Two Tears 012

22 mars 2007

Håret fladdrade hela tiden framför ögonen och det började bli mörkt ute. Hon var svettig av ridturen men frös samtidigt av den kalla vinden.
När hon var framme vid lägret så var det nästan helt kolsvart. Hon kunde höra glada skratt och rop en bit bort.
Hon smög längs skuggorna tillbaks för att lämna hästen i stallet.
Nu när hon skulle möta Per vid klippan så behövde hon ingen häst.
Hon ryktade snabbt av honom och ställde in hästen i en ledig spilta. Därefter gick hon iväg längs den lilla stigen som ledde fram till bergen.
Hon höll sig väl dold av skuggorna för att ingen skulle se vart hon gick. hon ville inte bli upptäckt, då skulle hon vara tvungen att förklara och det hade hon inte tid med.
När hon hade kommit in en bit i skogen så såg hon bara någon meter framför sig, sen var det helt svart. Det kändes som om träden stirrade på henne och skulle gå till annfall vilken sekund som helst. Då och då lyste månen upp en liten del av skogen i ett vitt, läskigt sken. Elinor rös till och fortsatte vidare.
Ibland höll hon på att snava över stockar eller stenar som låg på stigen. Varje gång så fick Elinor andan i halsen och hjärtat slog snabbare.

Hon äntligen kom fram till den lilla gläntan där hon och Durant hade slagits en gång. Den var väl uppbelyst av månens starka sken. Elinor gick in på stigen som ledde till sjön. Då tyckte hon att hon hörde något som knakade bakom henne. Med bankande hjärta snurrade hon sig hastigt runt.
Hon stod länge och spanade in mot skuggorna utan att se något.
Till slut gick hon vidare längs den slingriga stigen.
Hon förstod inte vad det var med henne. Hon brukade vanligtvis inte var så mörkrädd. Tvärtom hade hon trivas i mörkret.
Efter att ha gått yttligare en bit kom hon fram till sjön. Hon fortsatte vidare utan att notera skuggan bakom henne.
Det var jobbigt att gå upp för stigen nu på kvällen. Hon såg inte alla hål och gropar och det hände då och då att hon snavade. Men hon fortsatte på i samma tempo hela tiden.
Hon började se havet långt där fram.
Elinor kom fram till den plats där Per och hon hade stött på varann tidigare dag. Nu när hon tänkte tillbaka på det så kändes det som om det hade varit en mycket längre vandrig nu än föregående dag.
“Elinor! Här framme!” Hon tittade upp och fick se den ståtliga hästen. Bervid den så stod Per. Hon sprang den sista biten och föll i hans armar. Han gav henne en röd ros och kramade henne länge och hon kände att det var motvilligt som han till sist släppte henne. Han strök henne försiktigt över kinden och log. Hans varma leende tycktes smälta allt inom henne. Nu fanns det ingen annan plats i hela världen. Bara de två och just nu.
De satte sig på kanten till klippan för att prata, de fortsatte samtalet där de hade slutat sist.
De hade inte hunnit prata så lång stund innan en skugga föll över dem.
Båda vände sig om samtidigt för att se vem eller vad det var som hade uppenbarat sig bakom dem. Elinor skrek förskräckt till och for upp.
“Vad har du här att göra?!” Elinor gormade ursinnigt åt Durant som hade förföljt henne upp hit. “Har jag inget privatliv eller en chans att vara ifred?!”
“Vi är gift! Vi ska inte ha några hemligheter för varann!” Durant såg överlägset på henne och flinade. Elinor suddade snabbt ut det flinandet genom att ge honom en rungande örfil. Då blev han tvärarg istället.
Han blev helt röd i ansiktet och det såg ut som att han skulle spricka vilken sekund som helst. Durant drog snabbt sitt svärd. Elinor var precis på väg att dra sitt för att än en gång sätta honom på plats, då hon upptäckte att hon inte hade sitt svärd med sig. Hon hade tagit av sig det tidigare.
Per ställde sig snabbt mellan Elinor och Durant när han såg vad som höll på att hända.
“Du rör inte henne.” Om Elinor hade varit Durant skulle hon springa därifrån som en rädd liten mus när hon hörde Pers tonfall. Det var så allvarlig, befallande och rysligt så att det gick en rysning längs hennes ryggrad. Men Durant blev bara ännu argare. Han tog ett steg närmare Per och utan att de märkte det så kom de närmare klippans stup.
Plötsligt så knuffade Durant till Per ordentligt så han började falla. Försent insåg Elinor vad som höll på att hända.
“Nej!” Hennes isande skrik ekade ihåligt mot bergen då hon såg sin enda kärlek falla ner för stupet mot det spetsiga bergen långt, långt där nere.

Tweet about this on TwitterShare on FacebookGoogle+share on Tumblr

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *