick de allt se vad en kvinna går för. Hon vände sig om och såg att Durant hade satt sig en bit ifrån och betraktat henne.
“Kom nu så går vi tillbaks.” Sa Elinor och hjälpte Durant upp. Han vägrade att ta emot hennes hjälp och istället så gick allt mycket långsamare. Efter en bra stund så började de närma sig lägret. Elinor hörde liv och ljud och ökade på stegen. Hon visste mycket väl att inte Durant kunde hänga med henne men ökade takten ändå.
“Elinor, vänta! Du vet att det inte går så snabbt för mig!”
“Du ville ju ändå inte ha min hjälp så, nu har du bara dig själv att skylla.” Elinor stannade ändå och väntade på att han skulle komma ikapp. När han gjort det så fortsatte dom att gå lite långsamt.
“Känner du också att det luktar rök?” frågade Elinor.
“Ja, men det är ju höst och då bränner de väl löv. Det borde väl du veta som kan allt” Durant blängde på henne. Elinor fortsatte gå som att hon inte hade hört vad han hade sagt.
“Det är ju lägret som brinner!” Utbrast Elinor och började springa.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *