Vandringens slut I

5 maj 2006

Han kände vinden,
han kände värmen,
värmen från hästen och flickan.
Han kände glädjen,
glädjen och lyckan.
Han kände frihet,
rösterna var borta.

Flickan,
som inte var någon flicka längre,
red hoppets häst.
Han satt bakom,
visste inte vart de var påväg.

Flickan red,
hon kände lyckan strömma genom kroppen.
Men vart skulle de ta vägen.
Hon kände ingen.

Meningen med hennes liv hade varit,
att söka efter honom.
Och när hon hittat honom,
skulle de kasta sig ut,
ut för avgrunden.
Där skulle de falla, falla, falla,
för att sedan krossas.

Men rösterna hade upphört,
varför?
Varför, kände de filckans styrka?
Hon var stark,
hon hade ridit hela sitt liv.
Genom byar,
sovit i gårdar.

Pratat med människorna,
börjat förstå sitt syfte.
Hon lärde sig att överleva,
hon lärde sig saker ur tusenåriga böcker.
Man lärde henne allt detta,
bara för att hon skulle klara sin uppgift.
Man trodde aldrig att hon skulle komma tillbaka.

Hon kom tillbaka,
med all den kunskap de gett henne.
Hon var mäktig,
det visste hon inte.
Folket skulle frukta henne,
men hon ville bara leva ett vanligt liv.
Kanske rida till hans barndomshem,
stugan vid tjärnen.

Stugan vid tjärnen,
det var där hon ville vara,
med honom.

Han tänkte,
nu,
när rösterna tystnat,
kunde han inte komma hem då?
Hem till den lilla stugan,
inbäddad i skogen vid den lilla tjärnen.

En tår föll ner för hans kind,
det hade blivit så fel där hemma.
Han hade trotsat sin far,
hamnat i rösternas våld.
Hade far vetat?
Vetat vad som skulle hända?

Skulle han vara förlåten?
Skulle de fortfarande vara vid liv?
Han visste inte hur länge han hade vandrat,
rösterna hade förvridit hans sinnen.
Han kände ingenting under vandringen,
bortsett från rösterna,
och hennes närvaro.

Hon visste inte var stugan låg,
men hoppets häst kände hennes vilja.
Hästen var ett stort, vitt,
respektingivande djur.
Hästen visste allt,
hon ändrade riktning,
genom den svårgenomträngliga skogen.

Han kände igen sig,
där var trädet där han hade lekt som barn.
Tårarna stömmade ner för hans kinder.
Han kände lukten av rök.
De var nära nu.

Han såg en rökslinga,
oroväckande stor
och svart.

Klumpen i halsen kom så plötsligt,
att han tappade andan.
Röklukten stack i näsan.
Någonting var fel.

Hon såg flammorna först,
hettan slog emot dem,
hästen stegrade sig.

Han vaknade,
kände med handen,
mossa.
En bultande värk i huvudet.
Han mindes,
slöt ögonen.

Hon försökte,
förgäves,
stoppa hästen.

Förtvivlan växte i hennes bröst.
Tårarna var nära.
Vinden piskade henne i ansiktet.
Det var svårt att hålla sig kvar på den skenande hästen.
Ville hon vara kvar?

Han undrade vad som hänt med flickan,
hon var så vacker,
att det gjorde ont när han tänkte på henne.
Var hon död?

Var han död?
Långorna kanske tog honom.
Vargarna,
hade han någon chans att överleva,
medvetslös
i vildmarken.

Huset var numera en askhög,
han grillade en svamp på den kvarvarande glöden.
Det gjorde ont,
huset var borta,
föräldrarna döda,
flickan borta.

Han hade ingenting.

Hon kunde bara sitta kvar,
och följa hästen dit den tog henne.
Smärtan, längtan, oron,
fanns där,
hela tiden.

Han vankade av och an,
av och an,
runt den lilla tjärnen.
Tjärnen,
som dolde så många minnen,
barndoms minnen.
Vad skulle han göra?
Han kunde inte leva utan henne.
Var fanns hon.

Hon,
vinden slet i hennes hår.
Hon befann sig på en strand,
hästen var borta.
Hon var ensam,
liksom han.

Han kastede en blick på tjärnens spegelblanka yta,
ögonen stannade kvar,
vidgades.
Han såg en vidsträckt strand,
det blåste och sanden yrde,
och mitt i sandstormen satt hon.

Han sprang,
struntade i grenar som rispade både ansikte och armar.
Han måste hitta henne.
Dag som natt sprang han genom skogen.
Tiden upphörde att existera,
som när han gått på stigen geonom skogen,
men nu fanns hoppet hos honom.

Sand,
sand ,
sand överallt.
Hon kunde knappt andas,
ville skrika,
men det kom inget ljud.

När hon vaknade var allt tyst,
tyst och mörkt.
Hon kunde inte röra sig,
hon var begravd.
Levande begravd,
sanden tryckte på.

Han var framme!
Där var det,
där hade hon suttit.
Suttit…
Hon satt inte där längre.

Några sandkorn rann ner i örat på henne.
Snart kom det fler.
Och fler.
Och fler.
Sen kom ljuset.

Med ljuset kom ondskan.

Han såg den först,
en otrolig best.
Sen hörde han skriket,
det var en kvinnas skrik,
hennes skrik.

Han måste rädda henne,
så som hon hade räddat honom.
Men inte på samma sätt,
här fanns inga mirakel.
Här var det styrka och skicklighet som gällde.

Tweet about this on TwitterShare on FacebookGoogle+share on Tumblr

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *