Vandringens slut II

18 maj 2006

Hon hade vandrat sedan tidens gryning,
följt stigen,
som följde stupets rand.
Hon hade sett och hört,
sett och hört det ingen annan skulle få se och höra.
Hon gick där,
vandrade på livets stig.

Inget hade rubbat hennes väg på årtusenden,
många hade försökt,
utan att veta varför.
Det var rösterna,
rösterna,
ondskan som ville ta över världen.

De hade aldrig nått fram,
många hade offrat sina liv för henne.
Hon visste det inte,
hon var som en spelpjäs i ett gigantiskt spel,
ett spel som snart skulle vara slut,
för hennes del.

Hon vandrade som hon alltid hade gjort,
alltid,
så länge hon kunde minnas.
Innan hennes öde var bestämmt,
hade hon inte vandrat på livets stig.

Ett barn leker på en gräsmatta,
springer till sin mor,
skrattar.
Minnet fick henne att vackla till,
det var hon som var barnet.

Det var länge sedan,
minnena stömmade tillbaka till henne.
Hon mindes havet,
och de bleka stränderna,
sommaren,
vintern,
hösten och våren.

Det liv som han,
han som kommit för att döda henne,
som hon,
flickan som ridit genom skogen,
räddat henne,
det liv som de hade levt.

Hon hade också levt så,
men det var länge sedan.
Hon skulle aldrig kunna komma tillbaka,
det var hennes öde,
ett öde att vandra från gryningens första ljus
till nattens kalla tystnad.
Den kalla tystnad som uppstår,
då en värld utplånas.

Där det en gång varit liv,
grönska,
glädje
och sorg,
där finns nu bara en mörk, kall tystnad.
En mörk, kall tystnad
och en stjärna i mörkret,
först svag,
sedan starkare och starkare.

Precis som hon,
först så svag,
sedan oövervinnerlig,
skyddad av okända krafter.

Stjärnan,
ljuset,
kommer vara hennes själ,
som kommer visa,
visa var världen en gång låg.

Men än var hon inte där,
än vandrade hon outtröttlig på stigen,
så som hon gjort sedan gryningen.

Solen stod högt på himlen,
snart skulle det vara fullbordat.
Världen skulle dö,
världen,
men inte det som funnits i den.
Det skulle leva kvar för evigt,
i hennes själ.

Hon vandrade alltjämt på stigen,
fylld av glömda människoöden,
öden som skulle ge stjärnan sitt speciella ljus.
Människoöden,
sammanflätade med hennes eget.

Hon vandrade på stigen,
skogen glesnade,
stupet blev djupare,
stigen var som en smal bergskedja,
högt över landskapet.

Hon vandrade,
såg vidsträckta vidder,
byar och åkrar,
en och annan stad.
Hon såg världen,
människor som levde sina liv,
ovetande om vad som var påväg att ske.

Stigen blev brantare,
landskapet kargare,
bergen spetsigare,
molnen kom närmre
och vinden piskade henne i ansiktet.

Hon fortsatte som om hon fortfarande gick i den stilla skogen,
hon var inte medveten om någonting som skedde utanför hennes huvud.
Hon vandrade,
vandrade och såg människor,
såg människor födas, leva och dö.

Hon såg världen.

Hon såg världen som snart skulle dö,
solen stod lågt på himlen.

Hon fortsatte på stigen,
högre och högre,
smalare och smalare.

Plötsligt tog stigen slut,
hon föll,
hon flög,
svävade över gröna skogar och odlade fält.
Hon var fri,
fri.
Ordet ljöd som musik.

Marken försvann under henne,
allt blev mörkt.
Vandringen var slut,
världen var död.

Kvar fanns bara en blek stjärna,
som tilltog i styrka.

En djup suck av lättnad.

Tweet about this on TwitterShare on FacebookGoogle+share on Tumblr

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *