Vandrarens barn

8 december 2008

Staketet vajar i vinden där jag bor.
Gräset är torrt och inget i jorden gror.

Lös tvärslå, grinden är skev och sned.
Den gnisslar och vajar i vinden den med

Bränt trä och flagnad färg.
Minnen isar i ben och märg.

Övergivet, men ack ej bortglömt.
Allt som jag en gång vårdat ömt.

Mitt gamla hus, detta tomma, brända skal.
Allt förgick på att hennes felaktiga val.

Andarna efter mina innebrända barn
Svävar i luften likt tunt genomskinligt garn

Deras outhärdliga skrik ekar i min själ.
De försöker berätta att hon bara ville väl.

In i själstenarna far de nu med glädje storm.
För att sedan bo och leva i annan form.

Dottern ville alltid flyga på vingar fram.
Hon får ro till att bo i fågel hamn.

Sonen ville kunna springa snabbt och klättra på gren och stam.
I kattdjurs hamn kan han finna sig tillfreds och ta sig fram.

Så kommer det sig att mina följeslagare är leopard och örn
De följer mig på hissnande äventyr till världens alla hörn.

Tweet about this on TwitterShare on FacebookGoogle+share on Tumblr

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *