Two Tears 011

20 mars 2007

Sent på eftermiddagen kommer Elinor till lägret. Hon har varit borta nästan hela dagen men som tur är har ingen märkt det.
När hon kommer tillbaks så är det sammling. De sitter och diskuterar hur de ska kunna få juvelerna, kriget gick ju inte riktigt som väntat… Elinor hörde att de dagen efter skulle sätta ut några spanare på slottet som skulle försöka få reda på var juvelerna kunde vara. Senare skulle de komma tillbaka med informationen och då skulle de göra upp en ny, bättre plan.
Elinor var tveksam till att någon av de där karlarna de satte på posterna som spanare skulle få reda på något. Det skulle för det första inte komma in klädda som soldater från Tarn och efter som ingen av dem var speciellt liten och nätta, så skulle det nog bli lite problem för de att gömma sig också. Medans hon stod lite vid sidan om för att lyssna på vad som sades så bestämde sog Elinor för att själv rida till slottet för att försöka ta reda på var juvelerna fanns, men hon tänkte inte berätta för någon om hennes planer för hon förstod att ingen skulle ta henne på allvar. De skulle bara skratta åt henne.

Tidigt nästa morgon, före någon annan hade vaknat, steg Elinor upp. Hon klädde snabbt på sig ett par tunna byxor, en luftig tröja som gick upp en bit i halsen och sände på sig svärdet och gick ut till stallet.
Den här gången fick hon en fin, stark, skimmel. Elinor lovade att hon inte skulle glömma den här som hon hade gjort med den andra. Det kändes lite pinsamt tyckte hon, eftersom de hade märkt att en häst var borta och funderat på var den kunde vara.
Hon sadlade och tränsade hästen och red upp mot slottet en än gång. Hon kände igen sig bra nu och det var lätt att hitta. Byn tyckte hon fortfarande var lite otrevlig att rida förbi, så där brukade hon öka tempot lite.
När hon kommit förbi byn saktade hon av lite, men inte mycket. Hon ville hinna fram i bra tid. Hon hoppades innerligt att ingen skulle fundera vart hon tog vägen, eftersom hon varit borta hela dagen igår och kommer bli borta hela dagen idag. Men det fick hon tänka på ett annat tillfälle, just nu måste hon koncentrera sig på att inte bli upptäckt.
När kriget varit igång hade det inte varit så mycket folk på slottet, men nu när kriget var över var det väl lite annorlunda.
Hon lämnade hästen på samma ställe som förut och band den ordentligt den här gången. För kanske så hade den andra lyckats slitigt sig loss och rymma, men det var mer trolig att någon hade tagit den.
Elinor fortsatte den lilla biten fram till slottet till fot. Vakterna stod vid sina poster vid ingångarna, men den här gången hade hon inte så stor tur så att de stod och pratade, nej, nu stod de och tittade uppmärksamt omkring sig. Elinor funderade på hur hon skulle komma in, då hon kom på att det var lätt, det var bara att säga att hon hade ärende till en av soldaterna inne i slottet.
Hennes plan fungerade, de hade varit lite tveksam till en början, men till sist hade de släppt in henne.
När hon gick in så var det mycket mer folk än förra gången. Hon tog samma väg till den övre våningen som förra gången. När hon kom upp dit var det mycket folk. Hon började gå åt de håll som hon trodde att hon hade gått åt tidigare dag. Då kom det någon som halvsprang mot henne och knuffade till henne lite. Det var ingen hård knuff, men det räckte för att Elinor som inte varit beredd alls, skulle ramla. Hon försökte få tag mot väggen bakom sig, men den gled undan. I sista stund så lyckades hon komma på fötter. Då hon stod upp igen så såg hon att väggen bakom henne hade börjat skuits inåt lite. Det var som tur inte någon annan som hade upptäckt det.
Elinor puttade lite till på väggen och den gled in ännu en bit.
Hon fortsatte så ända tills hon kunde klämma sig in. Först så såg hon ingenting. Men efter ett litet tag hade ögonen börja vant sig. Det luktade lite unket här inne. Hon vände sig om för att skjuta igen dörren riktig så att ingen skulle veta var hon var någonstans. Hon trevade sig förskiktigt fram i mörkret. väggarna kändes kalla och fuktiga.
Efter att hon hade gått en liten bit så började det bli ljusare. När hon upptäckte det så skyndade hon på stegen lite. Då såg hon öppningen av tunneln. Det var ett rum hon kom fram till. Det var stort och luftigt och helt annorlunda än den trånga lilla tunneln, som man knappt kunde se något i. Det här rummet gick i vitt. Det hade stora fönster och stora, lyxiga, soffor. Längs väggarna stod det bokhyllor. Det här rummet måste fungera som ett bibliotek, tänkte Elinor. I ena änden av rummet fanns det ett stort skrivbord. Det låg inga papper på det och ingenting i lådorna heller. Elinor undersökte an liten staty som var det ända som stod på skrivbordet. Hon råkade komma åt det lite och fick en stor chock när golvet framför henne försvann.
Hon gick försiktigt närmare och tittade ner i hålet. Det såg ut som om det var ännu en tunnel här. Hom hoppade ner i hålet och landade på ett golv. Elinor försökte komma underfund med var hon kunde vara någonstans. Hon måste vara någonstans på det första planet, mot… hon trodde att det var mot skogen och bergen, men hon var inte helt säker.
Den här tunneln var trevligare och ljusare. golvet var av trä och det låg en lång röd matta på det, väggarna var av vit sten. Men även fast den var trevligare så var den mycket längre. Elinor trodde att den inte svängde så mycket och att hon fortfarande gick i riktning mot skogen.
När hon hade gått i något som kändes som en evighet kom hon fram till ännu ett litet rum. Det såg ungefär likadant ut som det förra, men det här var mindre och det fanns inga bokhyllor eller något skrivbord. Istället så var det ett bord i mitten av rummet. På bordet stod det en Glaskupol. Men det var tomt. Glaskupolen var låst. Elinor började leta efter nycklarna men hon kunde inte hitta dem. Hon gick fram och försökte få upp glaskupolen utan nycklar men det gick inte det heller. Då kom hon på att hon hade satt i några hårspännen i morse, före hon red hit. Hon drog snabbt ut dom ur håret och böjde till dem så att hon kunde stick in dem i nyckelhålet. Till slut hördes ett litet klickande och låste gick upp.
När hon lyfte av glaskupolen vart hon förvånad. Nu låg juvelerna här! Hon hade bara öppnat för att få någon ledtråd och det kunde vara de som skulle ligga här.
Plötsligt stelnade hon till. Hon hörde fotsteg eka utifrån tunneln. Hon tog upp halsbandet och spände det bakom halsen. Tur att hon hade tagit en tröja som gick upp lite i halsen idag!
Hon stängde glaskupolen och låste den igen. Sedan öppnade hon ett fönster och hoppade ut. Hon hade som tur var rätt när hon trodde att hon var på första våningen, det var bara någon meter till marken.
Hon sprang kvickt iväg när hon hade kommit på fötter. Hon sprang mot ängen för att slippa vakterna.
När hon kom fram till samma ställe som hon lämnat hästen blev hon glad. Den stod tack och lov kvar. Hon knöt snabbt loss honom och slängde sig upp och satte av i galopp mot lägret igen.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *