Vandring i helvetet

13 augusti 2007

En gång fanns det en man. Denne mans livssyssla var att vandra. Det var inte vilken vandring som helst, utan detta var en vandring genom helvetet. Han hade kommit dit för länge sedan och sitt namn hade han glömt sedan många långa år. Det fanns inget annat för honom att göra än att vandra.
Under sin vandring hade han sett de mest vidriga saker man kan tänka sig och lidit mer än någon dödlig man kan tro är möjligt. Denna namnlösa varelse vandrade genom helvetets hemskheter iförd blodiga läderkläder och släpade på ett stort svärd. Detta svärd vägde mer än vad det tycktes göra och han hatade det. Han skydde svärdet med hela sin själ, trots att han inte ens visste vem han var, varifrån han kom eller hur länge han hade befunnit sig i helvetets plågor. Även fast han hatade svärdet, så kunde han inte lämna det bakom sig. På något sätt visste han att han var tvungen att ha de med sig på sin vandring.
En dag, lika obestämbar som alla andra, kom mannen fram till en lång trappa, som gick från marken upp mot himlen. Den gråa himmel, som så länge hade plågat honom. Mannen blev nyfiken och tänkte att han kanske kunde åstadkomma en förändring i sitt evinnerliga vandrande om han gick uppför den långa trappan och han tog första steget. Han gick och gick och till slut visste han inte om han hade gått upp för trappan i veckor, månader eller år. För varje steg han tog uppåt, blev hans svärd tyngre och tyngre, men han släpade det med sig. Efter en lång tid kom han upp till toppen av trappan och där fanns en stor rund plattform och i mitten stod en man och bakom mannen fanns en stor port.
”Ge mig ditt svärd”, sade han och mannen som nyss kommit upp för trappan lämnade över sitt tunga svärd.
”Du har fullbordat din vandring”, sade mannen på plattformen och den plågade mannen tändes av en liten gnista hopp. Skulle mardrömmen äntligen ta slut? Skulle mannen öppna porten och släppa ut honom ur denna plågsamma värld??
”Och nu skall den börja om”, fortsatte mannen. ”Och sedan om och om igen, ty det är straffet för att du dräpt din fru, dina två barn och din bäste frände med detta svärd.” För ett ögonblick mindes han allt som hade hänt och sedan genomborrade mannen honom med svärdet. Trappan och plattformen försvann och mannen började falla. Han föll i vad som verkade vara en evighet, i värre plågor än vad han kunde minnas att han känt i helvetet och plötsligt hejdades hans fall våldsamt av helvetets mark. Strax efter att han hade slagit i backen, reste han sig sakta upp, drog ut svärdet ur sin kropp och började vandra…

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *