Utan vingar

27 januari 2006

Mil efter mil,
jag ensam vandrar,
utan något mål.

Högt uppe bland molnen,
flyger de andra,
de med vingar och gloria,
de som slipper vandra.

Molnen skymmer deras syn,
de kan mig inte se,
men jag kan se dem,
jag kan se dem le.

Jag ser avundsjukt på deras vingar,
lyssnar till deras skratt,
önskar jag var en av dem,
önskar jag fick del av deras skatt.

Deras vingar glittrar i solen,
deras klädsel är som snö,
jag ser ner på min egna nakna kropp,
grå som slask och tö.

Jag känner på ryggen full av sår,
från piskornas hårda smällar,
inga vingar, bara sår,
mörka är dessa kvällar.

“Varför blev jag utan?”
jag skriker högt i natten ut,
men det är ingen som hör,
jag vandrar på en väg utan slut.

Mil efter mil,
ensam,
fortsätter jag att gå.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *