Two Tears 004

13 mars 2007

När Elinor kom fram till äger platsen så bestämde hon sig för att hjälpa de skadade i första hand. Hon såg att alla skadade låg på ett fält i närheten av den ner brunna läger platsen. Det var mycket svårt att ta sig fram. Det var bråte överallt. och lika så människor. När hon äntligen kom fram till fältet bestämde hon sig för att börja med de som var mest skadad. Hon såg en man som låg och jämrade sig och hade bränn märken över hela kroppen. Elinor gick mot hans håll. Hon började med att nogrant tvätta såren. Sedan lindade hon dem. När hon var färdig med det och mannen mådde bättre så la hon honom på en filt. Nu gick hon fram till en gravid kvinna som hade brännsår på bennen och var orolig att barnet inte skulle klara sig. Elinor hjälpte den här kvinnan och många andra, sedan så gick hon och satte sig lite vid sidan om fältet och studerade De skadade. De som var värst skadade hade fått hjälp och låg för tillfälet och sov. Elinor önskade at hon kunde göra dessamms men hon insåg att hon måste hålla sig vaken ett bra tag tilll och hjälpa fler innan hon kunde få sova. När hon satt där och funderade kom hon plötsligt på att hon inte hade sett till Sara sen hon kommit hit. Hon brukade ju jämt hålla sig framme och hjälpa till när det hade varit en olyck av något slag. Elinor fick genast nya krafter och reste sig upp och började leta efter Sara. När hon hade letat på alla de vanliga ställen som Sara hade kunnat tänkas varit på så började hon fråga folket om någon hade sett Sara. det var ingen som hade gjort det. Hon tycktes ha gått upp i rök sen hon hade kommit itll lägret. Elinor såg en kvinan som hållde på att laga mat och gick fram till henne för att fråga om hon visste något om Sara.
“Nej, den sista gången jag såg henne idag var när hon var på väg till tvättstugan. Sedan har jag inte sett till henne något mer.” Elinor tackade kvinnan och gick iväg för att leta reda på var tvättstugan kunde tänkas vara. Till slut hittade hon en liten stuga i närheten av vattnet och började gå i riktning mot den. men det var inte lätt. Det var många som ville att hon skulle hjläpa dem. Men Elinor sa att hon hade annat att göra för tillfället och fortsatte ner mot stugan. När hon kom fram så öppnade hon förskiktigt den svartbrända dörren. När hon klev in så sved det i ögonen och hon fick en häftig hostattack. Nrä det värsta hade gått över så gick hon in en bit i stugan. Det var bråte överallt på golvet. Då tyckte hon sig skymta rött tyg. Hon gick fram och började gräva. Hon blev besviken då hon såg att det bara var en bit sönder rivet lakan. Hon fortsatte att leta en stund men sen så gav hon upp. Hon var precis på väg att öppna dörren för att gå ut i den friska luften då hon såg blont hår i ögonvrån. Hon rusade fram och böjed sig ner. Det var Sara! Hon skyndade sig allt hon orkade och gräva fram Sara. Sedan så lyfte hon mödosant upp Sara och gick ut. Väl ute så la hon varsamt ner Sara på marken och kände på hennes puls. När hon suttit så i flera minuter utan att känna något så lyssnade hon efter andetag. Hon la försiktig hande på Saras panna. Den var helt iskall. Elinor brast ut i den vildaste och mest hjärtskärande gråt. Hon grät tills hon inte kunde gårta något mer. Varför? Varför ska allt hemskt hända mig? Elinor snyftade hög ljut en stund till. Sen så vände hennes sorg till ilska. Det var hennes fel! Om hon hade hängt med de andra så hade hon kunnat rädda Sara innan det var försent. Men nu så hade kampen och Durant kommit ivägen och nu fanns det ingenting som kunde rädda Sara. Elinor reste sig upp och började springa ner mot vattnet. När hon kommit ut så att vattnat nådde henne till hakan så stannade hon. Hon bara slappnade av och kände hur hon sjönk längre och längre ner i havets djup…

Tweet about this on TwitterShare on FacebookGoogle+share on Tumblr

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *