Välkommen Hem!

21 maj 2006

Det var hårda tider.
Eduma Harai lutade sig bakåt i den obekväma stolen, jobbet som tullvakt gav inte mycket men arbetslösheten var stor och man fick vara nöjd med lilla man fick.
Hon stirrade klentroget på den unga mannen och kvinnan som stod framför henne: Han såg ut att vara runt 20 år och var klädd i säckiga kläder i grå och mörkgröna nyanser och hans mörkblonda hår var flätat i någon slags tussiga flätor, hon var något yngre än honom och hade mörk hud som härstammade söderifrån, även hon hade sitt långa svarta hår flätat. Flickan lutade sig lealöst mot mannens axel och han försökte hålla henne upprätt så gott han kunde. Eduma undrade för sig själv vad för slags droger den stackars flickan kunde tänkas gå på. Ungdomar nu för tiden muttrade hon tyst för sig själv.
Mannen började bli lite otålig.
– Ursäkta mig men kan vi få det här överstökat, hon här mår ingen bra, han puffade till flickan lite lätt, vi vill in i staden så fort som möjligt.
Eduma suckade: tullavgiften är 20 sintharer per person, det står här klart och tydligt, hon pekade på skylten som hängde bredvid henne jag har bara väntat på att du ska betala.
Mannen log nervöst: Åh förlåt mig, jag är lite disträ just nu, rest långt du vet…
Han fumlade upp en skinnpung och började rada upp slantarna framför henne.
– Så där, sa han nöjt 20 sintharer, kan du… ehh… släppa fram oss nu?
Eduma skakade sakta på huvudet.
– Som jag sa tidigare så är tullavgiften 20 sintharer per person, du ha betalat för dig, men det har inte din flickvän.
Mannen stönade lågt och plockade åter igen upp penningpungen.
– Nöjd nu? Frågade han sarkastiskt, 40 sintharer, kan du släppa fram oss?
Eduma nickade och låste upp stadsporten.
Hon såg på dem medans de vandrade in mot staden och skakade på huvudet.
I sitt stilla sinne undrade hon hur länge de stackars ungdomarna skulle klara sig i staden.
– Tre veckor, högst! Sade hon tyst för sig själv medans hon stängde igen porten och åter satte sig ner på den obekväma stolen.
Det var hårda tider.

Regon stapplade fram så gott det gick med Yria lutad mot sin axel.
– Du klarar det, viskade han i hennes öra, det är bara en liten bit till sen är vi framme.
Hon mumlade något ohörbart och öppnade sina stora blanka, svarta ögon mot honom.
De var alldeles dimmiga av feber.
Regon försökte förtränga sin oro, allt skulle ordna sig, de var snart framme.
Han vandrade på sin barndoms gator.
Desto längre de gick, desto slitnare blev husen och gatorna blev smalare och gropigare.
Plötsligt stannade Regon till och såg förvånat på huset framför sig, var verkligen det här hans föräldrahem? Det såg så förfallet ut.
Kan ett hus förändras så mycket på tre år?
En pojke låg och sov på en bänk som låg på verandan till huset.
Han hade rufsigt smutsblont hår som stod åt alla håll runt hans huvud och var klädd i en lång svart klädnad.
Han var alldeles svart runt ögonen och det såg ut som han hade smetat kol runt dem.
Han snarkade högljutt.
Sam hade inte förändras mycket dom senaste åren, trots att han borde vara sexton år fyllda vid det här laget så såg han fortfarande ut som en trettonåring. Det enda som var nytt på honom var den märkliga utstyrseln.
Regon gick upp till verandan där han varsamt släppte ner Yria och lät henne luta sig mot husväggen.
Han gick fram till den sovande pojken och skakade på hans axel.
– Vakna Sam! Sa han högt.
Pojken gnydde till och öppnade två rödsprängda gröna ögon mot Regon.
– Vad är det? Mumlade han yrvaket, vem är du? Låt mig sova ifred!
Regon såg förvånad ut.
– Men det är ju jag, Regon, din storebror!
Sam gäspade högt.
– Va Regon! Kände inte igen dig. Vad har du gjort med håret egentligen?
Regon suckade.
– Vi tar det sen va? Kan du hjälpa mig att få in Yria här i huset, hon mår inte bra och jag skulle gärna vilja se henne få vila ut i en säng just nu.
Sam tittade fascinerat på Yria, häftigt! Är hon döende eller nåt?
– Absolut inte, kom det kvickt från Regon, bara hon får vila lite så mår hon bättre, nå hjälper du mig?
Sam nickade tyst och tillsammans började de stödja henne.
– Var ska vi lägga henne då? Frågade Sam när de väl kommit in i huset.
– Jag vet inte riktigt… Vi skulle kunna lägga henne i din säng, du verkar ju inte ha så stor användning av den längre. Regon log illmarigt mot Sam.
Sam blev röd om kinderna och slog ner blicken.
– Frisk luft är nyttigt när man sover mumlade han tyst.
– Aldrig hört talas om skrattade Regon, för övrigt så lägger vi henne naturligtvis i min gamla säng, om den är kvar det vill säga?
– Det är den sa Sam lågt, ditt rum är i exakt samma skick som när du for.
Med gemensamma krafter lyckades de föra upp henne för trappan som ledde upp till Regons gamla rum.
Sam släppte Yria och gick fram för att hålla upp dörren åt Regon som nu med stor möda hade lyft upp Yria och bar henne i sina armar.
Med stapplande steg gick han gick han in i rummet och lade försiktigt ned henne på den bädd som en gång varit hans egen.
– Var håller mamma och pappa hus då? Frågade Regon vänd emot Sam som steg in i rummet.
– Dom ligger väl och sover antar jag, men dom vaknar nog snart. Sam började plötsligt flacka med blicken.
– Du, Regon började han nervöst, jag måste faktiskt gå nu, det är en sak jag ska göra. Men vi ses väl sen antar jag.
Sam flög iväg som en pil nerför trappan och Regon kunde höra hur ytterdörren där nere for igen med en smäll.
Regon rynkade förvånat på pannan, var det pratet om föräldrarna som gjorde att Sam plötsligt fick så bråttom?
Han bestämde sig för att gå ner på nedervåningen för att se om det fanns något ätbart i köket. Hans mage mullrade som ett mindre vulkanutbrott av hunger.
Han böjde sig ned mot Yria och gav henne en lätt kyss på kinden.
– Jag kommer snart gumman, viskade han ömt innan han lämnade rummet.
I köket fanns det inte mycket ätbart, men Regon lyckades i alla fall skrapa ihop lite bröd som han bredde smör på och åt med god aptit.
Plötsligt hördes steg ifrån hallen och inom kort steg Regons mor in i köket.
– Hej mamma, sa Regon lugnt och fortsatte att äta.
Hon gav till ett lågt tjut och sprang fram och kramade om sin son.
– Du har kommit tillbaka viskade hon lyckligt, jag visste att du skulle komma tillbaka en dag.
– Varför för du sånt oväsen Eris? Regon pappa steg muttrande in i köket, tag dig till sans kvinna!
Eris vände sig om emot honom med ett strålande brett leende.
– Vår son har kommit tillbaka Sormi, Regon är här hos oss igen.
Sormi tittade förvånat på Eris och sedan på Regon.
– Är det verkligen du Regon? Sade han häpet, vad du har förändrats, vad har du gjort med håret?
Regon visste inte riktigt vad han skulle säga, han hade inte förväntat sig ett sådant mottagande, dom betedde sig som om han hade återuppstått från de döda.
– Ähum…, sa han tveksamt och drog handen igenom sina flätor, flätorna ingår i en förlovningsceremoni från södern, det var därför jag kom hem, för att berätta att jag ska gifta mig.
– Är det sant! Eris slog ihop sina händer, vem är flickan? Var ska ni bo?, Det kan vara svårt att få tag på hus i de här tiderna, men din pappa kan säkert ordna något, åh det ska bli så härligt att dig nära mig igen!
– Hennes namn är Yria, hon blev lite utmattad efter vår resa så hon ligger och vilar ut sig i mitt gamla rum just nu. Du kanske kan titta till henne sen?, Fast… Vi hade inte tänkt stanna här länge. Vi kom bara hit för att bjuda er på bröllopet, sen hade vi tänkt åka tillbaka till hennes familj i öknen där vi bott tillsamman i snart två år nu.
Eris log torrt.
– Så du pratar Regon, det är klart att ni ska stanna här, här har du ju dina rötter. Så, då går jag upp och tittar till din lilla flickvän, jag kommer sen.
Eris lämnade rummet.
Regon vände sig emot sin pappa.
– Jag träffade Sam förut, och han betedde sig lite underligt tyckte jag.
– Var såg du honom? Frågade hans pappa oroligt, han har varit borta i över en vecka, vi har letat överallt efter honom.
– Vad säger du? Sa Regon förvånat, han låg på verandan och sov när jag kom, han hjälpte mig att bära in Yria. Varför har han hållit sig undan?
Sormi ryckte på axlarna och såg plötsligt väldigt trött ut.
– Jag tror inte att alla skruvar sitter på plats för din bror just nu sade han lågt.
– Va! Sa Regon chockat, förklara dig!
– Du minns väl Enoras, grannpojken som Sam var så mycket tillsammans med.
– Ja, självklart kommer jag ihåg, han och Sam var oskiljaktiga, vad är det med honom?
– Han hängde sig förra året.
– Va!
– När hans syster kom hem från sitt arbete hittade hon honom dinglande i köket.
Regon drog efter andan, så fruktansvärt! Men varför? Han var ju bara femton år!
Sormi skakade på huvudet, ingen vet, han verkade så glad och uppåt och sen så tar han plötsligt livet av sig. Sam var otröstlig, i flera dagar så låg han bara på sin säng och stirrade upp i taket, efter det så började han att klä sig konstigt, och måla sig konstigt i ansiktet, han har blivit fixerad vid allt som har med döden att göra. På senaste tiden har han även börjat rymma hemifrån med jämna mellanrum, och nu har han alltså varit borta i över en vecka.
Regon, tog sig för pannan.
– Stackars Sam, han har alltid varit så känslig, det där tog väl knäcken på honom.
– Nu är jag tillbaka igen!
Eris stod plötsligt vid dörren.
– Flickan har kvicknat till nu, vi hade en liten pratstund tillsammans, hon är mycket trevlig.
Hon blinkade och log, du har gjort ett riktigt kap där.
– Om hon har kvicknat till så är det väl bäst att jag går upp till henne.
Regon gick uppför trapporna och in sitt gamla rum igen.
Yria satt upp i sängen när han kom in. Hon log och vinkade åt honom.
– Hej älskling sa Regon och satte sig vid sängkanten.
Yria lutade sig fram och kysste honom.
– Nå ska du visa mig den här stan någon gång då?
– Vad menar du?
– Jag menar att du och jag ska gå ut på stan så att du kan visa mig runt, var det så svårt att fatta?
Hon log brett.
Regon skruvade sig nervöst.
– Nej, men… du mådde inte bra förut, du kanske borde vila ut dig nu, så kan vi gå ut imorgon.
– Vad pratar du om? Jag har aldrig mått bättre, kom så går vi!
Yria reste sig upp ur sängen och gick ut ur rummet.
Regon följde tveksamt efter henne.

När de hade gått på stan i ungefär en timmes tid så började Yria känna sig trött.
– Vad var det jag sa, sa Regon och log.
– Okej, okej du hade rätt fräste hon surt, men jag orkar faktiskt inte ta ett steg till. Vad gör vi nu då?
– Vi skulle kunna gå in dit och fika lite, så ska du se att det känns bättre sen. Regon pekade på ett café som låg mittemot dem.
– Kör till, sa Yria, jag började faktiskt känna mig lite hungrig.
De gick in på caféet och Yria slog sig ned i en bekväm soffa under tiden som Regon gick och beställde.
Snart var han tillbaka med två smörgåsar i högsta hugg.
Under tiden de fikade berättade Regon om Sam för Yria.
Hon lyssnade med stora ögon och skakade sorgset på huvudet.
– Det kan inte vara lätt att förlora en kompis på det viset.
– Nä, det måste ha varit fruktansvärt.
Regon lät blicken tillfälligt riktas mot en fönsterruta, och det han såg fick honom att sätta en smörgåsbit i halsen.
– Men hur är det? Frågade Yria oroligt när han hostade.
Regon drog ett djup andetag,
– Det är okej. Men om du skulle kunna stanna här ett litet tag, så kommer jag snart tillbaka.
Regon rusade ut på gatan där Sam satt och tiggde sintharer.
”Hjälp en fattig” hade han en skrivit på en bit papper som låg bredvid en burk där det låg några ynka små slantar i.
Regon tog tag i hans högerarm och drog upp honom från marken.
– Nu följer du med mig lillebror, du har en hel del att förklara.
Trots att Sam protesterade och stretade emot, så lyckades Regon släpa in honom på caféet.
– Yria, det här är Sam sa Regon när dom stod framför hans fästmö, Sam sätt dig ned vi måste prata.
Sam satte sig motvilligt ned.
– Pappa har berättat allt om vad som hände med Enoras började Regon, kan du förklara varför du har börjat bete dig så underligt.
Sam sa inget utan tittade upp i taket.
– Sam vi vill bara ditt eget bästa, sa Yria, vi är oroliga för dig, det som hände med Enoras är hemsk, och jag förstår att det känns jobbigt när man inte ens vet varför han tog sig av daga, men…
– Jag vet varför Enoras tog livet av sig, avbröt Sam med en entonig röst.
– Va! Utbrast Yria och Regon samtidigt.
– Äh… sa Sam trött, jag kan väl berätta då, det är ändå kört för mig, han huttrade till som om han frös och började sedan: Ni förstår, Enoras och jag tyckte mycket om varandra…
– Ja, vi vet att ni tyckte om varandra avbröt Regon, han var ju din bästa vän!
– Nej, fortsatte Sam, vad jag menar är att jag och Enoras tyckte väldigt mycket om varandra och…
Regon skakade på sitt huvud.
– Jag förstår inte, förklara dig.
– Men din inskränkta lilla…! Utbrast Yria otåligt mot Regon, är det inte uppenbart! Hon fattade Sams händer och log uppmuntrande mot honom, det Sam försöker säga är att han och Enoras var ett par!
Sam nickade.
Ja, det stämmer, men vi höll det hemligt, folk häromkring skulle inte gilla att se två pojkar vara tillsammans.
Enoras umgicks i mycket tvivelaktiga kretsar, ni vet sådana där ungdomsgäng som pysslar med svart magi och som folk går omvägar runt när dom härjar på stan. Han skaffade sig fiender vart han än gick och hamnade jämt i slagsmål, han sa att han fick en kick av att spöa upp folk.
Sam skakade på huvudet, En sån idiot han var va? Viskade han med grötig röst, harklade sig och fortsatte:
I alla fall, en dag då vi två satt och kelade med varandra i ett gathörn så hoppade det fram några typer som hade förföljt oss. Jag tror att dom från början bara ville skrämma oss, men att det vi gjorde med varandra äcklade dem så till den höga grad att dom helt omotiverat hoppade på oss.
Enoras var bra på att slåss, men jag har aldrig trott på våld så det var bara för dom att slå på mig utan att få någon respons tillbaka.
Enoras försökte försvara mig, vilket gjorde dem ännu argare, dom överföll honom och drog iväg honom.
Jag vet inte vart dom förde honom och inte heller vad dom gjorde med honom. Men jag vet att han dagen därefter tog livet av sig och jag vet att det var deras fel.
Den dagen han dog, beslutade jag mig för att hämnas på dom där idioterna. Jag letade reda på de få vänner Enoras hade bland ungdomsgängen och bad dem lära upp mig i svart magi.
Jag kanske inte kunde slåss, men det fanns andra sätt att göra slut på dem.
Så jag började delta i ritualer, det är därför jag har klätt och målat mig så konstigt.
Förra veckan tyckte jag mig ha lärt mig så pass mycket att det var dags att sätta min hämnd i verket.
Enoras vänner lyckades leta upp idioterna och fixa så att jag kunde möta dem i hemlighet utan att dom skulle upptäcka mig.
Men allt gick fel. När jag skulle läsa dödsbesvärjelsen över dem så klarade jag inte av det.
Jag fegade ur, vilket ledde till att dom upptäckte mig. Jag hann smita undan innan dom hann ifatt mig.
Sedan dess har jag legat lågt, men om dom får tag på mig, vilket dom kommer att få, så kommer dom inte att tveka döda mig.
Sam tystnade satte händerna för sitt ansikte och snyftade lågt.
Yria slog armarna om honom och vaggade honom sakta fram och tillbaka.
– Det kommer att ordna sig vännen viskade hon lugnande, följ med oss hem så ska vi prata igenom det här och försöka komma fram till en lösning.
– Följer du med oss? Frågade Regon.
Sam tog bort händerna från ansiktet och såg på Regon med rödkantade ögon. Han nickade svagt.

Den kvällen hade Regon, Yria, Sam, Eris och Sormi ett långt samtal som rörde allt mellan himmel och jord och när dom på kvällen somnade in så kände dem sig visare än dom någonsin gjort tidigare. Om än bara för ett ögonblick.

Eduma Harai såg förvånat på ungdomarna framför henne.
Visst, hon hade inte förväntat sig att de skulle bli kvar länge i stan men det hade ju bara gått fem dagar!
Det var samme man och kvinna som förra gången, kvinnan såg mycket piggare ut nu, vilket gladde Eduma.
Det fanns kanske hopp för dagens ungdom i alla fall.
Den här gången hade dom med sig en till person. En blond pojkspoling som såg ut att vara minst tretton år, möjligtvis lite äldre.
Mannen log mot henne.
– Du behöver inte säga något, jag vet, 20 sintharer per person.
Han plockade upp sin penningpung och radade fram 60 sintharer.
Eduma kostade på sig ett tunt leende.
– Och när får jag äran att träffa er igen? Frågade hon torrt utan att riktigt bry sig om svaret.
– Det lär dröja ett bra tag sa pojkspolingen, det är inte ens säkert att vi alls kommer tillbaka.
Vilken stor förlust för vår vackra stad tänkte Eduma ironiskt.
Men när hon såg ungdomarna vandra iväg kunde inte låta bli att undra vart de skulle ta vägen.
Säg mig Eduma tänkte hon, vart skulle du ta vägen om du var ung och dum och hade hela livet och världen framför dig?
Men hon slog genast bort tanken.
Jag är för gammal för att fantisera muttrade hon och låste stadsporten.

Det var hårda tider, men för vissa skulle de bli bättre.

Tweet about this on TwitterShare on FacebookGoogle+share on Tumblr

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *