Världen tar slut

12 juni 2003

Min syster f.d. pojkvän bad mig hjälpa honom med en svenskauppgift, att skriva en novell. Jag sade ja.. och han hade några riktlinjer som jag skulle följa.
1. Den skulle handla om Ragnarök.
2. Odens öga skulle finnas med.
3. Den skulle sluta sorgligt.
Detta är det… om något flummiga resultatet.

åh shit.. redan?
I de bortglömda bergen, forna för var man och bortglömda i vart minne, böljade luften från den tid då allt blev. Likt kväljande ångpustar från en slumrande elddrake böjde sig luften runt de isbitna topparna under de årtusenden världen var, väntande och bidande. Vinden som skapades var en början och ett slut, ett vittne över en värld som snart skulle gå under.
I denna tid som nu är levde en man i enkla kläder. Han var kallad den Vise och vitt var hans skägg, vilket många ansåg styrka hans förtroendeingivande intryck. Denna dag vandrade han i en avslappnad gång, med staven i sin hand över en ängs gröna gräs. Han kunde känna förändringen i luften. Vinden som torkade hans läppar förde med sig en smak av Annorlunda. Smaken fanns även destillerad i hans privata brygdförråd, men det som var konstigt var att den endast gick att få fram ur en planta som varit utdöd sedan världens skapelse. Det sedvanliga leendet på hans läppar drogs ut till en min som var allt annat än leende. När vinden lite senare på dagen började friska i stönade han lågt, och en första tår kunde skönjas i hans öga. Vinden är här, tänkte han. Ragnarök.. viskade en röst i hans inre.

schpooky eye
Regnet föll över den torkade slätten. En kärras gnisslande läte ljöd genom regndropparnas ihärdiga trummande mot jorden och en muttrande svordom förbannade ‘allt vått i hela den förbaskade världen’. Beorn såg ut i den mörka skymningen under en sliten lugg, ögonen flackandes över horisonten. Nermörka moln tyngde himlen i alla riktningar och inget tydde på att regnet skulle avta. Dvärgen hade aldrig varit med om något liknande och som regnet föll var det säkrast att hitta ett torrt ställe snarast möjligt.
Fastän regnet nyss börjat falla över slätten var jorden redan lerig och tung, närapå omöjlig att dra en kärra i. En grymtning från dvärgen när hjulet slirade ned i ett dike följdes av en serie vulgära svordomar. Filten över utrustningen i kärran föll av och mödosamt böjde han sig ned för att ta upp den, för att genast se hur kärran, full med vatten, välte likaså. Efter ytterligare svordomar och en hel del sparkande i vätan gav han upp. Han suckade svagt.
Med sina stadiga, korta ben började han gå över slätten med kärran lämnad bakom sig. Marken började så småningom luta svagt nedåt och långt borta kunde han vagt uppfatta ett dovt ljud. Efter ytterligare ett par steg kunde han inte tro sina ögon när han såg att ett vattendrag bildats, mitt i det karga landskapet. Misstroget närmade han sig det försiktigt, med ögonen spanande från höger till vänster och tillbaka i det täta regnet. Han böjde sig ned och såg ned i det mörka vattnet. Säkerligen skulle det nå honom till midjan. I dess klara svarthet glimtade något till, likt en stjärna på natthimlen. Han spanade ned i vattnet och uppfattade det igen. Efter en sekund var det borta. Han vände bort blicken och försökte få regnet ur sina ögon. Vinden kändes kyligare nu och dess vinande tjöt i hans öron. Återigen blickade han ner genom den smattrande vattenytan och han kände hur hans händer längtade efter att hålla i det blixtrande föremålet. Vädret tvingade ner honom på knä och med en sned grimas lät han handen glida ned i det kalla vattnet. Den mullmjuka bottnen gled genom hans fingrar och han lät handen leta sig uppströms. Så kände han något fast. En glob av något slag, såpass liten att han kunde omsluta den med sin hand. Långsamt lyfte han upp den och såg på den. Det täta regnet och blixtarnas muller dämpade sikten och samtidigt lyste upp det han såg. Han visste vad han funnit. Odens öga.
När han reste på sig yrde stormen kring hans stadiga kropp och slet i hans kläder. Vinden hade ökat i styrka och den fick hans hår att resa sig och hans blick att letade sig uppåt. Han undrade vad det var för krafter som var i spel i detta nu.

knugen lovar saker
Balin log svagt i skuggorna som de pyrande fyrfaten skapade. Hans hemvana öga la ingen större notis till den enorma bergssalen. De grå bergsväggarna sträckte sig uppåt i evighet kunde det tyckas, för att sedan sluta sig i en enorm kupol över deras huvuden. Väggarna reflekterade det svaga ljuset och högt däruppe tycktes det som om stjärnhimlen bredde ut sig. Tio mansbreda pelare sträckte sig likaså upp längs väggarna, vita av marmor och här och där var statyer inhuggna; dvärgar vars minne var värda att bevara. För övrigt var salen tom, sånär som på borden som bredde ut sig på golvet och folkmassan som trängde sig framför tronen.
Balin såg ned på sina män från sin tron och blinkade till. Han funderade tyst och hans dvärgkamrater inväntade tålmodigt hans svar. Efter en stund av en evighet i tystnad tog Balin så sakta till orda.
“Ärade krigare, dvärgar, vänner.” Han blickade ut över folkmassan, de noblaste av dvärgar, de kortaste av alla släkten. “Jag..” han tvekade en kort sekund. Med blicken på de närmsta ansiktena: oroliga och förlitande ansikten, så tänkte han om och började om på nytt.
“Vi ska vinna detta krig, mina kära vänner.” Han höjde en hand för att äska tystnad i det mummel som uppstod. “Ja vi ska vinna! Och inte bara för att vi alla äro dvärgar, de tappraste av alla släkten, de modigast på denna jord. Vi ska vinna för..” Han drog andan i en kort men dramatisk paus, väl medveten om alla ögon som var riktade mot honom. Medan han fortsatte att vältala dvärgarnas kvalitéer gnagde tvivlet i hans huvud. Vad hade de för övertag, som de andra ej hade?

efter en tid..
Beorn arbetade sig vidare i bergets långa och trånga tunnlar. Mörkret var kompakt, men hans dvärgasyn var skapad för bergens mörker och utan problem kunde han skönja sin närmsta omgivning. Ett krig härjade i världen, han kunde känna det som om ett andra medvetande viskade i hans huvud. Ofta vaknade han ur sina drömmar, kallsvettig och med känslan av att någon precis ränt ett svärd genom honom. Han var orolig. Han kunde inte förklara hur han visste, men något sade honom att kriget uppe vid ytan var långt ifrån spelat i dvärgarnas händer. Kanske till och med höll dvärgarna på att förlora. Han visste inte, han vill ej heller tänka den tanken. Trots sina försök till att förneka sina tankar skyndade han på sina steg. Kanske kunde ögat i hans packning vända slaget till deras fördel.

the end
Uppe från sin höjd lystes Balins ansikte upp av de härjande flammorna i skyn. Nedanför hans fötter i en dal röd av blod kämpade de sista dvärgarna tappert, sida vid sida. Flammorna som slickade skyarna brandröda i skymningen kom från städerna som föll, vissa vid den avlägsna horisonten, andra lite närmre. En stor klump av sorg speglades i hans ögon och i hans tankar. De var besegrade och tanken på alla han svikit höll på att knäcka honom, men ändå var hans hållning rak, liksom hos alla hans förfäder från svunna dynastier. Det var möjligt att han skulle bli den sista dvärgen i midgård, men ingen skulle kunna säga att stoltheten tagits ifrån honom. Medan de sista horderna av jättar släckte de sista människornas och dvärgarnas liv tänkte han med halvt slutna ögon tillbaka på den gångna morgonen, morgonen som börjat så bra.
Dvärgasläktets alla krigare hade tidigt i gryningen samlats vid bergets fot, alla med dubbelbladiga yxor vid sin sida. Balin hade själv sett på de stolta männen med ett leende på läpparna. De skulle stå segrande i slaget, hade han tänkt. De nypolerade rustningarna fångade gryningens första strålar och med dalen full av tusen och åter tusen dvärgar som liknade flämtande ljus i en silverskål kunde han inte tro annat än att gudarna log mot dem. Han gav ordern till sina krigsgeneraler och hären började sakta men säkert att röra på sig. Vid middagstid hade de anlänt till den plats där gränserna möttes för midgårds varelser och Balin hade utsett en höjd som skulle tjäna som hans utkiksplats. Snart hade människorna, jättarna och de andra anlänt och snart hade kriget börjat. Efter en halvdags krigande hade något börjat hända. Luften hade börjat kännas kompaktare och himlen hade ändrat färg, från havsblå till brandgul till mörkorange. Och så hade helvetet brakat löst. Balin hade frågat sig själv och sina präster vad som hade skett och båda hade kommit fram till samma sak. När himlen hade öppnat sig och haglet hade börjat klubba ned de svagaste, då hade även dvärgarna förstått att gudarna blivit vreda. När luften hade blivit stillastående och blixtar slagit ned i de starkaste, då hade även de trögfattade jättarna börjat förstå. Och nu i efterhand undrade Balin om han hade vetat från början.
Han öppnade återigen sina ögon och blickade ner i havet av döende. Dvärgarkrigarna retirerade, för få i antal för att kunna styra sitt öde. Ingen ras överhuvudtaget skulle kunna få Gudarna att ändra på domen, de hade gjort sitt misstag och nu skulle de alla få sota för det. Beorn hade överlämnat Odens öga för en stund sedan, men det var för sent. Balin undrade om allt detta hade kunnat undvikas, om han Sett med ögat från början.

När de sista dvärgarna dog i namnet av Ragnarök grät skyarna i protest mot gudarnas svek. Den sista jätten på midgårds jord drog in luft i lungorna i en sista suck, med ögonen fästa på en stupad krigares torkade tårar. Vinden avtog och luften i bergen stannade upp; vandraren med det vita skägget grät ej mer.

Tweet about this on TwitterShare on FacebookGoogle+share on Tumblr

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *