Two Tears 013

25 mars 2007

Elinor stod blickstill och det kändes som om hon var helt tom och kall inombords. Långsamt rullade två tårar ner för hennes kind.
Då plötsligt omgavs hon av en skimrande blå aura. Hennes tidigare lite solbrända hy hade blivit isblå och hennes bruna hår var silverblått. Istället för de kläder hon hade när hon red hemifrån hade hon en slags rustning till överdel och sedan var det en stor blå bal kjol som pöste fram. I ena hande höll hon ett svärd, i den andra höll hon den röda rosen som hon tidigare fått av Per.
Hon kände vid sin hals. Juvelerna hon hade stuligt från slottet och hängt runt sin hals hängde kvar. Det var juvelerna som omgav henne av en blå aura. Durant som stod kvar lite bakom henne såg helt förskräckt ut. Hans små, brun, livlösa ögon var uppspärrade av förvåning.
Han backade några steg och höll upp svärdet som ett skydd framför sig.
Elinor spände sina nu isblå ögon i honom och höjde svärdet lite.
Hon hatade den här mannen mer än någon annan på hela jorden. Det var han som hade dödat Per. Han had knuffat honom över stupet för att han var avundsjuk. Per hade verkat så mäktig i hans ögon och då hade han velat röja honom ur vägen, så att han själv kunde framstå som en hjälte.
Elinor var själv också förvånad vad som hade hänt med henne. Hon var så annorlunda. Hon såg inte bara annorlunda ut på utsidan, hon kände sig annorlunda på insidan också.
Ju mer hon stirrade på Durant, ju mer avsky kände hon för honom. Han hade dödat hennes enda riktiga kärlek för att hans ego var så enormt stort. Ju argare hon blev dessto starkare blev auran som hade bildats omkringe henne. Till slut var den så lysande att Durant fick knipa ihop ögonen när han tittade åt hennes håll.
Då när auran var som störst så sprängdes den. Hela världen omkring Elinor försvann i tomma intet. Allt vart vitt. Hon trodde för att ögonblick att hon kommit till himmlen men varför skulle hon ha dött?! Hur kunde hon ha dött?!
Men efter ett tag så kom hon tillbaks till klippan. Durant var borta. Bara försvunnen. Hon tittade länge omkring sig innan hon hoppade upp på Pers häst som stod en bit därifrån och betade som om ingenting hade hänt. Det var nästan skratt retande tyckte Elinor.
När hon skulle ta tyglarna i sina händer så upptäckte hon att hon fortfarande höll på en röd ros och ett svärd.
Hon flämtade förskräckt till när hon såg att det rann blod på sväret. Hade hon dödat Durant trots allt? Svärdet hade definitift inte varit blodigt när hon hade “sprängts”.
Detta blev bara mer och mer konstigt. Nyss var jag en person som ville bli kvinnlig krigare men fick inte. Nu är jag någon slags övernaturlig varelse, tänkte Elinor medans hon red bort mot slottet för att lämna tillbaks juvelerna. Nu när hon visste varför de var så värdefulla så ville hon inte ha dem. Hon ville bara vara som hon var förut och oroa sig om vardagliga problem. Detta kallade Elinor inte för vardagliga problem. Det här var allvarliga, övernaturliga problem.

Tänk att så mycket kunde bli annorlunda på bara ett par dagar. När hon reste iväg på den här resan så hade hon inte haft så höga förväntingar. Hon visste ju att hon inte skulle få kriga själv ändå så. Men Saker hade tagt lite annorlunda vändining.
Nu var hon framme vid slottet. Auran var fortfarande kvar men den var inte lika stark som tidigare.
När hon gick in i slottet behanlades hon som en kunglighet. Ingen av dessa människor hade sett något liknande i hela sitt liv. Hon sa att hon ville tala med kungen och drottningen genast.
Hon fick inte sitta och vänta så länge innan kungen och drottningen kom. När Elinor hade förklarat situationen för dem så satt de tysta ett tag och begrunade vad hon hade sagt. Till slut återfick kungen talförågan igen.
“Ja, då är det väl bara att at av juvelenra och se vad som händer.” Elinor och drottningen höll med kungen.
Men det visade sig att det inte skulle bli riktigt så enkelt.

Tweet about this on TwitterShare on FacebookGoogle+share on Tumblr

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *