Vandrande

13 november 2007

Sakta glider han genom natten,
ett hus fångar hans blick.
Genom ett upplyst fönster ser han in,
ser en flicka sova lugnt.

Hennes svarta hår ligger utslaget,
kinderna är lika bleka som lakanet.
Han ser ner på sig själv,
en tung mantel på en utmärglad kropp.

Han vänder sig sakta om,
glider vidare genom natten.
Manteln borde fladdra i vinden,
det långa stripiga håret borde komma i hans ögon.

Men inget händer,
han förblir för alltid likadan.
Sakta drar han vidare från plats till plats,
en kvarleva av en älskad själ.

Tweet about this on TwitterShare on FacebookGoogle+share on Tumblr

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *