Undersköna skrin

8 december 2015

Undersköna skrin.

Nora klev ut i kylan och höll upp dörren åt personer som också var på väg ut bakom henne. Värmen från salong två och doften av popcorn inne på Filmstaden kändes långsamt väldigt långt borta. Vintern hade kommit på allvar till Malmö, hon kunde inte komma ihåg när det hade varit så här mycket snö i oktober senast. Stora drivor av snö hade plogats upp till vallar längs med vägarna, vid busshållplatserna hade man behövt skotta ut gångar på strategiska platser för att matcha bussarnas dörrar. Det liknade två gluggar i en tandrad på sina ställen. Men behovet var stort, vintern hade kommit snabbt och brutalt. Det var först för några dagar sedan som plogbilarna hade lyckats stabilisera staden för trafik och fotgängare. Något sånär.

Hon drog åt jackan runt sig och stoppade händerna i fickorna innan hon gick diagonalt över Davidshallsgatan från biografen för att fortsätta längs med Storgatan.

Precis vid trottoaren på andra sidan gatan stannade hon till vid en bokaffär och tittade in i skyltfönstren. Hennes systers favoritbutik, Science-Fiction Bokhandeln, som sålde böcker om exempelvis science fiction, drakar och japanska tecknade flickor med grönt hår. Förändring. De hade alltså till slut tagit bort Jack Skeleton från hans plats, förut halvt sittande med ryggen mot ett hörn. Denne långbenade och köttlöse karaktär från hennes systers favoritfilm genom tiderna. Enligt hennes syster, också den bästa julfilmen genom tiderna. Istället hade de i skyltfönstret placerat ett svartlackat bord på ett utsläppt tygstycke i klarrött som slingrade sig ner mot glaset. På bordet hade de placerat en hög svart trollkarlshatt och ett par gulnande handskar låg prydligt hopvikta bredvid hattens kant. En trave böcker utan urskiljningsbara omslag var staplade jämte hatten, med vilje, men på ett sätt som skulle få det att se ut som de hade blivit ditslängda i all hast. Tydligen var det tema magi i butiken för tillfället. Människor behövde nog förnyelse, tänkte hon. En fläkt av det nya är ofta det som får dem att återvända, i det här fallet, till en butik.

Nora började långsamt pulsa fram i snö som rörde sig lite under hennes fötter för varje steg hon tog. De på stadsförvaltningen verkade fara fram i skift förbi henne för att ploga rent alla vägar. Drivorna av snö här räckte nästan Nora upp till midjan där hon gick fram. Trottoarerna var lite sämre efterhållna, så typiskt, det var ju på dessa hon gick.. Hon kunde se St. Petri läroverk längst bort i blickfånget. Skolans namn syntes inte nu i vintermörkret, fast det fanns ju där ändå. En mäktig och mörk byggnad på avstånd.

Det må så vara att ett skyltfönster borde byta tema då och då. Det hade hon inga problem med. Men allt mår inte bättre av förnyelse, eller någon form av nystart. Nora tänkte på filmen hon hade sett ikväll. Den hade varit en nyinspelning av en film hon hade sett förut, som yngre. Alltid samma visa, för en del regissörer kunde inte låta bli att peta i en övrigt godkänd filmisk upplevelse. Istället för att vara sanna mot originalhistorien flummade de ofta ut och lät datorgenererade filmeffekter fullkomligt dränka en produktion till halvt oigenkännlighet. Antingen det eller så blev det nystart på ett särskilt populärt tema, för att locka en yngre generation.

Hon minns det själv för väl. Som tonåring hade hon och hennes yngre syskon exponerats för teenage mutant ninja turtles. Och bara för några år sedan så var det dags igen. I jobbet som förskolelärare hade hon nämligen rätt så bra koll på vad barn tyckte om och vilka lekar de lekte som var färgade på något sätt av populärkultur. Nu var ninjasköldpaddorna tillbaka med en ny våg av leksaker, filmer och skrivbordsunderlägg, bara för att nämna några av ”omkring filmen” produkter. Produkter som var tänkta att öka barns konsumtion. Konsumtion kräver produktion, att producera kräver utnyttjande av resurser. Resurser som många gånger är ändliga. Om människor inte har något att leva av till slut så har konsumtionen till slut gjort slut på barnens fantasi också. Bara en torr planet, förbrukad in i det sista utan en chans för den att återhämta sig. Människan som art borde lära sig att göra om, göra rätt. För fantasins skull.

Kasinot på andra sidan kanalen var som en upplyst julgran med alla sina frostade lampor. Snön låg som färgad kristyr vid ingången och längs med de långa lysrören vid taken. Det såg inbjudande ut, vilket såklart var meningen med hela konceptet. Här inne är det varmt, här inne kan man få något som värmer innanför skjortan, verkade lamporna säga. Men till ett högre pris än vanligt. Men vad rör väl dyra drinkar den som kunde bli en möjlig vinnare på face down black jack eller texas hold ’em?

När Nora gick över den anrika Fersens bro lade hon märke till att det nästan inte var någon trafik alls ikväll. Visst, hon kunde höra trafik lite så i fjärran, ekon av motorljud som tonade ut mellan husen nedanför Slottsgatan och i närheten av Stortorget. Men det brukar alltid röra sig mer på vägarna här omkring. Åtminstone bussar. Hittills hade bara plogbilarna passerat henne ikväll, det borde vara fler fordon i omlopp. Speciellt på en fredagskväll, alla var vanligtvis på väg till någonstans. Det kanske låg lite i det som Susanne ibland pikade henne för – att skåningar får säsongsfobi så snart vintern kommer på riktigt. Ingen vågar sig ut på vägarna, och ”gör ni det så kör ni 30 på 70 väg”, som Susanne brukade säga. Nora smålog lite överseende. Susanne var från Östergötland, där var det väl lite annorlunda med isen och snön än här? Det var ju inte så att vintern bar med sig snö varje år i Skåne. Inte på samma sätt. Här fick man vara mer flexibel, hitta de snabba lösningarna på vädrets nycker. Det var väl havets fel… och någon luftström. Alldeles säkert.

På tal om Susanne så var det snart dags för dem att träffas över en kopp kaffe. Det kändes så. Hur länge sedan hade det varit nu igen? Tre veckor sedan sist? En och en halv månad? Tänk vad livet ibland bara stannade av när man hade händerna fulla. Jobb. Planeringsmöten och lite mer planering ovanpå det. Sedan hade ju Susanne familj också, till skillnad från henne. Nora fick ofta boka en tid med Susanne nuförtiden, för att få till något tjejfika då och då. Inte som när Susanne var nyinflyttad till Skåne och de bägge var lagom tramsiga elever på Malmö Högskolas lärarutbildning. Kvällarna var då vigda åt studier, tjej-middagar och långa, förtroliga samtal. En del av henne levde nu på lånad tid som ensam-stående ”tjej”. Förr eller senare behövde hon inse att hon inte kunde umgås med Susanne och andra väninnor som när de var studenter.

Nora var nog en av de sista i bekantskapskretsen som inte var sambo eller gift. Det var skit att vara ensam. Å andra sidan kunde hon ju bara spontant bara gå och se en film på bio, som ikväll. Susanne och de andra behövde planera in en liknande kväll med heta linjen till möjliga barnvakter och framförallt hålla tiden så att de var hemma lagom till barnens sovtid. Andra hade fått ge avkall på en sådan ”lyx”, när deras barn blivit för mammiga eller pappiga. Om bara pappa eller mamma dög så fick dessa föräldrar säkert återvända till biosalongen, dansstället, teatern eller konsertlokalerna när barnen fyllt tio eller i värsta fall femton år.

Hon sökte efter liv. Nere i slottsparken kunde hon se ett par vandra på gångvägarna. Precis när hon själv vände in mot parken passerade en man med en livlig berner sennenhund, som bar en boll i munnen. Men inte många fler var här just nu. Det var nog för kallt för de flesta. Snö började långsamt falla igen. De små flingorna virvlade runt sig själva under ljuset från de höga, gröna gatlamporna. Lamporna liknade blåklockor till formen, fast utan blad. Som om en jätteblomma hade fällt bladen inför vintern.

Monika Gorets skulptur ”Ormet” var kuslig så här på kvällen. En grottöppning, med ett ormhuvud som diskret sänkte sig ner bakom kanten av den stenbelagda öppningen. Ett rovdjur som stilla verkade iaktta sin tilltänkta måltid. En effektiv skulptur på kvällen, ifall man letade efter något som kunde skrämma. Men varför behövde det vara så? Det var ju exakt samma skulptur på dagen. Nora brukade vistas i Slottsparken ganska ofta med sin mobiltelefon, hörlurar och en spellista efter jobbet, med det allra senaste från musikens värld. Patetiskt egentligen. Instängd i sin ”bubbla” betraktandes de andra istället för att själv interagera med människor och involvera sig själv i deras liv. Hon hade femhundrafemtiosex vänner på Facebook men träffade kanske tre-fyra stycken sporadiskt i det verkliga livet. Kanske kunde hon räkna in ”Ormet” till de som hon regelbundet träffade med? Hon visste inte hur många gånger hon passerade den under dagen, men det var nog någonstans mellan samma antal som fingrarna på handen. Ett medianvärde på det var 3, tänkte hon. Det var ju så nära att ta sig från lägenheten i Gamla Staden, över Slottsgatan och att strosa runt i Slottsparken.

Då såg hon det. Hade hon inte gett föremålet en andra blick hade hon säkert avfärdat det som en del av en sten, vegetation eller något annat som snön dolde. Precis inom gatljusets räckhåll en bit ifrån skulpturen låg en rektangulär form. Hon gick fram och hukade sig, borstade bort snön från det innan hon höll det in i ljuset. Det var ett skrin. Ett tungt mörkbrunt skrin i trä, med grova metallbeslag på kanterna. Metallen var lätt bearbetad och bucklorna hade uppstått med vilje. Låset hade en underlig form och den nyckel som skulle öppna den behövde vara mycket speciell.

Nyckelhålet hade nämligen inte ett vanligt hål, det var utskuret för inte mindre än fem pinnar, alla i olika tjocklek. Hon vände och vred på det. Vid en närmare titt fanns det vad som såg ut att vara grova runor längs med lockets långsida och på kortsidorna. Ingen stor text men i alla fall. Märkligt. Nej, inte märkligt. Mer bisarrt än märkligt. Det rasslade lite när hon skakade skrinet, ungefär som om någon hade låst in pastaskruvar i det. Ljudet hade ett jämnt flöde som påminde om något litet – i en stor mängd, som kasade och hasade när hon vände det i olika vinklar. Nyfikenheten visste inga gränser, frustrationen steg eftersom hon visste att hon inte skulle kunna öppna det. Hon såg sig om men fann ingen inom synhåll som kunde ha tappat den. Var den kanske placerad avsiktligt? Det kanske var ett skämt. Någonstans fanns det en dold kamera och inom kort kanske ”något” skulle hända, som sedan lades upp för allmän beskådan på youtube eller någon annan digital plattform. Sociala medier var i sanning en tillflykt för asätare.

Nora tog skrinet under armen och gick tveksamt ett par steg från fyndplatsen. Hon borde nog göra det rätta, att lämna in det till polisen. Någon saknade säkert det redan. Men vem? Det såg väldigt gammalt ut. Som om det hörde hemma på ett museum. Inte stöldgods väl? Skulle hon bli misstänkt i så fall? Nu hade hon ju smetat ut fingeravtryck på hela ytan, så vad skulle de tro? Hon som annars aldrig hade snattat ens. En riktigt reko medborgare med andra ord.

Hon borde gå hem nu. Det var kallt, snöandet tilltog och hon ville inte gärna var en måltavla för potentiella ljusskygga personer med ont i tankarna. Inte för att hon trodde det var någon fara, fast man skulle aldrig säga aldrig. Malmö kunde vara en våldsam stad ifall man hamnade på fel plats på fel tid. Den tiden kunde mycket gärna var här och nu. En kall våg spred sig från hennes bakhuvud och ända ner till tårna. Plötsligt ville hon hem. Den obeskrivliga känslan av att med ens veta att hon hade varit ute alldeles för länge, ensam på kvällen, i en miljö som på ett sätt uppmuntrade människor att bli potentiella förövare och offer, slog till som en kalldusch.

Nästa övergångsställe var i korsningen mellan Malmöhusvägen och Västergatan, men då det inte var någon trafik att tala om kanske det gick att smita över gatan tidigare. Nora gick över det snöklädda området som låg emellan, och utanför gångvägarna, hon behövde verkligen pulsa – här hade ingen varken skottat eller plogat. Men det blev ändå som en genväg. En ny skulptur närmade sig henne med varje steg hon tog; Ernst Billgrens ”Diana”. Den var märklig men hon gillade att det var rörelse i den. Råddjur på språng och en pelare av olika djur som huvudelement. Nu var det mesta snötäckt men i vanliga fall kunde man se alla rådjur och till och med ett litet koger. Det mesta doldes nu av ett prydligt täcke snö som följde skulpturens form villigt. Upplyst inifrån bröt den normen lite, då de flesta skulpturer hade spotlights riktade mot sig.

I ögonvrån… om Nora inte visste bättre… det kom rök ifrån toppen av skulpturen. Rök, nej, det var ett regelbundet avbrott. Någon som andades. Två ögon som glimmade. En stor utbuktning hade vuxit ut på skulpturen, någon… eller något, rörde sig ovanpå. Varför såg hon inget förut? Hon stannade i sina steg och ångrade sig genast. Gå! Gå! Bara gå, Nora! Men hon kunde inte. Vad i hela…

Delvis flimrande upplyst av skulpturens ljus framträdde ett underligt ansikte. På ett sätt barnsligt, på ett annat sätt väldigt ålderdomligt. Högt pannben med insjunkna ögonhålor, en ovanligt spetsig näsa och en bred haka som slutade i ett mörkgrått bockskägg. Leendet med den breda munnen nådde inte ögonen, som var som två gnistrande bergskristaller. Till ansiktet hörde en kropp. Liten och kraftig, lite större än barnen på förskolan där hon jobbade.. ja, grövre benstruktur och oroväckande stor muskulatur. Med det här var inget barn. En mycket underlig liten människa, en kortväxt person, fast större än de hon hade träffat. Tyst gled den skäggiga lilla människan ner från skulpturen. Han, för det var ingen skäggig dam, betraktade henne noga och Nora kände sig uppmätt som hon var en älg och den lilla människan en jägare. Det hela var enormt obehagligt. Hon kunde fortfarande inte röra sig. En skräckblandad förtjusning och nyfikenhet hade frusit fast hennes fötter.

”Du ser mig?”, fortsatte han.

Rösten lät konstigt förställd i all sin otäcka nyans. Som en björns grymtande och en människas hesa röst samtidigt. En kedjerökande människa. Underlig dialekt också, definitivt varken mamlöitiska eller ens skånska, en uppsvensk brytning som hon inte kunde placera.

”Hon ser mig?!”, sade rösten igen, nu uppmanande, men Nora kunde inte förmå sig att svara. Den lilla människan klev runt på sidan av skulpturen och stod snart bara någon meter ifrån henne. Det såg inte alls ut som en liten människa. ”Om hon ser mig, har hon något som är mitt?”

Nora blev kallare på insidan än kylan som fanns utanför kroppen. Skrinet!

”Har hon något som är mitt, hon som kan se mig? Hon ska inte vara rädd,”, det sista lät inte alls övertygande, ”hon ska bara ge mig det som är mitt.”.

Vem var det här? Med en gnutta irritation som med ens tog tag i henne bestämde hon sig för att ignorera – vad nu det här var, ett skämt, någon småväxt galning som fått för mycket att dricka eller hade glömt ta sina piller. Hon skulle hem! Ett hastigt steg till höger blev snabbt blockerat av hans hand. Han böjde sig ner och handen klämde åt så hårt om ankeln att hon fick bita ihop ett gnyende läte. Hur hon än försökte kunde hon inte ta sig loss.

”Släpp mig! Vad håller du på med?” Ingen respons. ”Men ta och släpp mig, ditt svin!” Hur i hela världen kunde någon så liten stå pall för hennes krumbuktande försök att ta sig loss. Om det vore en kortväxt person vägde den ju inte så väldigt mycket mer än ett barn. Men hon kom… inte… loss!

Han tittade upp mot henne och log. ”Hon ser mig, nu känner hon mig med. Har hon min nyckel, min undersköna nyckel?”

”Jag vet inte vad du snackar om, men släpp mig då! Vad har jag gjort dig?” Något fick honom att släppa, kanske desperationen i hennes röst skrämde honom? Eller var det faktumet att hon faktiskt talade sanning och det lät övertygande? ”Fy för! Vad är du för en sjuk människa som överfaller folk?

Hans utseende såg mer raggigt, oborstat och vildsint ut än tidigare när han tog några steg bakåt för att betrakta henne igen. Nora lade för första gången märke till hans kläder. De var inte ”moderna” eller vad man skulle kunna säga. Grova, stora skinnkängor, med vad som såg ut att vara metallspännen runt benen i något underligt mönster, höll upp den bastanta kroppen. Han bar tjocka byxor som delvis doldes av en stor djurfällsrock. Om midjan var ett bälte i liknande stil som på kängorna. Det var svårt att urskilja färger eller form ordentligt i det matta ljuset från skulpturen.

På huvudet bar han en luva som hängde ner bakom nacken. Den fick de spetsiga öronen att framträda som små vassa bergstoppar. Spetsiga öron!

”…vad är du för människa…?”

”Han inte människa.”

”Inte människa?” Nora hade redan vant sig att inte människan talade om sig själv i tredje person. Det var konstigt hur flexibel människan var inför främmande saker. Hon spände sig och höll nästan andan och kände att hon egentligen inte behövde fråga, nu när han vände sig lite mot ljuset – och avslöjade ansiktets drag. ”Vad är du för något?”.

Hans leende hittade lätt till ansiktet, som förut. Och som förut var det inget vänskapligt leende. ”Han är troll – Collandugg. Han letar efter hanses tillhörighet. Tillhörigheten försvunnen i det stora vita.”. Han spände ögonen i henne. Något sade henne att det var slut på lekarna. ”Hon SER mig! Hon har hittat underskön tillhörighet, tror Collanduga. Annars hon inte ser mig. Ge honom undersköna tillhörighet, måhända hans nyckel.”.

Vad sjutton? Vad har blivit av världen? Ett troll – var någon rolig eller? Hon hade kanske gissat på tomte först, men vem bestämde hur antingen eller skulle se ut? Om inte han hade stått framför henne precis nu skulle hon ha sagt att troll inte fanns. Det är något som bönderna förr i världen skrämde småbarn med. Det visste ju alla. Men de var inte riktiga. De kunde inte vara riktiga, nej de fick inte vara riktiga. Men ändå, så stod här en liten man, ett sagoväsen, framför henne och krävde tillbaka något som hon snart till slut skulle behöva ge upp. Mer gärna än något skulle hon gladeligen återlämna det som låg i hennes djupa jackficka, bara hon fick slippa den här lilla mardrömmen.

Trollet låste de små ögonen på hennes hand, som hade glidit ner i jackfickan och nu klamrade om skrinet som om det vore död mans grepp. Trollet såg upp från fickan till henne och verkade munter, som med vissheten om att han hade vunnit.

”Hon ger mig det undersköna i hennes ficka.”. Upphetsningen över att snart få hålla i något som tillhörde honom gick inte att ta miste på. Det var något som han verkade ha väntat på. Något förlorat som var hans, som snart skulle återvända till ägaren igen. Han knarrade till som en gammal dörr. Det var ett sällsamt ljud. Nora var övertygad över att hon hade sällat sig till den lilla, säkert försvinnande, lilla skara som hade hört det. Det fanns något ursprungligt över det.

Nora grävde fram skrinet och fick precis ut det ur fickan, med hand och allt. ”Menar du det här?”. Skrinet nästan hypnotiserade trollet och han följde det med blicken som en hund följer ett hundkex. Så nära, så väldigt inom räckhåll.

”Undersköna skrin…”, viskade trollet.

”Bara ta det men sedan lämnar du mig ifred, förstår du mig?”. Hon försökte låta auktoritär.

”Hon ger honom, han ger fri lejd.”.

”Bra!”. Det var ingen affärsuppgörelse på det sättet. Krävdes inget handslag, hon hade nog inte velat skaka tass med ett självutnämnt troll när allt kom omkring. Hon räckte fram skrinet till honom. ”Här, ta det. Nu ska jag hem och nåde dig om du följer efter. Jag ringer polisen snabbare än du tror och så får de ta hand om dig:”.

”Fina.” Plötsligt rasslade det till i skrinet, så snart det var i trollets ägo. Nora tittade storögt på det. Dova raspande och krafsande ljud kom inifrån. Som… om något ville ut. ”De små känner Collandug nära. Husbonde över tillhörighet.”. Han skiftade blicken från henne till hennes händer och blev som i trans.

Nora tittade på sina händer oförstående innan hon förstod att vad trollet nu verkade åtrå var hennes fingernaglar. De sken till kort i nattljuset när hon vred på händerna. ”För Djävulen, vad är det för fel på dig?!” Det här var kinky. Var det inte så? Ett ”troll” med en typ av nagelfetisch. Det var nästan komiskt på ett makabert sätt. Komiken förvandlades till förfäran. Var det… naglar i skrinet? För tusan! Bara spring därifrån, Nora. Hur korkad får man bli som blond tjej? Hon hade ingen avsikt att hoppa på det tåget, att självuppfylla tanken om den korkade blondinen.

”Hon bär skinande blå. Collandug önskar få de skinande blå som tillhörighet. Ge Collandug de skinande blå.”. Trollet började bestämt knata emot henne. Han var som ett rovdjur, sträckte ut sin fria hand, helt besluten om att greppa hennes händer. Det raspande ljudet i skrinet som han höll emot sig med den andra, blev mer intensivt. Var det sympatier för Nora, en klagosång och varning, eller upphetsning av jakten? Det gick inte att säga. Vad som stod klart var dock att trollet var mycket verkligt. På det sätt som troll uppenbarligen betedde sig. Det var alltså så här de var, konstigt tal, skrämmande i sin ringhet och med ett gott öga för något de uppfattade av värde. Han ökade takten, tvingade Nora att springa mot Slottsgatan.

På trottoaren var det lite halka. Det föll sig bara naturligt i vintertid. Snö som faller, höstvärme som inte riktigt ger med sig och smälter lite av snön under dagen, kalla nätter som gör sitt för att cementera vinterns rätt att belägga snö och slutligen packa snö till is. En vis människa skulle haft bra halkskydd. Sådana som det bara var att trä över skon och bara gå med sedan. Men inte i natt, inte den här människan.

Nora slirade till när hon lämnade kall snö för en isbana till underlag. Snön fungerade nästan som såpa på ett vått golv. Första gången hon ramlade slog hon i knät men var snabbt uppe igen, halvt vettskrämd. De följande fallen på isen, det sista slutade med spräckt läpp och blodvite, fick henne att göra våld på sig själv för att gå lugnt och försiktigt. Det var inte så långt innan man kunde gå över gatan. Kom hon bara över gatan var hon i civilisationen igen. Visa vad du går för nu, kroppen, tänkte hon. Det var knappt att hon trodde att det var verkligt. Ett livs levande mytologiskt troll, för hela friden, var efter henne och ville ta hennes fingernaglar!

Hon var klumpig när hon tog sig över vägen. De långsmala gränderna i gamla stadsdelen kändes som trygga, mörkt pastellfärgade murar till husfasader i en halvfärdig fästning. Men det här var ändå milsvid skillnad på att vara i slottsparken med miniatyrfolk efter sig. En hastig panoramablick bakåt. Ingen där. En ny blick framåt. Dimmiga gatlampor visade vägen in i myllret av gator och slutligen Lilla Torg, någonstans efter ett par svängar till både höger och vänster.

Fötterna tog bestämda steg, nästan utan att hon var medveten några signaler eller ens en medveten tanke från hjärnan till benens muskler. Det här handlade nog mer om överlevnadsinstinkt. En primal kod i det som kallades reptilhjärna, säkert, som tog över när det moderna förnuftets bränsle tagit slut. Och som hon gick! Kanske ett mellanting av gå och jogga. Det var inte helt lätt att klampa fram men här var trottoaren fint skottad. Spåren efter spadars räfflade mönster syntes tydligt. Men fortfarande inga människor i sikte. Vad sjutton…? Borde inte någon vara på väg ut eller hem till någon förfest? Ta det sista varvet med jycken innan det blev sängdags? Åtminstone röka utanför portuppgången efter att ha lämnat av sin träff och inte fått följa med upp på ”en kopp kaffe”? Inte ett spår av levande aktivitet mer än fotavtryck som skvallrat att någon visst hade gått där tidigare.

Om inte ”troll” hade luktsinne som blodhundar skulle han inte kunde spåra henne så lätt, för hon hade svängt olika gator i sicksack, där hon faktiskt till slut hade stött på tre människor, i ett försök att skaka av sig honom. Med tanke på alla fotspår som fanns i snön vore det konstigt ifall han kunde urskilja just hennes. Men skärp dig, Nora! Tror du att det verkligen var troll? Det var förbaskat svårt att tro men samtidigt hade hela mötet varit underligt. Vad visste hon om troll då? Om man nu ponerade att troll faktiskt var på riktigt. Hennes syster hade ett år envisats med att ”lära ut” vidskepelser och folktro. Ett intresse som väckts genom hennes utflykter i fantasylitteratur och efterdyningarna därav. Hon hade talat om troll också, hur de var och så vidare. Få se nu, bort-bytingar, de älskar rikedom, tål inte sol och luktar illa.

Nora svängde av vid Jakob Nilsgatan och vandrade under ett fåtal lyktor i det blåsvarta mörkret. En lång korridor av höga hus ledde henne framåt, upp, ner för gatorna – men stadigt framåt. Fram mot centrum. Det här var den ”mysiga” delen av Malmö. Den gamla stadsdelen, som om sommaren lockade högar med turister till att ta en fika eller äta i någon av de många restaurangerna som fanns på Lilla Torg. Hon var nära torget nu.

Från hörnet av Engelbrektsgatan stack något plötsligt fram som fick henne att frysa i steget och skrika högt när hon insåg vad det var. Det var trollet! Eller trollets huvud. Trollet lade huvudet på sned men allt syntes bara som en svart siluett. Han väntade en kort stund, som för att försäkra sig om att hon såg honom, sedan smög han sakta närmare när det visade sig att det förhöll sig så. Dova jakande småskratt hånade henne. Påminde henne om att hon inte var säker. Inte ens i närheten av säker.

”Stilla, så stilla. Hennes undersköna glans till Collandugs undersköna skrin. Tar inte tid, tar inte så lång tid. Bara stilla, så stilla.”. Trollet fingrade på något avlångt som hängde i hans bälte. I handen såg det ut som en förlängd arm av metall, i skelettform, när trollet testade – …verktyget. ”Hon ska vara stilla.”.

Det liknade en sorts tång. Något som skulle kunna låsa fast och dra ut. Ett verktyg tillverkat för smärta. Nora tänkte inte vara med på det här. Hon tänkte inte bli ett offer ikväll. Faktiskt skulle hon föredra att bli rånad på allt, pengar, telefon och värdighet, än den här bisarra situationen. En del av henne trodde fortfarande att det här var ett spratt. När som helst skulle någon kliva fram och bryta, berätta vart kamerorna satt och det här ”trollet” skulle avmaskera sig. Det skulle klippas ihop lagom spännande och musiken skulle stegra vid rätt tillfälle, för att skapa en läskig stämning för alla nötter som satt hemma i tv-soffan och ville bli underhållna. De skulle bryta. När som helst nu…

När trollet flög på henne snabbare än hon kunnat ana, kände hon inte smärtan i huvudet förrän hon hastigt lyfte det från den isade kullerstenen. Chocken och ilskan över att ha blivit så överraskad fick henne att gråta. Hon hann ju inte vara med. Hon hann ju aldrig försvara sig. Armarna viftade fram och tillbaka utan syn för att hålla trollets händer från att greppa tag i dem. På armbågarna försökte hon snart resa sig upp men ryggen orkade inte hålla emot när trollet tryckte ner henne igen. Hur sjutton kunde en liten människa vara så stark? Så onaturligt stark. Det metalliska knipsandet från tången gnisslade till ovanför hennes huvud. Trollet andades tungt sittandes på hennes mage, och grymtade. Helvete! Hennes högerarm var fastlåst i trollets järnnäve.

”Släpp!”, skrek hon. Hon kunde bara se den svarta silhuetten i motljus. Det håriga huvudet var så svart förutom de ljusa strålarna som var luva, kroppsbehåring, skägg, öronhår och det borstiga håret. En svans som viftade kattlikt. Hon kunde inte längre se den som ville henne illa. Greppet gjorde så ont. Till sist orkade hon inte kämpa emot. Som storgäddan på kroken som vet att den är besegrad efter en lång kamp där utgången redan från början är given. Att acceptera sitt öde med resignation och uppgiven förebråelse till den som har makten. Att bli bearbetad. Förnedrad.

Skuggor formades till ljus. Luften var kall och fuktig. Luften från havet. Den kalla vinterluften i Malmö. Nora var också kall. Som ur en dröm man vaknar sakta ur drogs hon ut till verkligheten och den kalla, hårda marken hon låg på. Höga röster, ett kraxande och fler högröstade tillrop. Ett ögonblick av berg-och-dalbanehisnande sköt igenom henne. Vart var trollet? En snabb blick till sina händer. Alla naglar kvar. Hon reste upp sig och tittade efter ljuden.

En gestalt med ryggen mot henne vandrade i en halvcirkel, fram och tillbaka. Ungefär som den vaktade en skatt från rövare som till varje pris försökte hitta en öppning för att nå fram till skatten. Utan förvarning gav den upp ett högt förmanande skrik, inte helt olikt sensei Roger, som Nora mindes från sina tonårs judolektioner. Rösten var definitivt en kvinnas och Nora började förstå att hon själv var skatten som kvinnan skyddade. Skyddade från… trollet.

Trollet kved besviket när kvinnan följde varje steg han tog, fram och tillbaka. Det verkade som att han hade försökt ta sig förbi men till sist gett upp efter många försök. Han visade tänderna, slog i luften med armarna och gjorde skenutfall mot kvinnan. Men hon stod fast. Han skrämde inte henne. Däremot skrämdes hon trollet. Hon kastade vad som såg ut små bollar av eld mot det, i sann Harry Potter-anda.

Nora såg… verktyget, ligga utanför skyltfönstret till The English Shop. Verktyget var krokigt. Något våldsamt hade ägt rum medan hon fortfarande låg nere för räkning. Hon anade kvinnans blick på henne.

”Res dig upp.” Rösten var lugn men bar ett uns av uppfordring. ”Jag har kontroll just nu men vi behöver ta oss härifrån.” Kvinnan gjorde utfall som ökade avståndet mellan Nora och trollet. Vad hon än gjorde så följde trollet motvilligt med. ”Nu vill jag att du gör precis som jag säger,”, hon såg till att hon fick Noras uppmärksamhet, ”precis när jag säger det. Du måste. Förstår du?”.

Nora nickade och stapplade upp. Så gott det gick.

Kvinnan gjorde ett till utfall och något flammande lämnade hennes händer snabbare än Nora kunde följa. Trollet tog sig för axel och ben innan det slog i marken. Det tysta muller som följde, likt en hund som bygger upp det långt nere i strupen, var smärta. Något hade tillfogat skada som hängde kvar.

”Nu!” Ordern var klar och tydlig. Uppmaning till flykt. ”Spring mot Lilla Torg!”

Nora behövde inte tänka, allt gick på en förprogammerad reflex. Röra benen tills det bli fart. Få upp andningen. Bara ta sig bort. Innan hon visste ordet av skulle hon ha avlägsnat sig från den här platsen, i flykt, mot en säkrare position. Problemet var bara att hon vinglade, haltade till i stegen. Springa snabbt skulle det inte bli tal om. Men hon använde husens väggar som stöd och fick väl upp någon form av löpning. Löpningens svar på fuldans.

”Sen då? Vad ska jag göra när jag kommer fram?”

”Bry dig om det sen.”

Trollet vrålade en väsning. Den lilla kroppen gjorde fler utfall mot kvinnan men blev motad tillbaka igen. Då började han springa ner för gatan framför kvinnan. En omväg, för att komma åt Nora. Kvinnan såg till att trollet försvann utom synhåll innan hon satte efter Nora. Hon hann ikapp henne utan problem. Kvinnan utstrålade spänst och styrka

”Var bor du?”

”Inte långt härifrån”, flämtade Nora. Nu kom chocken och med den också tårar som inte ville sluta rinna. ”Vem är du? Vad är det som händer?”

”För dig kallas jag Maccabh.” Hon gjorde en avläsning på trehundrasextio grader. ”Nu måste vi röra på oss, visa vägen.”

Nora visade vägen men fick stöd att gå hela tiden. Maccabh berättade att hon kom från Malmö men var medlem i en världsomspännande organisation som skyddade ”de vanliga” i samhället från sådant som troll, och annat.

”Det låter ju inte klokt! Som en tv-serie. Vad menar du, att det faktiskt var ett troll där?”

Maccabh tittade på henne häpet. ”Är du rolig eller? Efter allt som har hänt de senaste tjugo minuterna borde du lita på dina ögon, vad tror du annars att du har sett? Du får faktiskt försöka tänka bort det som du tror dig veta. Tror du verkligen att en riktig småväxt människa skulle kunna hålla ner dig som den där varelsen gjorde?” Hon tog upp en liten stålkula med centimeterlånga smala taggar från en liten svart bältesväska. Den vilade i handen som en molotovcocktail. Hela tiden spanade hon, vaksam som en sparv. Maccabh fortsatte;

”Troll rör sig oftast i grönområdena här i stan. Parker, skogsområden men också där det finns ädelmetaller. Här betyder det ofta affärer som säljer smycken. De föredrar att vistas eller bygga tillfälliga bostäder nära äldre byggnader. Det kan vara farligt att vara nära sådana när mörkret faller, men det är något som människor i vår tid sällan är medvetna om.”

Det här lät sjukt. Nora föreställde sig troll som gömde sig i ventilationstrummorna i de stora köpcentrumen, ovanför affärerna i taken. Att de tog sig ner i butikerna efter stängningsdags och… ja, vad nu troll gjorde… kanske snodde guldsmycken?

”Är du trolljägare?”

Maccabhs läppar smalnade som om hon hade berättat det här alltför många gånger. ”Jag är Beskyddare, vad jag skulle kalla sho-mer. I Sverige är vi ett trettiotal som täcker hela landet, min avdelning är här i Malmö,” hon mindes plötsligt mer och fortsatte, ”och mestadels städerna i Skåne. En annan Beskyddare har hand om landsbygden från från norr till söder i länet. Men visst, man kan säga att jag är trolljägare.”.

”Sho-mer, är det japanska?”

”Nej, det är hebreiska, det betyder beskyddare… eller mer som, vakt.”.

”Va? Är du jude?”

Maccabh stannade till och släppte det vaksamma för att fullständigt fokusera på Nora. ”Är det ett problem för dig?”

Nora tog fram den osynliga skäms-kudden och ville sjunka genom marken. Blev detta nu en infekterad situation mellan henne och hennes räddare? Fasen också, att hon inte kunde hålla munnen stängd när det behövdes.

Maccabh log för första gången. ”Det är lugnt. Du är inte den första som blir förvånad. Varför skulle en judinna vara trollexpert? Jag tänker, varför inte? Ända sedan jag var liten har jag varit fascinerad av den nordiska folktron och hur den parallellt fanns i symbios med det äldre kristna samhället. Rapporter från personer i bondesamhället som på något sätt interagerade med troll var en spännande källa för mig, när jag växte upp. Jag slukade allt jag kom över av äldre domstolsprotokoll och studerade olika språk för att få en helhetsbild. Studierna tog mig till Finland, Island och Norge bland annat.” Hon fick ett minnets skimmer i ögonen. ”Det var också en befrielse på ett sätt, att få komma ut från den smått isolerade judiska gemenskapen. Jag är förståss tacksam för mitt folk, vissa vänner i församlingen, det som format mig. Men trycket på att man måste gifta sig och få många barn. Det var inte jag… det är inte jag.”

”Men känner du dig inte utsatt? Hur lätt är det att vara jude när det är så mycket hat mot er, på grund av Israel?”

”Hur lätt är det att vara människa när världen ser ut som den gör? När De Sju Kontinenternas Svärd gav mig möjligheten att bli en Beskyddare tänkte jag att det vore tjänstefel som människa att inte acceptera. För mig är livet som Beskyddare tikkun olam, att försöka laga världen och skydda de som behöver skyddas. Lite som bröderna Winchester i serien Supernatural.”

Nora förstod inte helt vad Maccabh pratade om, eller vad tikka… vad det nu var, betydde. De sju kontinenternas svärd. Märkligt namn på en hemlig klubb. ”Jag får bara inte ihop det. Det här med Bibeln som ni judar tror på, och troll. Vad har troll med judar att göra?”

”Det finns mer mellan himmel och jord än vad som går att förklara. Det finns folktro och underliga varelser inom de flesta kulturer, många av dom har jag mött och besegrat med hjälp av folktrons kunskaper. De kristna använde stål, vatten och eld för att bekämpa troll, så det gör jag med. Man måste lite på erfarenheter från de som gått före. Först och främst som människa får jag anta utmaningen som ligger framför mig, kan jag använda något från judendomen är det såklart ett plus. Men inte huvudfokus. Jag har kollegor, eller vad jag ska kalla dem, som inte har någon religiös tillhörighet alls, men som bekämpar yurei-andar med hjälp av texter från shintoreligionen i Japan. Som exempel.”

Nora kom på fler frågor, denna var mest greppbar bland alla som surrade runt i huvudet;

”Du menar väl de sex kontinenternas svärd? Det finns ju bara sex kontinenter.”

Maccabh log snett och fortsatte:

”Sant. I den värld med de människor som vi alla var igår finns det absolut bara sex kontinenter. Men den sjunde är den dolda världen. Där andra spelregler och koder gäller. I den världen finns det troll, djinner, och spökhajar, bara för att nämna ett par av de varelser som väntar på rätt tillfälle att ställa till det för människosläktet. De följer sin natur och mycket av det som du kan läsa i sagoböcker och myter ger en lite skev, men ändå en reflektion, över deras beteende. De sju kontinenternas svärd skapades för länge sedan, ingen minns riktigt när. Men organisationen har funnits under en lång tid och har aktivt arbetat i skuggorna så att människor som du ska kunna leva ett helt normalt liv. Det gör mig ledsen att jag har brutit din förtrollning, så att säga. Men annars kunde jag inte ha räddat dig. Du skulle antagligen slutat dina dagar som jojopatient hos mellan-vården på en psykiatrisk klinik. För vem skulle ha tro på att ett troll hade dragit ut dina naglar? Utan förklaring skulle du ha blivit galen, jag har själv sett andra slutat så.”

Men jag förstår inte, av det lilla som jag tror mig har fattat. Trollet kunde se mig för att jag hade hans sketna skrin. Det gav jag ju tillbaka. Då borde han väl inte synas?”

”Hur ska jag förklara det här lätt?”

Maccabh såg ut att tänka så att det knakade.

”Det är som förkylning, kanske man kan säga. Om du är förkyld så kan din smitta föras över till andra via luften eller hudkontakt, fastän du är noga med handhygien. Du lämnade tillbaka skrinet men trollets äganderätt över det kan ha förts över till dig eller något annat som är ditt. Därför kan du se trollet även om du lämnat tillbaka skrinet. Tittade trollet på något som var ditt under överlämnandet av skrinet?”

”Ja. Mina naglar.”

”Då kan begäret ha fört över en förtrollning från skrinet till dina naglar. Enligt hans trollkodex är naglarna också hans nu. Det här var riktigt allvarligt.”

”Men det här låter ju helt sjukt. Allvarligt?!

”Ja, Nora… det är allvarligt på riktigt. Vare sig du vill det eller inte anser det här trollet att dina naglar tillhör honom. Och jag skulle tro att det är få saker som skulle stoppa honom från att driva inkasso på dem.”

Nora var tyst en lång stund. De stannade till slut vid hörnet av ett hus med gul fasad. Maccabh verkade lättad och hade återupptagit sin vaksamma blick. Hon verkade dock inte lika spänd som tidigare.

”Längre än så här följer jag inte med dig. Jag tror att vi skakade av oss trollet men jag ska spana vidare i området. Han ville verkligen ha dina naglar. Det är ett dåligt tecken, men du är nog säker. Försök att glömma det här i sinom tid.” Hon stoppade ner stålkulan i väskan igen och tog istället upp en lång smidd stålbit från den. Hon gav den till Nora. ”Den ska du lägga vid tröskeln till ytterdörren. Den förhindrar troll från att komma in.” Hon lade huvudet på sned som för att tänka. ”Du ska nog låta den vara där i två månader… minst. Gå inte ut efter att det har blivit mörkt på två månader heller.”.

”Ok. Tack för att du räddade mig.”

Maccabh log försiktigt. Sedan nickade hon till Nora att fortsätta själv.

Nora haltade fram en sju eller åtta steg men vände sig om sakta. ”Vad är Maccabh för namn egentligen?”

”Det betyder hammare. Farväl.”

”Men om jag behöver hjälp igen då?”

Maccabhs ansikte lyste svagt blått av ljuset från en telefonskärm. Hon kontaktade någon.

”Jag håller ögonen på dig. Ta hand om dig.”

Nora satte nyckeln i låset på den stora porten till hyreshuset medan Maccabh vakade över henne på en huslängds avstånd, inte så att det märktes, men Nora kunde känna av det. Välvilligt men opersonligt. En plikttrogen tjänarinna som hade stått i gapet för att låta henne undkomma, i alla fall nästan oskadd. Nu skulle Nora visst vara själv i natt. Så oförståeligt hemskt. Skakad som hon ännu var ännu ville hon inget hellre än att vara bland folk. Hade hon nu haft familj, som Susanne hade, vore allt så mycket annorlunda. En famn att krypa upp i. En axel att gråta ut mot. Öron som får höra allt hon hade varit med om ikväll. Denna grundläggande önskan och detta behovet av att bli sedd, uppmärksammad och lyssnad på. Det var inte för henne. Det var inte alls för henne.

Med van hand slängde hon nycklarna i den flätade korgen under hallspegeln när hon kom in i lägenheten. De lät mer än vanligt, tyckte Nora. Stålbiten Maccabh hade gett henne lade hon längs med listen bakom tröskeln. Inom kort började kaffekokaren mullra oroväckande, medan hon sakta tog av sig ytterkläderna. Det kokande ljudet skrämde ikväll. Alla ljud skrämde henne ikväll. Men hon kom fram till att om inte ljuden skulle vara där skulle det bli tyst. Därför hade kaffekokaren slagits på innan hon ens fått av sig skorna. I tystnaden skulle hon säkert leta efter ljud, ljud som förför sinnena till att finna onaturliga ljud. Ljudet av onaturliga röster och ljudet av det kramande, det vridande… och krafsande. Naglar i en kista som vill ut.

Nu var alla kläderna på golvet i en hög, förutom underkläderna. Hon gick in de fyra stegen från hallen in till köket för att stänga av kokaren. Sedan gick hon genom hallens korridor mot badrummet. Luftdraget drogs kallt och sveptes runt kroppen. En varm dusch väntade. Vare sig hon var arg, ledsen eller bara väldigt kall, hade det alltid lugnat henne med en riktigt lång och varm dusch. Värmen gjorde henne lite lyckligare. Kanske på samma sätt som mat fungerar för den som tröstäter? Det varma vattnet var den trygga klappen på axeln och kinden; ”det ska nog bli bra, Nora.”. Trösten. Tårarna blev ett med det strilande vattnet. När hon blundade kunde hon se trollet. Minnet fanns i kroppen också, paniken över att inte komma loss. Den massiva kraften i hans händer, som ett skruvstäd. Det ömmade fortfarande på ett par ställen; underarmarna, nyckelbenet och bakhuvudet. Det var fysiska bevis för att det som hade hänt verkligen hade hänt. Visst skulle hon kunna hitta på en förljugen historia om vad som hade skett för alla de nyfikna som säkert skulle komma att kommentera de blåmärken som inom kort säkert skulle börja framträda.

Noras lägenhet på Gamla Väster var inte särskilt stor men den hade rätt så högt i tak. Det hade fått henne att rent naturligt bygga på höjden. Bokhyllor nådde till taket och en mängd olika lösningar för kompaktboende hade resulterat i ett rustikt men samtidigt trendigt boende. För sin tid säkert lika trendigt och alternativt som de hade varit för den stora mängd av ”gröna vågare” som hade flyttat till Gamla Väster på 1960-talet, mitt i idealens och rivningarnas tidevarv, och förvandlat stadsdelen från de fattigas hemvist till en trendigt bohemiskt paradis. Nu skulle det kanske kunna kallas överklassens hipsterboende? Men som sagt hade mycket av Gamla Väster besparats rivningskloten, annars hade det säkert ersatts av dussinboende i glas och metall som inte skulle ha lockat det klientel som hade gjort stadsdelen till vad den hade blivit.

I lägenheten samsades loppisfynd med riktigt moderiktiga detaljer och möbler. Köket hade den perfekta planlösningen för hennes äventyr med surdegsbakning och hemkokning av diverse sylter och vätskor. Här trivdes hon bra. Om bara fler vänner kunde hitta till henne lite oftare skulle hon ordna med bruncher, tapas eller hennes specialare; munkar med hemlagade fyllningar av alla de slag. Men det var mest Susanne som hittade hit numera. Och inte så ofta heller, för den delen.

Soffan med tre sitsar i vardagsrummet kändes jämt för stor för henne. Ikväll var det som ett

avgrundshål. Som om hon var en liten båt på det stora, mörka havet. Inget land i sikte. Hon satt ihopkrupen i sina underkläder och sin morgonrock tätt omkring sig. Nyheterna stod på i bakgrunden och kaffekoppen hade hon ställt på soffbordet. Det rykte fortfarande. Hon sträckte sig efter sin ”smarta” telefon bredvid kaffekoppen och började snart frenetiskt knappa på den. Hon var duktig på sms skrivande. Snabbare än de flesta hon kände, om nu det skulle kunna vara en merit. Efter en liten stund lyste skärmen upp och telefonen vibrerade i väntan på samtal.

”Hej, Susanne.”

”Hej, Nora. Nu får du berätta, har du blivit överfallen? Hur är det med dig?”

Det var egentligen inte svårt att svara på, bara nästan omöjligt att förklara på ett sansat sätt. ”Allt är åt skogen,”, försökte hon inleda, ”jag känner mig så rädd. Jag känner mig kränkt och ledsen.”. Hennes sms till Susanne hade väl inte specifikt nämnt ”troll” som angripare. Liten människa. En småväxt person. Hon försökte fortfarande processa händelsen med det var så pass onaturligt att hon kände att det skulle bli svårt att vara helt sann mot Susanne.

”Har du ringt polisen? Du måste ju göra en anmälan, Nora.” Något av hennes barn hördes skrika i bakgrunden och överösta henne. ”Du får fråga din syster, Noel, jag har inte sett den. Nu får du vara lite tyst, jag pratar med en av mammas vänner, ok?”. Det här var familjelivet.

”Nej, jag har nästan nyss kommit hem. Duschat. Sitter i soffan nu och värmer mig med kaffe.” Skulle hon berätta? ”Men det kanske jag borde?” Vad skulle hon i så fall säga till polisen? Att hon gått från filmstaden, tagit en omväg genom slottsparken och där funnit ett skrin som tillhörde ett troll? Ett troll som blivit glad i hennes naglar och ville dra ut dem. Hur skulle polisen sedan reagera på att hon blivit räddad av en stål- och eld-kastande kvinnlig version av Bruce Lee, som skrämde bort det som den värsta superhjälten?

Susannes tystnad avslöjade inte ifall hon var i tyst kommunikation med sin man Anders eller ifall hon hade tyst överseende med Noras oförmåga att förstå det uppenbara. ”Du borde ringa precis nu. Du är chockad och helt skakis på rösten ju. Jag kanske kan be Anders att ta barnen några timmar och så kommer jag över. Vill du det?”.

Om Nora någonsin hade velat något så innerligt gärna så var det här erbjudandet i toppen av topp-fem listan. ”Ja! Kom så fort du kan. Kan du stanna över? Det hade betytt så mycket för mig.” En tjejkväll, även om omständigheterna kunde ha varit bättre.

Paus.

Säkert var det ett tyst samtal med Anders. De brukade göra så, det hade Nora sett när hon suttit i deras kök med ett av deras barn i knät. Telefonen ringde. Någon som ingen av dem egentligen ville prata med men Anders hade hållit god min. Då hade hon sett deras tysta samtal, med övertydliga munrörelser, artikulation och ett internt teckenspråk.

”Absolut, Nora,” sa Susanne efter en stund. ”det vet du. Men lova mig att du ringer polisen nu. En attack sådär måste ju polisanmälas. De kan säkert sända en bil dit för att undersöka platsen också, vet du. Kanske han lämnade något spår eller ledtråd?”

”…ja, kanske det.”

Något gick sönder. Ett fönster.

”Susanne! Skynda dig hit nu, snälla! Jag tror att någon hade sönder ett fönster.” Nora höll krampaktigt sin telefon till örat och stirrade ut mot hallgången då hon med ovilja reste sig upp. Halldörren såg ok ut i dunklet. Det långsmala glaset bredvid dörren var helt. Hon smög ut från vardagsrummet och ljudet från teven tonade bort lite. Ju närmare hallen hon kom, desto kyligare blev det.

”Nora?” Susannes röst var enträgen.

På mattan närmast dörren såg Nora hur det glänste svagt. Av små glasbitar. Till vänster in mot köket fortsatte spåret och fler glasbitar syntes reflektera ljuset från lampan ovanför diskbänken. Det var glas överallt. Över köksbordet, brödskålen och mattan.

”Nora?” Susanne darrade på rösten.

”Köksfönstret.”

Skräck.

”Han är här! Nej!”

Ett högt skrik skar i telefonen. Ljudet av saker som kastades och möbler som brakade samman växlade mellan varandra. Susanne spelade upp fasansfulla scener för sitt inre. Blev Nora angripen igen? Varför la hon inte på och ringde polisen själv, tänkte Susanne. Och varför svarade inte Nora? Hon ville höra hennes röst.

”Nora! Säg något!”

Inget svar. Det kom dova ljud från andra sidan samtalet. Kanske Noras telefon hade hamnat med mikrofonen nedåt. Sedan hördes det. Först knappt märkbart. Sedan allt tydligare. Ett underligt krafsande. Intensivt, som något försökte ta sig ut från ett utrymme. Instängd.

”Nora…?”

Tweet about this on TwitterShare on FacebookGoogle+share on Tumblr

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *