Under fullmånens kalla sken

20 oktober 2004

“Nu ska du dö!” Ropet ekade bakom dem, fasansfulla skrik hördes. Ancor sprang med sin gråtande dotter Tamika i famnen, hans fru Adela följde tätt efter. De snötyngda grenarna böjde sig över stigen de sprang på. De sprang, sprang för sina liv. Ropen och skriken bakom dem blev fler och fler. Adela vände sig om och skymtade då lågor som sträckte sig upp mot skyn. Det kändes i hjärtat att se sin egen by brännas upp. De fortsatte att springa, djupare in i skogen.
“Nu är det bara en liten bit kvar till stället där vi kan övernatta”, sade Ancor till Adela. Skogen blev nu allt mörkare, endast snön lyste upp stigen för dem.
“Allt kommer att bli bra”, sade Ancor till Tamika. Till slut kom de fram till en glänta.
“Här är det, nu är vi nog säkra”, sade Ancor och stannade. Han gav Tamika till Adela som lade sig med den lilla flickan under en gran för att försöka få henne att somna. Ancor blickade upp mot himlen, fullmånen kastade sitt bleka sken över gläntan. Gläntan låg uppe på en liten höjd och härifrån brukade man ha en väldigt vacker utsikt på dagen. Men nu på natten syntes bara mörka skogar och snötäckta fält. Tamika hade tystnat nu, även Adela verkade sova. Ancor satte sig ned och mindes sin barndom i byn som han just flytt från. Den hade varit mycket lycklig och han hade varit full av framtidsdrömmar. Drömmar som fortfarande hade funnits där för en halvtimme sen, men som nu var krossade av de där banditerna som kommit och anfallit byn. Som tur var hade han inte gått och lagt sig när de anföll. Men de flesta hade gjort det och de levde troligtvis inte nu. Ancor begravde sitt ansikte i sina händer och började gråta. Snöflingor hade nu börjat dala ned från skyn, alltmedan månen kastade sina kalla skuggor omkring sig.

Tweet about this on TwitterShare on FacebookGoogle+share on Tumblr

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *