Vattenanden

8 augusti 2008

När jag går längst med stranden så kan jag höra honom sjunga och då vet jag att han vakar över mig.
Jag kan känna hans blick när han ser på mig och ibland så kan jag nästan se honom lika tydligt som jag gjorde den natten, den natten då allt var kaos…

Han, min räddare från stormen den hemska natten då båten hade vält och jag blev neddragen i vattnet av en repstump från masten som hade fastnat runt mitt ena ben.
Då kände jag något gripa tag i mig och innan jag förlorade medvetandet så såg jag ett ansikte av virvlande vatten och ett par ögon som glöde svagt…
När jag återfick mitt medvetande så låg jag på en sandstrand och såg att det var på väg att bli gryning. hur långe jag varigt medvetslös vet jag inte men jag hade forfarande en bit av repstumpen runt benet och det var först då som jag såg min räddare: Han var naken och hade en kropp av virvlande vatten och ett långt hår vars färg påminde lite om sjögräs, ögon glödde svagt i det tilltagande gryningsljuset.
Hans röst var stark när han sa: “Skulden är betald!” och försvann sedan ned i djupet.

Sedan så förståd jag att det var en Vattenande som jag hade mött och som hade räddat mig men vad skulden var fick jag aldrig reda på…

Tweet about this on TwitterShare on FacebookGoogle+share on Tumblr

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *