Vägvisaren

24 november 2008

Låt mig se, var skall jag börja? Det är alltid det klurigaste, om ni frågar mig, men det gör ni ju å andra sidan inte. När ni träffar mig är det inte en sådan fråga ni vill ha svar på. Men, som med alla bra historier, kanske det är bäst att börja från början:

Stormen som härjade skakade värdshuset Ljuskronan i dess grundvalar och fick brasan i spisen att fladdra frenetiskt av vinddraget som med ett ylande läte letade sig ned genom skorstenen. Regnet smattrade mot de stora fönstren och rann i rännilar nedför taket. Trots detta var skänkrummet inte tomt, som det brukade vara när det stormade på det här viset. Vid ett runt bord, precis under den stora ljuskrona som hade gett värdshuset dess namn, satt nämligen fem av traktens mest framstående affärsmän och diskuterade. Givetvis var det just affärer de diskuterade, men det rörde sig inte om hur man som bäst kunde tjäna den största summan pengar med minsta möjliga utgifter. Nej, de hade betydligt angelägnare affärer, nämligen en stor karavan som hade försvunnit, med varor som de själva hade beställt och lagt ut inte alltför billiga slantar på.
”Som sagt”, sa Yngve, en synnerligen välbärgad man, vilket syntes på hans stora mage. ”Det enda vi behöver göra är att leta reda på den här karavanen och se till att den kommer fram ordentligt.”
”Bara och bara”, suckade Olvar, en något äldre man med förkärlek till antikviteter. ”Det är inte så bara. Vi vet ju inte alls vart de har blivit av, och vore det inte bättre om vi skickade någon?”
”Dumskalle!” utbrast Gunnar vredgat, han var den typen som ville hålla koll på precis allt och inte hade mycket över till att tro på turen. ”Du begriper väl att vi inte kan skicka vem som helst i ett ärende som detta! Om någon får nys om vad det är vi handlar med kommer konkurrensen praktiskt taget att skjuta i höjden! Vi måste gå själva.”
”Men var skall vi leta efter den här karavanen?” Undrade Greger, den yngste av de fem. ”Som Olvar säger vet vi ju inte vart de kan ha tagit vägen. Säkert har de stulit alltihop för att själva kunna sälja det.”
”Knappast troligt”, sa Frank, den absolut snålaste av dem allihop. ”Förmodligen beror det på stormen, den har trots allt härjat i en vecka. Jag lovar att de har irrat bort sig i Norrmarkerna, så det är dit vi bör bege oss. Om vi bara hade en vägvisare som kände till den trakten.”
”Det låter ju ganska vättigt”, menade Olvar. ”Om det nu fanns någon man vågade anförtro sig till.”
”Vi borde nog vänta tills stormen har bedarrat”, inflikade Greger. ”Jag har då ingen lust att bege mig ut i det här.”
”Sant”, medgav Yngve. ”Vi gör nog bäst i att vänta ut stormen, men vi kan inte vänta för länge. Varorna är ömtåliga, särskilt mot väta.”
Stormen tilltog i styrka och det knakade oroväckande i värdshusets väggar och tak och Greger uppgav ett litet rop och kastade sig upp från sin stol. Männen såg sig oroligt om. Sedan tycktes stormen lugna ned sig och tillslut var det helt tyst i skänkrummet.
”Var i all värden blev Greger av?” utbrast Yngve.
”Äh, pojken blev väl rädd, antar jag”, sa Olvar. ”Och tro det, för ett ögonblick trodde jag att hela värdshuset skulle falla ihop. Ni ska se att han har slunkit in i köket och gömt sig under diskbänken.”
Med ens slogs dörren till skänkrummet upp på vid gavel och den mest egendomliga person man kan tänka sig kom in i rummet. Han var lång och mörkhårig och föreföll att vara någonstans mellan tjugo och trettio år gammal. Hans långa rock var av vinröd sammet med ljusröda brodyrer och runt halsen hade han en mörkgrön halsduk som, trots att den var virad två varv, räckte honom ända till midjan. Han bar ett par svarta, knähöga stövlar i vilka de ljusgröna byxorna var instoppade och i handen höll han en vandringsstav av svart ebenholts.
Hans hatt var något av det uddaste laget: det gick inte att avgöra om den var ljus- eller mörkblå, den tycktes helt enkelt skifta i dessa färger. Dessutom såg det ut som om den var avkapad på snedden, eftersom den var hög på ena sidan och låg på den andra. Precis som om någon hade försökt halshugga mannen men att denne hade hunnit ducka i sista sekunden. En violett fjäderplym sköt upp från hattfronten och låg i en båge bakåt över den platta och sneda hjässan och den var fäst med ett ovalt guldspänne. Kort och gott: en mycket märklig man i en mycket märklig utstyrsel. Men det märkligaste av allt var att han klädde i det.
Om sanningen skall fram, så var mannen ingen mindre än jag själv, men jag tycker nog att jag är värd en sådan djupt ingående presentation, särskilt som denna krönika till stor del handlar om just mig. Dessutom är det ju alltid trevligt att stå i rampljuset, om man precis som jag sällan får stå där annars.
Jag gick fram till bordet där de fyra herrarna satt och stod sedan länge och såg på dem. Olvar började känna sig en aning obekväm över situationen, vilket jag mycket väl kan förstå, det är den vanliga reaktionen. Han skulle nog just till att be mig att gå min väg, av hans ansiktsuttryck att döma, men jag förekom honom:
”Det sägs att ni behöver en vägvisare, så här har ni mig.”
De fyra herrarna såg med förvåning på varandra och Olvar blev så häpen att hakan föll ned till bröstet, vilket fick honom att se ytterst fånig ut i mina ögon.
”Vad är du för en sprätt”, sa Yngve barskt och såg misstänksamt på mig. ”Eller vad man nu ska kalla dig, som kommer här och gör dig lustig i dina lustiga kläder. Vad vet du förresten om vårt företag?”
”Jag är Engar, så det är vad man kan kalla mig”, sa jag glatt och slog mig ned på den lediga stolen där Greger bara ett ögonblick tidigare hade suttit. ”Och beträffande ert företag… jag vet att ni behöver en vägvisare, så åter igen: här har ni mig.”
Gunnar, som var den mest eftertänksamme av dem alla, granskade mig mycket noga och ingående, som om han ville insupa alla intryck och lagra dem i sin hjärna på samma vis som han arkiverade dokument och akter, nämligen prydligt och korrekt.
”Hur kommer det sig egentligen att du har fått nys om detta, när det inte ens har lämnat detta bord?” sa han och såg mig stint i ögonen. Jag kunde inte hjälpa att mitt leende var något hemlighetsfullt. Jag är trots allt en ganska mystisk person.
”Jag har mina metoder att skaffa mig underrättelser”, svarade jag hövligt, glad att vara Gunnar till lags. ”Precis som min vän Frank här har sina metoder att få tag på upplysningar.”
”Vän!?” utbrast Frank, han hade förmodligen blivit helt ställd. ”Hur vet du mitt namn? Du kan omöjligt vara från trakten, så var kommer du ifrån?”
”Jag kommer lite varstans ifrån, men tro mig… jag är minst lika mycket en främling i den här bygden som jag är välbevandrad. Det är bara ett tag sen jag hade… affärer åt det här hållet. Men vi borde inte dröja här för länge, vi har en resa att företa oss.”
”Men…” började Yngve, fast han tappade tråden och förblev tyst. Olvar plockade dock upp den och fortsatte:
”Vi har inte bestämt oss för hur vi ska göra ännu. Dessutom tror jag inte att vi kommer ha någon särskild nytta av dig, vi är fyra vuxna karlar som kan reda oss själva. Fem om bara Greger kommer tillbaka.”
”Och ni hittar dit ni ska?”
”Eh…” Den här gången var det Olvars tur att villa bort sig bland sina egna ord, så även han förblev tyst.
”Jag tänkte väl det”, sa jag på mitt muntra vis. ”Så, det är lika bra att få det hela överstökat. Låt oss gå.”
Jag reste mig upp och de fyra andra hade inget annat val än att följa mitt exempel, jag har en sådan dragningskraft på folk. De fyra herrarna blev chockade när vi kom ut och möttes av en tindrande natthimmel, jag kunde läsa deras tankar i deras ansikten: ”Har vi verkligen suttit och diskuterat hela kvällen?” Det hade i sanning varit en underlig afton för dem, men de hade också ett underligt och brådskande ärende. Det allra besynnerligaste i deras ögon var nog dock att stormen hade bedarrat, det var nu helt vindstilla, jag skall dock inte säga att det inte hade med min ankomst att göra.
”Då så, vägvisare”, sa Yngve lika barskt som han ville ge sken av att han var. ”Visa oss vägen. Jag antar att du hade tänkt att vi skulle hinna en bra bit innan vi slår läger, så ju förr vi sätter igång, desto fortare får vi sova.”
”Så sant talar du i denna fråga, käre Yngve”, skrattade jag och snurrade min svarta stav i luften innan jag lät den peka ut färdriktningen. Kanske lite väl teatraliskt, men jag är väl sådan antar jag. ”Den här vägen!”
”Vore det inte bättre om vi följde landsvägen?” sa Frank lite nervöst. ”Ska vi verkligen bara ge oss ut på markerna? Det är garanterat dyblött där efter stormen, vi kommer att bli både blöta och skitiga.”
”Tro mig, det går ingen nöd på era kläder. Dessutom är detta den enda vägen.”
Jag började självsäkert gå och de andra suckade bara och följde i mina steg. Det var inte alls lervälling de klafsade omkring i, utan grönt, torrt gräs som frasade lite lätt under deras tunga stövlar. För dem måste detta ha tett sig synnerligen egendomligt, lika egendomligt som jag själv var i dessa pompösa herrars öron, men de stackars förvirrade herrarna kunde inte göra annat än följa mig. Över ängen gick vi, och genom skogen, men när vi slutligen lämnade trädens dunkel stannade de fyra herrarna och bara blängde. De hade alla vuxit upp i trakten och om jag inte misstar mig kände de till den som sina egna fickor och alla visste att den höga åsen som låg framför oss inte alls borde ligga där. I själva verket borde vi ha nått en bred flod.
”Vad är det?” frågade jag. ”Varför stannar ni? Vi ska upp för sluttningen här…”
”Vad är det här för hokus pokus, vägvisare?” det var Yngve som ställde frågan.
”Åh, inte är det något hokus pokus, min käre Yngve”, svarade jag artigt. ”Ni ska få se, när vi har nått toppen kommer allt att stå klart för er.”
Jag gick som vanligt målmedvetet upp för sluttningen och de andra tvekade, men följde sedan efter. Jag vet trots allt hur jag skall tackla situationer som dessa. Det är bara att gå på, som om inget alls har hänt, då brukar chocken släppa. Vi gick och gick och ju närmre åskrönet vi kom desto spändare blev de jag ledsagade. Tillsist var vi uppe och mina följeslagare blev än mer chockerade, då de nu blickade ut över en otroligt vacker dal. Givetvis borde inte den heller ha varit där, men det brydde de sig inte om. Det var det vackraste de någonsin hade sett, dock upplevde de den inte på samma sätt. Ingen ser någonsin detsamma som någon annan när de får blicka ned i Dalen, det hemlighetsfulla, slutgiltiga målet.
”Vart har du fört oss, vägvisare?” frågade Frank och såg på mig med förundran i sina ögon. ”Det här är… vänta nu ett tag… Engar, betyder inte det..?”
”Död?” sa jag och höjde på mina ögonbryn. ”Helt korrekt, min käre Frank. Jag är Döden. Vad trodde ni egentligen?”
”Betyder det alltså..?” undrade Yngve, han var helt chockad.
”Just så”, sa jag. ”Ni är döda.”
”Greger kommer att bli stenrik, nu när vi är ur vägen”, suckade Frank.
”Troligtvis”, sa jag, lika muntert som alltid. Jag har varit med alltför många gånger för att känna mig dyster.
”Men…” Olvar såg konfunderad ut. ”Hur?”
Denna fråga upprepades av dem alla i tur och ordning, medan jag bara stod där och log.
”Ja, hur? Det kan man fråga sig. Men är det så viktigt, egentligen? Vill ni inte hellre gå ned till Dalen än att stå här och spekulera?”
De fyra herrarna stod och såg på mig en stund, sedan log plötsligt Frank och begav sig ned till det väntande paradiset. En efter en gick de, utan att se sig om, medan jag stod och såg efter dem. Jag såg dem uppslukas av Dalens skönhet och bli en del av den, sedan vände jag denna storslagna plats ryggen. Så var åter fyra människors livsvandring till ända, nu fanns det andra som väntade, precis som alltid.

Värdshusvärden suckade. Stormen hade skakat värdshuset så till den grad att den stora ljuskronan hade lossnat från sitt fäste och fallit rätt ned i huvudena på de fyra herrarna. Det var synd, de hade betalat bra, bland de bästa faktiskt, men sådant är väl livet. Stormen hade börjat avta, men än tjöt det i skorstenen. Den övriga personalen samt den chockade Greger, som hade kastat sig undan i sista sekunden, hade fått tillbaka fattningen och börjat åtgärda saken, medan värdshusvärden upplät ännu en suck.
”Vad synd på den fina ljuskronan”, sa han och skakade på huvudet.

Tweet about this on TwitterShare on FacebookGoogle+share on Tumblr

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *