Two Tears 007

17 mars 2007

Vinden tog tag i hennes hår så det fladdrade ut med ryggen. Elinor bilckade ut över det grågröna havet som vilt slog upp mot kanten på båten. Hennes blick sökte sig till konturerna av landet Gabon. Hon kunde se några oroande mörka moln långt där borta men det skulle dröja länge innan ovärdret var över dem. De skulle förhoppningsvis hinna fram till Dorze. Elinor gick till det lilla pentryt, hon tyckte fortfarande att det var lite jobbigt att vara där sen Sara hade dött. Men hon var så illa tvungen. Det var inte så många var kvinnorna ombord som kunde laga mat så den sysslan fick Elinor till störst del ta hand om. För några dagar sedan hade det varit hon som hade varit elev i köket, nu var hon läraren. Hon talade om för de något yngre flickorna vad det skulle göra och sedan så övervakade hon dem och hjälpt till. Nu var det helt plötsligt henne alla litade på och som alla kom till när de behövde hjälp. Elinor tyckte att de kunde gå till Sonja men hon höll sig undan. Hon tog hand om de som var sjuka och höll utrustningen ren. Elinor gick ofta till henne för att prata. De träffades jämt en stund varje kväll för att prata om dagen och berätta om deras tidigare liv.

När morgonen grydde låg de i hamnen i Dorze. De hade under natten kommit fram och lagt till. Dorze visade sig vara en stad med mycket liv och rörelse. Elinor kunde också skymta djupa skogar långt bort. Bakom skogen så reste sig bergen mot skyn. De såg ut att skifta i lila på så här långt håll. Elinor tog sina väskor och klev av med de andra. den här gången såg hon till att inte hamna efter som förra gången. Hon ville inte att det skulle hända igen. Om det inte hade varit för att hon hade gått och drömt, de sablans soldaterna och Durant så hade Sara varit vid liv och det hade inte skadats någon. Elinor visste att det inte var helt sant men hon kunde inte låta bli att skylla det på henne själv. Det var skönare att ha någon att skylla på. det tyckte i alla fall Elinor.

Den här gången kändes det som om det inte var lika långt att gå, hon visste inte om det brodde på att det var mycket mer att se på här, eller om det faktiskt var kortare. Åter igen så packade de upp och ställde upp barakerna. Eilnor fick höra att de skulle gå till krig först om två dagar så de behövde inte känna någon panik. Inte för att hon hade gjort det förra gången heller men det kanske vissa andra hade gjort.
Den här gången skyndade sig Elinor lite extra med sina sysslor för att hon skulle kunna leta rätt på en lätt utrustning och gå ut och träna. Hon smög förbi alla soldater som var ute och pratade. Hon gick in i vapen delen och började titta sig omkring. det var lite svårt att se eftersom det var så mörk där inne men efter ett tag så hade ögonen vant sig. Hon hittade et tsvärd som kändes bra och smög försiktig ut igen. Hon ryckte till lite när hon hörde att Durant var en av de som stod och pratade. Hon smög sedan tyst vidare tills hon kom utom syn och hör håll.
Efter en liten bits vandring så kom hon fram till en öppen plats som skyddades av höga träd. Här skulle hon nog kunna få öva lite ostört. Hon hade bara svingat några tag då hon hörde ett ljud. Det lät som om någon smög på henne. Hon slutade svinga och smög sig tyst in en bit i skogen. Efter att ha stått helt blickstilla ett litet tag så kom det fram någon ur skuggorna. När han klivigt fram helt i månljuset så hoppade elinor till det var ju Durant! Han måste ha sett henne och bestämt sig för att följa efter henne. Elinor tänkte att det var lika bra att hålla sig kvar i skuggorna för hon såg nämligen att han hade svärd. Men det var för sent. Hon såg att han styrde stegen rakt mot henne och tittade in bland skuggorna där hon stod gömd.
“Elinor! Du kan komma fram, jag har redan sett dig.” Elinor klev beslutsamt ut med svärdet i ett fast grepp. Hon visste mycket väl hur Durant kunde vara och nu var han dessutom lite berusad. Hon stirrade in i hans ögon. Han kunde inte fokusera blicken riktigt och då blev Elinor konstigt nog lite lugnare. När han var berusad var hon nämligen nittionio procent säker på att hon kunde slå honom i en strid med svärd. När hon såg att han höjde svärdet mot henne så jorde hon samma sak och gick mot den mörka gestalten. Månen hade precis försvunnit bakom ett moln så det vart lite svårt för Elinor att se, men hon trodde att hon fortfarande skulle kunna besegra honom. Han började röra sig mot henne. Hon var snabb på att svara med samma sak. Helt ofröberett på kastade han sig över henne. Elinor föll under hans tyngd. Hon var inte alls berdd på något sånt. Han skrattade till lite och satte svärdspetsen mot hennes hals. Elinor svalde hårt. Hon hade tydligen haft fel när hon trodde att han skulle vara lättare att besegra när han var full. Nu blev det bara farligare för henne själv.

Tweet about this on TwitterShare on FacebookGoogle+share on Tumblr

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *