Ur: Liemannens Dagbok

6 december 2006

Ur Liemannens dagbok:

2005-07-23

Var hälsad, dagbok!

Idag var en underlig dag i mitt “liv”. I morse så var det en människa som rackade ner på mig när jag skulle hämta honom efter en traktorolycka; efter en kort liten dispyt kastar han ur sig:
“Men va fan Döden, har du inget annat liv än att bara ha ihjäl människor hela tiden, eller?”

Det gjorde mig lite ledsen.

Så jag tog hans fru & barn också.

Muhahaha. =)

Kom på en rolig ordvits efter denna incident, “Bit inte den hand som döder dig”. ha ha ha. Jag är så dödligt rolig egentligen.

Så i förmiddags när jag flanerade omkring i en park så snubblade på min kåpa och landade med skallen i en vattenpöl. Då blev jag sur och irriterad. Så jag sprang efter en ekorre i ett försök att få ut min ilska. Hann inte ifatt den. Istället hann jag ifatt en gammal tant med rullator. Hon hade ändå gått två veckor över sin tid.

Sedan var det tråkigt i flera timmar så jag bestämmde mig för att ha lite lekstuga i sjukhuset som låg i närheten. Jag bara älskar sjukhus. Speciellt inne i operationssalen när kirurgen opererar. Stänga av pulsen på patienten för att tio sekunder senare sätta på den igen, typ tjugo gånger på raken. Av … på … av … på … av … muhahaha. Dödskul.

Ännu roligare är att stänga av och sätta på kirurgens puls under operationen.

Tidigt på kvällen så hade jag problem med en korkad sate. Han hade tagit med sig en kareokemikrofon i duschen. Det värsta var att han var för dum för att fatta att han hade dött. Jag var tvungen att berätta om sambandet mellan vatten och elektricitet i tjugo minuter innan han förstod att jag var Liemannen, som kommit för att hämta honom. Han sa att han inte kunde följa med för att han inte hade hunnit äta frukost. Jag sa då till honom att han skulle få smaka på min lie om han inte skyndade sig iväg till dödsriket.

Ska nog begära löneförhöjning förresten, det här jobbet kan vara krävande ibland.

Men nu för någon timme sedan skojade jag med en liten kille. Jag såg han ligga i sin säng och läsa en skräckbok. Så jag gick till han och lät han se mig. “Du är död, följ med mig, tack!” sa jag till pojken. Han skrek som en stucken gris av rädsla. Sedan kunde jag inte hålla innne fnisset och började asflabba. Då blev han ännu räddare och tystnade av skräck. Jag sa till honom mellan skrattattackerna att jag bara skojade med honom. Han svarade inte.

Jag slutade skratta och sa att han nu faktiskt fick följa med mig.

Pojkstackarn dog ju av skräck.

Får nog ta det lungt nästa gång jag skojar med människor.

Aja, det var allt för mig denna gång, dagbok. Jag skriver mer i morgon.

Tweet about this on TwitterShare on FacebookGoogle+share on Tumblr

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *