Underland

14 mars 2008

Krigare krigar, borgar brinner,
himlen är röd och floden är röd,
rinner av rödaste blod.

Jag står i min stråhatt och ser på allt,
hör skriken och larmet, tror mig vara
utanför allt, ovanför allt. Seren.

Men det gäller också mig! Mitt liv!
Min karma! Så jag går ner på fältet
bland krigande galningar, ger en dryck vatten

åt törstande man. “Här har du din vän,
en sista slurk innan floden du når,
den svarta Styx, innan Karon dig tar.”

Mannen dricker, hostar, ler matt –
och drar sin sista suck, dör.
Själv reser jag mig, säger: “Pax, broder –

ja pax alla bröder, pax, pax, vi måste vila!”
Men ingen hör mig och larmet fortsätter,
kriget går vidare, skriken och skränet.

Så jag går, “jag tar min hatt och jag går –
jag går”. Slaktanden fortgår, själv far jag undan,
far bort i den bleknande gryning, mot annat land,

annorlunda land. Ett land utan krigsfolk,
ballistas och trossar, utan pansar och blod.
Ett land för dig, och ett land för mig –

ett land för hoppfulla, land för landsbygda.
Ett land för bisurr och “kornknarr, sänghalm”.
Ett underligt land, ett underland.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *