Two Tears 008

18 mars 2007

Elinor kände hur hon började darra lite svagt. Hon visste att han mycket väl var kapabel att göra något sådant här mot henne. Då såg hon sin utväg. Hon hade helt glömt bort att hon själv fortfarnade höll ett svärd i ena handen. Det hade tydligen han också. Hon såg vreden glimta till i hans ögon.
“Du förlöjligade mig, du, du…” Elinor förstod att han syftade på den gången då hon hade hamnat efter och varit tvungen att strida. Hon kunde se att vreden nu var större än förnuftet hos Durant och därför måste hon handla snabbt. Hon försökte vrida svärdet lite uppåt så hon skulle kunna köra in det en bit i hans rygg för att få bort honom, men det var svårt för handen hade kommit i kläm. Hon kände att spetsen på hans svärd kördes in lite längre i hennes hals. Hon måste hinna! Hon försökte vrida sig lite för att få loss handen men det resulterade bara att svärdet kom ännu längre in. Hon kände hur han precis började trycka in svärdet som han vinglade till en aning. Svärdet kom lite längre från hennes hals och hon kunde rycka undan handen som höll i svärdet. Som tur var märkte inte han någont utan fortsatte trycka in svärdet. Just som hon kände att svärdet skulle genomborra hennes hals så körde hon upp svärdet lite i hans rygg. Han kved till och föll ihop en bit från Elinor. Hon visste att han inte skulle dö utan bara våndas och må dåligt ett tag. Hon skyndade sig fram och tog hans svärd. Det skulle hon ta tillbaka och rengöra som att inget hade hänt. Det var på håret för Elinor att hon hade klarat sig undan oskadd.

När hon kom tillbaka till lägret så hämtade hon genast några som kunde hjälpa Durant. Hon berättade inte vad som hade hänt. Om det inte hade varit för att hon hade varit så trött så hade hon gått tillbaks och fortsatt att träna. Men när hon mött Durant hade alla hennes krafter runnit ut i sanden. Hon bestämde sig för att gå och lägga sig för att vila och vara pigg i morgon. Men hur hon än försökte kunde hon inte somna. Efter att ha legat ett tag så klev hon upp igen. Hon letade fram en tunn ljusblå svepande klänning och satte på sig den. Hon gick fram till den lilla spegeln och tittade på sin spegelblid. Den person som hon såg där var en helt annan person än den som så förhoppnings fullt lämnat den lilla byn. Den personen var bara barnet. Fickan som mötte hennes blick nu var en ung dam som hade varit med om det mesta. Hon hade långt brunt hår och kinder som blivit rosiga av all frisk luft. Elinor vart fundersam. det kunde inte vara så många dagar sedan de lämnade Tarn. Men i spegeln såg det ut som att det hade gått flera år. Elinor gick ut i den friska luften och började gå mot skogarna och bergen.

Hon gick längs en liten bäck som hon hittat. den ledde henne igenom en mörk skog och efter ett tag fram till en liten sjö. Den var helt spegelblank och månen lyste glittrande ner. Elinor gick fram till kanten och tittade upp mot månen och stjärnorna. Eldflugorna lekte omkring henne. Då och då friskade vinden i och lekte med hennes hår. När hon stod där helt trollbunden så hörde hon mjuka lätta fotsteg bakom henne. När hon vände sig om för att se vem det var flämtade hon till. Han lade ett finger över läpparna för att hon skulle vara tyst och ställde sig brevid henne och tittade ut på sjön. Hon stirrade på honom. När han upptäckte det log han.
“Jag trodde jag aldrig skulle få se dig igen.” Sa Elinor när hon hade fått tillbaka talförmågan. För mitt där framför henne stod hennes ända riktiga kärlek, alldeles levande.
“Jag bestämde mig för att följa efter er när du åkte iväg. Allt blev så fel när du blev bortgift med den där soldaten. Du förtjänar någon som verkligen bryr sig om dig.” Per strök henne varsamt över kinden. “Och någon som du verkligen älskar.” Elinor tittade upp i hans varma bruna ögon. Det som hon såg där hade hon aldrig sett i ett par ögon förut. Det kändes som om hela världen försvann, kvar fanns bara de två. Elinor visste inte hur länge de bara stod så utan att göra något. De bara såg in i varandras ögon och det kändes som om de visste allt om varann. Till slut så kramade de om varandra och började långsamt gå runt sjön för att berätta vad som hade hänt sedan de senast sågs. Elinor hade så mycket att berätta. När hon var klar så kysste han henne lätt på pannan och sa att han aldrig skulle lämna henne igen. Elinor påpekade då att han nog var tvungen att göra det snart i alla fall och då började de båda skratta. Elinor visste inte hur länge sen det var sedan hon känt sig så här lycklig. Hon skulle nog gissa på aldrig. Även fast det låg ett krig framför dem och de kunde ju inte vara något par eftersom att hon var gift med Durant. Men i det ögonblicket så spelade det ingen roll. Så länge de hade varandra skulle de vara lyckliga, det kände Elinor på sig. När hon sedan tidigt på morgonen återvände till lägret kändes det som om hela världen var förändrad.

Tweet about this on TwitterShare on FacebookGoogle+share on Tumblr

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *