Two Tears 010

19 mars 2007

Det blev en lång och jobbig strid, Elinor hade ine för vana att strida några längre stunder, utan bara några få korta och ganska snart vart hon skadad. Det var inte någon stor skada utan mer ett litet skrpsår mot för vad de andra hade fått för skador. Men det var många fler på den andra sidan som också hade blivit skadade. Det var inte många som kunde strida kvar nu, de bästa hade redan blivit så illa skadade att de hade förts tillbaka. Elinor stred fortfarande för liv och död… (okej, kanske inte) långt in på natten. Till slut så var hon så övertrött att hon inte längre visste vad hon gjorde. Hon kämpade för att hålla ögonen öppna. Som tur var så var inte motståndarena i så mycket bättre skick. Striden slutade med att det var en man kvar från båda lagen som stod och kämpade, men efter att båda hade rusat emot varandra samtidigt så föll båda ner till marken. Elinor kämpade med de sista krafterna hon hade för att hjälpa alla skadade till lägret.

När alla till slut kommit tillbaka så var det redan morgon. Men ELinor gick raka vägen in till sin säng och slängde sig ner och somnade så fort hon slutit ögonen.

Vid lunchtid vaknade hon igen. Hon var fortfarade trött men hon orkade i alla fall gå upp. Men det tog tid att resa sig. Hela kroppen värkte och det kändes som att hon aldrig skulle kunna röra sig igen, men efter att hon mödosamt kommit upp kändes det bättre. Hon sträkte förskiktigt ut alla leder och sen satte hon på sig lite kläder hon hittade. Hon kammade igenom håret som vanligt och satte upp det med ett band. Sedan gick hon ut för att få sig lite frukost. Vid frukost bordet var det som vanligt liv. Soldaterna skröt om deras insatser före gående dag, trots att de flesta hade varit halvdöda när Elinor kommit och då kunde inte striden varit igång så länge. Fast hon vågade inte påpeka detta för då skulle de bli förbannade på henne och det räckte att Durant nästan hade dödat henne. När hon började tänka tillbaka på den kvällen så kom hon att tänka på Per. Hon måste försöka träffa honom igen. Hon bestämde sig för att senare samma dag gå till den plast där hon träffat på honom senast. När hon hade bestämt det så snabbade hon sig med frukosten och sprang sedan snabbt iväg för att leta reda på honom. Då slogs Elinor av en sak, hästen! Hon hade inte haft en tanke på den sedan hon kommit till slottet. Hon hämtade snabbt en häst som inte såg allt för trött ut och satte av mot slottet.

När hon kommit till den plats där hon lämnat hästen så var den borta. Det var någon som knytigt upp bandet och tagit hästen. Elinor red besviket tillbaka. Hon hoppades att hästen skulle få ett bättre liv än vad den hitills haft. När hon än en gång red förbi byn så fick hon åter igen en känsla av att hela byn bara var en fasad. Hon tänkte inte mer på det utan red vidare.

När hon kommit till stallet så skötte hon om hästen och gav sig sedan av för att söka upp Per. Hon gick först till samma ställe som dagen innan, men han fanns inte där. Hon fortsatte stigen för att kanske komma fram till någon by men det gjorde hon inte. Istället kom hon fram till en klippa, hon satte sig ner för att vila och betrakta utsikten ett tag. Det var hänförande, långt borta kunde hon skymta havet och fram för det kunde hon se berg som såg lila ut. Rakt nedanför henne så var den lilla sjön som hon och Per träffats på dagen innan. Hon hörde hovslag som kom närmare. Hon vände sig om och fick se en svart reslig häst. På hästen satt han. Hon reste sig upp och skynade fram. Men han gjorde ingen antydan till att hoppa av hästen.
“Jag kan tyvärr inte stanna nu, men vi kan väl ses här vid samma tid i morgon?” Han såg nästan lite bedjande på henne.
“Ja, det kan vi, men varför kan du inte stanna nu?” Elinor såg frågande på honom. Hon tyckte att det verkade lite underligt.
“Jag kan inte förklara det nu, men det är inget farligt, det lovar jag dig. Men lova att du kommer i morgon kväll.”
“Ja, jag lovar det.” Sedan var han borta och det var bara för Elinor att gå hem igen.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *